Sympathy for the Devil: Vägen till 70 poäng
Utan defensiva värvningar är Milans mål om en tredjeplats orealistiskt.
I den mercato-stiltje som uppstått under Milans PR-turné i China, har er krönikör i brist på andra nyheter haft tid att reflektera över Milans målsättning för säsongen 2015/2016. Berlusconi, Taechaubol och Galliani hävdar alla att målet är Champions League-fotboll nästa säsong. Jag är lite allergisk mot för långtgående analyser i juli månad baserad på trupper och värvningar. Det går givetvis att spekulera, men i realiteten har vi ingen aning om hur spelarköp faller ut och hur nyförvärv och tränarbyten påverkar gruppdynamiken och spelet förrän en bit in på hösten.
Däremot går det att fastlägga vad som krävs rent statistiskt för att nå den (sämst) tredjeplats som klubben siktar på. Vad krävs poängmässigt? Hur realistiskt är målet?
På fråga nummer ett är det korta svaret 70 poäng. Förra året kom Lazio trea med 69 poäng i ligan, men 65 poäng hade räckt för att säkra kvalplatsen till Champions League. De fyra åren mellan 2010 och 2014 spelade tredje laget i ligan i snitt ihop 71 poäng, men det hade räckt med 67. Till 70 poäng kan man givetvis komma på flera olika sätt, Roma nådde precis 70 förra året med 19 vinster, 13 oavgjorda och 6 förluster, medan Lazio skramlade ihop bara en poäng mindre med 21 vinster, 6 oavgjorda och hela 11 förluster.
Om vi använder Roma som mall och gör de föga kontroversiella antagandena att a) det är svårare att spela borta än hemma och b) det är svårare att slå lag med större budget än mindre lag, har Milan som utgångspunkt råd att;
- förlora bortamatcherna mot Juventus, Roma, Inter, Napoli, Lazio och Fiorentina
- Spela oavgjort hemma mot Juventus, Roma, Inter och Napoli
- Spela oagjort borta mot alla övriga lag utom de fyra sämsta (Chievo, Carpi, Bologna och Frosinone, är min gissning)
- Vinna borta mot de fyra sämsta lagen
- Vinna alla hemmamatcher utom de mot Juventus, Roma, Inter och Napoli
Detta ger precis 19 vinster, 13 oavgjorda och 6 förluster och 70 poäng. Utfallet blir givetvis inte precis så, laget kan göra bättre ifrån sig mot topplagen och därmed ha råd med fler poängtapp mot mittenlagen, men "budgeten" kräver ett snarlikt utfall. Denna "budget" känns spontant inte som en hopplös målsättning.
Hur fungerar lag som tar tredjeplatsen i Serie A? Är det primärt offensiven eller defensiven som måste sticka ut?
Lag - Säsong - Mål/Match - Insläppa/Match
Roma - 14/15 - 1,42 - 0,82
Napoli - 13/14 - 2,02 - 1,03
Milan - 12/13 - 1,76 - 1,03
Udinese - 11/12 - 1,37 - 0,92
Napoli - 10/11 - 1,55 - 1,03
I genomsnitt blir detta 1,62 gjorda och 0,97 insläppta mål per match, vilket inte verkar omöjligt för ett satsande lag att åstadkomma. Tumregeln "gör mer än 1,5 mål per match OCH släpp in cirka 1 mål per match och tredjeplatsen är säkrad" håller nästan alltid. Det sägs att laget som vinner ligan har det bästa försvaret. Detta stämmer i och för sig oftast, men lika ofta vinns ligan av laget med det bästa anfallet. Skillnaden mellan vinnaren och tredjeplatstagaren är lite hårddraget att ett bra försvar är ett krav, skillnaden är anfallet.
Milan skrapade förra säsongen ihop ynka 52 poäng genom att vinna 13 matchen, spela oavgjort 13 gånger och förlora resterande 12 matcher. Totalt gjordes 56 mål och 50 släpptes in, eller, 1,47 mål gjorda och 1,32 insläppta per match. Ser man på det på detta sett är det rätt uppenbart att hur klubben borde agerat på sommarens mercato för att nå "1,5 - 1"-regeln. Kraftigt förstärk en defensiv som släppte in 1 extra mål var tredje match och gör bara marginella förstärkningar av ett anfall som var mycket nära bra nog förra säsongen.
Så har det inte blivit. Mer än hälften av värvingskronorna har hittills lagts på anfallet och inga nya förstärkningar till försvaret har köpts (Antonelli var med oss under våren). Milan nu har ett anfall som absolut kan kriga om en topposition, men jag har svårt att se att samma försvar som vi hade förra året helt plötsligt skulle bli 20-25% tätare. Man vinner inte 15 hemmamatcher utan att täppa till bakåt och utan en förstärkning av en färdig mittback av världsklass når vi inte 70 poäng.
Knappast en revolutionerande tanke, åtminstone inte för oss utanför Milans styrelserum.
