Voce dei Rossoneri: ”Milan blir enklare att läsa med honom på plan””
Mot Udinese kom diskussionen om målkamerans vara eller icke vara upp igen efter ett mål som felaktigt (?) inte godkändes. Denna fråga diskuteras i Voce dei Rossoneri samt även om Milans plötsliga framfart helt enkelt berodde på Torres frånvaro? Milans nästa motståndare – Genoa – avslutar frågeställningarna.
Panelen utgörs av Milanredaktionens Kaveh Golestani, Aldijana Talic och Andreas Wingren.
(VdR är en artikelserie där skribenter från Milanredaktionen samt ibland en gästskribent bildar panel varje gång. Artiklarna i serien publiceras tre gånger per månad – den 3:e, den 13:e och den 23:e)
Milan besegrade Udinese hemma efter en mycket övertygande match, där det fanns många chanser till ännu fler mål. Milan tilldömdes inte ett regelrätt (?) mål i första halvlek, eftersom målvakten skymde bollen för måldomaren som inget såg. Pratet om att införa kamerateknik tog därför fart igen. Ser du någon negativ aspekt med att införa tekniken?
Kaveh Golestani: Jag tillhör väl skaran som gillar det charmiga med mänskliga faktorn, så det ska jag försöka utveckla lite. Det är klart att ett bortdömt mål som mot Udinese (eller Juventus om vi nu ska vara kortsinta) är extremt svårt att förbise, särskilt när det så ofta har en klar effekt på vem som tar poängen i matchen.
Samtidigt kan man ju faktiskt också påstå att en felaktig offside-avblåsning, en missad straffsituation eller liknande också direkt berövar ett lag på ett mål/ger det ena laget ett felaktigt mål.
Med andra ord kan man ta det väldigt långt och snart kan man stå där med irriterande spelavbrott för att man se över domslut. Som sagt, jag är lite svag för det oberäkneliga i sporten, att en spelare kan göra en dundertabbe precis som domaren kan. Jag är definitivt inte emot ett införande av målkameror, eftersom det verkar som att det flyter på ganska bra i spelet. Dessutom förhindrar det ju protester, vilket i sig är helt magiskt.
Aldijana Talic: En av de svåraste i-landsfrågorna som kvarstår obesvarade. Tror att det främsta invändningen mot kamerorna är att det känns som ett intrång på spelet och ett avkall på passionen för densamma. Ibland är slumpen och turen på ens sida och nästa gång har man dem emot sig. Där finns en slags världslig rättvisa.
Men samtidigt slipper vi allt tvivel och domarhat och begränsar de hatiska och ofta våldsamma protesterna som kan uppstå kring tvivelaktiga eller direkt felaktiga beslut. Kanske är det inte just denna gång läge att vara konservativ utan inse att övergången från att spela utan kameror mot den att spela med kommer vara ett tillfälligt skavsår som sen kommer standardiseras och gynna sporten och dess Fair Play.
Men någonstans innerst inne är det konkret negativa mest förankrat i känslan för spelet. Inget konstgräs, inga nya klubbmärken - inga målkameror. Men kanske vacklar jag lika mycket som den legenden Collina. Fråga mig igen nästa år.
Andreas Wingren: Målkamera som enskilt fenomen är svårt att argumentera emot, ett enkelt och snabbt hjälpmedel för domaren att undvika kostsamma misstag. Men målkameran i ett bredare perspektiv är problematisk då det är ännu ett babysteg mot en allt större roll för tekniken i modern fotboll.
Med målkameran på plats, varför inte erbjuda möjlighet att kolla offside-situationer? Filmningar? Bedöma färg på kort efter en tackling? Alla exempel på situationer som är, eller kan vara, matchavgörande. Men införs alla kommer det också krävas avbrott för att kolla situationerna, och då har vi snart matcher som pågår tre, kanske fyra timmar. Inte särskilt attraktivt.
Och då har vi ändå inte talat om problematiken som spelavbrott innebär för spelet. Lag som vill piska upp tempot, dra ned på tempot eller bara trötta ut motståndaren genom att hålla i bollen kommer konstant tappa momentum för spelavbrott. Vår fotbollen är redan på gränsen till sönderkommersialiserad där charmen jag blev förtrollad av är allt svårare att hitta. Så nej tack till GLT.
Torres bänkades mot Udinese och vips var anfallsspelet mycket vassare. Är förklaringen så enkel eller hur resonerar du?
Kaveh Golestani: Nja, det är ju inte enbart för att Torres är iskall och alternativen levererar. Torres är, trots sin rörlighet och arbetsvilja, en central anfallare. Hans utgångsposition är därmed mer begränsad, jämfört med t ex Menez som med fördel använts på hans position. Det gör också att han de bollar han får ofta är väldigt svårarbetade och nästintill omöjliga för en spelare ur form att göra något med. Sedan hjälper det ju självklart inte att han är ovän med den viktigaste saken i hans yrke - bollen.
