Tattica del Diavolo
Vi fortsätter se över Milan ur en taktisk synpunkt. Denna gång håller vi oss så generella som möjligt och tittar på Milans grundspel och vilka problem det medför.
Milans kräftgång fortsätter. Det känns helt korrekt att hiva ur sig ett sådant påstående, trots att vinsten mot Cesena i helgen fortfarande ger värme åt mitt inre. I mitt försök att taktiskt analysera vårt favoritlag har jag kommit fram till att den processen är ungefär lika diffus som att ta reda på om Massimo Ambrosini är vänster -eller högerfotad. Väldigt diffus alltså.
Utifrån bristen på taktik-insikter under den senaste tiden kommer vi att ändra formatet på Tattican något. Istället för tre (ibland) separata punkter kommer vi denna gång fokusera på EN viktig punkt, Milans grundspel, och dra några relevanta slutsatser utifrån detta.
Det kan visst finnas fler aspekter av hög taktiskt relevans som jag har missat i min analys. I sådana fall får jag skylla på den vrede som förblindar mig varje helg i soffan, och ni Milan-fans/läsare därute borde då förstå vad jag menar och vilket dilemma det representerar.
Analysen baseras på information hämtad från lagets fem senaste matcher (Lazio, Parma, Juventus, Empoli, Cesena)
*****
Vi vet sedan tidigare vilka fotbollsprinciper som präglar Milans grundspel (med boll) idag.
- Mittbackar går brett isär
- Central mittfältare blir tredje mittback i speluppbyggnad
- Hög utgångsposition på ytterbackar
- Ofta inverterade yttrar (som rör sig inåt i banan med eller utan boll)
Vi har tidigare också tittat på vad dessa grundprinciper har lett till för Milan.
- Övervägande bollinnehav
- Oftast understöd bakom bollen
- Mittfältare har utgångsposition lågt ner.
- Många pass i sidled
- Få hot centralt
- Inläggsspel
Den sista punkten kommer vi att stanna till vid och titta lite närmare på. Just spelet via kanterna har varit ett återkommande, oundvikligt och högst ineffektivt tema i Milans spel den senaste tiden, oavsett vilka ytterbackar som fått förmånen att spela. Jag använder ordet oundvikligt eftersom spelsättet naturligt leder till ett inlägg från den ena kanten, eller ett bakåtpass följt av några pass i sidled och sedan ett inläggsförsök från den andra kanten. För att förstärka min poäng har jag hämtat några fakta från sidan fourfourtwo.com. Statistiken talar ett tydligt språk och bevisar att något måste göras för att effektivisera Milans anfallsspel i fortsättningen.
Milan har gjort 8 mål på de fem senaste matcherna. I dessa matcher har man slagit 82 inlägg, hörnor ej inräknade. Av dessa 82 inlägg har 11 gått till rätt adress. Noll av de 82 inläggen har lett till något mål. I jämförelse med hur många gånger man spelar bollen centralt mot offensivt straffområde (exempelvis 7 gånger mot Empoli) blir inläggs-siffrorna alltmer talande.
Det blir väldigt tydligt att Milans spelsätt förhindrar laget att hota centralt så ofta som man (antagligen) vill. Man kan diskutera bristande spelarmaterial tills stämbanden grinar men faktum är att systemet inte tillåter mycket annat än inspel via kanten. Det enklaste - och ibland också det enda - alternativet i speluppbyggnaden blir att spela utanför motståndarnas lagdelar och inte igenom. Efter ett tag blir anfallen förstås smärtsamt förutsägbara. Varenda lag i Serie A är nog taktiskt kunniga för att känna igen mönster och neutralisera dessa med relativt enkla medel. Det behövs något mer. Vårt hittills största hot, Jeremy Menez, gör sitt bästa för att bryta mönstret och överraska. Tyvärr hindras han också av detta när han antingen tvingas hämta bollen alldeles för långt ner, eller för långt ut på kanten för att verkligen kunna hota.
Milan är inte det enda laget som lider av detta problem, men vilken relevans finns egentligen i det argumentet? Varför ska Milan söka tröst i att andra också är i samma situation? Jag kan i alla fall inte svara på den frågan, kan ni?