Tar man Menez t ex så försöker han vara delaktig i spelet på ett helt annat sätt. Han kommer ner på egen planhalva, driver bollen i rätt ytor och gör det med finess och fart. I Inzaghis Milan finns det inte så mycket plats för en så begränsad forward som Torres, särskilt när han inte är i toppform. Han kan fortfarande vara dödlig i straffområdet, men Milans spel just nu passar inte honom alls. Den omedelbara känslan är att han ofta är mer i vägen än tillför något, vilket i sig är helt galet med tanke på att vi snackar om självaste Fernando Torres.
Aldijana Talic: Ibland kan det vara så enkelt trots att det känns ganska ofattbart. Vad är det egentligen med Torres? Finns det saker vi inte fått reda på om hans välmående eller icke välmående för den delen? Eller är det helt enkelt som så att Torres inte har det folk han behöver omkring sig? Kanske handlar det om en mental låsning där konkurrensen med Menez känns som en ekvation som omöjligen kan visa på fördel Torres? Eller är det Italien, helt enkelt, sättet, mentaliteten?
Jag tror att det är en blandning av allt det här. El Shaarawy är en spelare jag egentligen trodde Torres skulle må bra av, men den sammansättningen har knappt varit möjlig. Sen var inte Torres i någon direkt toppform vid ankomst till Milan. Den nytändning en fortfarande ung f.d. storspelare kan få i en ny klubb kräver så mycket mer än det Milan hade att erbjuda Torres. Om han ens räknas till en av de där storspelarna.
Det är aldrig så enkelt som att Torres är frånvarande, men Menez passar helt enkelt mycket bättre in i Milans tempo och tillsammans med de konstellationer som finns att tillgå och är van vid andra ytor och sätt att hantera de situationer som kan skapas utifrån det Milan är idag. Hur Menez är och vad han signalerar inger spelarna runt honom ett förtroende för hans spel. En positiv inverkan på laget, helt enkelt. Och eftersom jag anser att Menez hittills har utgjort Milans anfall är det även där relevant att ha i åtanke att Menez kommer från en spelmässigt mer aktiv säsong, än Torres.
Andreas Wingren: Just mot Udinese fanns fler förklaringar, huvudsakligen att kollektivet Milan fungerade. Ytterbackarna breddade konstant och erbjöd rörelse och alternativ. Essien såg faktiskt bra ut när han sjönk hem och fördelade spelet. Med det sagt tycker jag att det är uppenbart att vårt spel är mer svårläst med Menez på plan istället för Torres. Menez behärskar att sjunka djupt och fördela boll, utmana i djupled för att pressa motståndarens backlinje och konstanta positionsbyten med Honda och El Shaarawy gör dem svårfångade.
Torres å andra sidan klarar egentligen endast av att utmana backlinjen i djupled och Milan blir således enklare att läsa med honom på plan. Utöver det pekar spelarnas formkurvor åt helt olika håll, vilket gör det ännu tydligare.
Nästa match spelas mot fjärdeplacerade Genoa där Matri genomgår en form av renässans. Genoa har inte förlorat sedan derbyt i september och är det enda lag som faktiskt till och med besegrat Juventus. Vad är din förklaring till Genoas framfart och vad finns egentligen som talar för att Milan lyckas med det som Juve misslyckades med - nämligen att besegra Genoa på bortaplan?
Kaveh Golestani: Det som omedelbart talar till Milans fördel är självklart statistiken. Genoa är ett bättre bortalag än hemmalag och har tagit nästan dubbelt så många poäng borta jämfört med hemma. Självklart har det lite med spelschemat att göra, men laget känns inte stabilt ännu. Gasperini har gjort ett fantastiskt arbete med sitt spelarmaterial - att Matris målskörd kommer att bli tvåsiffrigt är ju fullkomligt galet! Milans försvar läcker förvisso som ett såll på bortaplan, men man är trots allt obesegrade på bortaplan.
Jag skulle vilja helt sonika påstå att Genoa, sett till spelarmaterial och förväntningar, överpresterat enormt medans Milan inte uppnått sin potential ännu.
Aldijana Talic: Genoa påminner mycket om ett Udinese för nu 6-7 år sen med Amoroso, Zapata, Quagliarella, bl.a. De är nu ett lag som fått spela ihop sig och Ballardinis ambitioner har varit förenliga med underlaget han haft att tillgå.
Att man vann över Juve är i sig ingen direkt indikation på att man gjort det mest omöjliga. Man hade ett kompakt spel som gav avkastning. Men efter helgens match är mina förhoppningar på vårt Milan höga och spelar vi som vi gjorde har vi absolut mer än bara en chans mot Genoa.
Andreas Wingren: Jag hatar att dra för stora slutsatser efter en enda match, och vill egentligen inte göra det nu heller. Men Milan gjorde troligen säsongens bästa insats mot Udinese och kan vi bygga vidare på det har vi alla chanser i världen att rubba Genoa.
Idag rapporteras det även att De Jong är tillbaka i träning. Han har troligen varit vår bästa spelare så här långt under säsongen så kan han spela stärker det våra chanser att göra en bra match. Vad gäller Matri tror jag att våra fransmän kommer äta honom levande.
