VdR: ”Gattuso har inte den blekaste aning hur han ska konstruera ett fungerande och konstruktivt anfallsspel”
Milanredaktionen ser tillbaka på hösten 2018 i årets första Voce dei Rossoneri (VdR).
Milan fick avsluta 2018 med en seger och är placerade som femma i serien. Vilket är ditt omdöme om Milan för hösten 2018?
Kaveh Golestani: Sådär. Vi har ju bra häng på sista CL-platsen, men det är också den enda platsen vi verkar slåss om. Vi har haft ett par svackor och några matcher där det varit högst onödiga poängtapp. På det stora hela förväntade jag mer av Milan. Lite mer go, lite mer grinta, lite mer push och faktiskt också en tabellplacering bland topp 4.
Andreas Wingren: Spelmässigt har Milan varit under all kritik hela hösten. Under september och oktober var vårt försvarsspel ett skämt och billiga baklängesmål trillade in i parti och minut, senaste tiden har det sett något bättre ut. Offensivt har vi varit uddlösa och saknat spelidé hela hösten, och det känns tyvärr smärtsamt uppenbart att Gattuso inte har den blekaste aning hur han ska konstruera ett fungerande och konstruktivt anfallsspel.
Givet hur det sett ut på planen är det helt sjukt att vi ligger femma och fortfarande teoretiskt är med i racet om CL-platserna, men sker ingen förbättring på plan efter uppehållet kommer vi sjunka som en sten i tabellen. De svaga resultaten i november och december spelar betydligt bättre hur vi spelat än vad resultaten i september och oktober gjorde.
Tommi Uksila: Milan har samlat ihop fler poäng än vad kvaliteten i spelet egentligen förtjänat. Utdelningen har varit förvånansvärt hög och det är egentligen bara i december som det gått rejält emot även poängmässigt för de rödsvarta. Ska jag ge ett Gazzetta-betyg så blir det ändå en sexa, då Milan fortfarande är med och slåss om en topp fyra-placering trots att spelet i sig lämnar väldigt mycket övrigt att önska. Innerst inne är jag dock besviken över att det inte ser bättre ut, inte den här säsongen heller.
Vem av spelarna tycker du har överraskat mest positivt?
Kaveh Golestani: Inte särskilt många faktiskt. Jag tycker att (när de spelat) har Romagnoli/Musacchio varit fantastiskt bra och så att Cutrone faktiskt fortsatt växa.
Andreas Wingren: Bakayoko. Han hade en riktigt tuff start på sin tid i Milan med ett par genomusla inhopp. Men efter skadekrisen på mittfältet tycker jag Bakayoko gått in och övertygat. Tillsammans med Kessie har vi fått ett fysiskt starkt innermittfält som är svårpasserat och gör ett dugligt jobb med att skydda backlinjen (vilket troligen är förklaringen till att vi släpper in lite färre mål nu). Till skillnad från de flesta andra spelar i Milan söker Bakayoko ofta passningar i djupled genom motståndarnas mittfält, vilket varit en nyckel för att skapa ytor för Suso mfl att komma rättvända i anfallsspelet.
Tommi Uksila: De spelare som har varit bäst skulle jag säga är Donnarumma, Romagnoli, Calabria, Suso och i viss mån Kessié. Den stora överraskningen av de spelarna är väl Calabria som jag personligen alltid sett som en väldigt medioker spelare som hör hemma i ett mittenlag i Serie A. Under hösten tycker jag ändå att han växt en hel del och imponerat på sin kant. Det blir intressant att se hur han hanterar det nu när Conti är tillbaka på allvar.
Och negativt?
Kaveh Golestani: Så många. Så så många. Higuain som inledde så bra har tappat och hamnade i en frustrerande cykel med avstängningar, måltorka och negativ energi. Calhanoglu har varit ganska usel och Bakayoko först nu blivit lite nyttig. Jag är också ganska besviken på Castillejo som jag trodde väsentligt mer på, men han verkar bara malplacerad och för osmart i sitt spel.
Andreas Wingren: Higuain. Argentinaren har sett ut som Kalinic under stora delar av säsongen, det säger egentligen allt. Dock visar det mer på ett strukturellt problem i dagens Milan snarare Higuains kvaliteter.
Tommi Uksila: Jag gillar verkligen Ricardo Rodriguez, men det går inte att säga att han spelat särskilt bra den här säsongen. Han ser ofta ängslig ut och går bort sig i de enklaste situationer. Det är också väldigt sällan som han lyckas hota offensivt med sin vänsterfot som ska vara hans starkaste vapen.
En annan vars fot verkligen inte lever upp till förväntningarna är givetvis Hakan Calhanoglu. Jag vet inte om han är helt mentalt nere efter skilsmässan, inte trivs i Milano eller inte passar in i den italienska fotbollen. Det jag vet är däremot att hans beryktade högerfot inte gör någon nytta överhuvudtaget trots att den används hela tiden, och då gör hela han ingen nytta.
Vilket blir ditt bästa minne av hösten 2018 ur ett Milanperspektiv?
Kaveh Golestani: Jag väljer ett par matcher till dessa frågor. Mitt bästa minne är klart segern mot Roma. Den matchen hade allt och Milan spelade faktiskt ganska bra. Jag var själv på plats och ett par jag känner valde faktiskt att lämna stadion lite tidigare (finns aldrig någon anledning att göra det på San Siro) och missade Cutrones stopptidsmål och det galna firandet det startade. Den matchen, särskilt eftersom den kom efter den snöpliga förlusten mot Napoli, gav alla milanisti hopp. Hopp om att Milan faktiskt nu var på g.
Andreas Wingren: Att se Maldini och Leonardo på läktaren varje match och veta att de är tillbaka i klubben.
Tommi Uksila: Den skönaste segern just där och då måste varit den mot Roma i början av säsongen, när man tänkte att det kanske kunde bli något av det här ändå. Därefter har vi sett säsongens Romas sanna ansikte under hela hösten och det är ingenting som imponerar, så i efterhand är den segern ändå inte så speciell. I övrigt har det mest varit ganska tunga besvikelser, åtminstone i de stora matcherna mot de stora lagen.
Och värsta?
Kaveh Golestani: Derbyförlusten. Det är otroligt hur ont såna gör, och sättet som vi förlorade på var potentiellt värsta möjliga. Matchen var väl en typisk 0-0 match fram tills att Gattuso började fega. Fega riktigt dessutom och det var helt rättvist att Inter avgjorde matchen. Nu fick Icardi, som för inte är min favoritpersonlighet i Serie A, avgöra på stopptid mot mitt lag. Den förlusten svider fortfarande.
Andreas Wingren: De missade chanserna att knipa poäng i stormatcherna. Mot Napoli gav vi bort en tvåmålsledning pga slarv, mot Juventus missade vi en straff vid ställning 0-1 (och där vi faktiskt gjort en bra halvlek och hade momentum) och mot Inter gjorde vi två individuella misstag på stopptid som gav Icardi möjligheten att avgöra. Så nära men ändå så långt ifrån.
Tommi Uksila: Europa League är vad det är, men att åka till Aten med vetskapen att en uddamålsförlust räcker för avancemang och sen åka på storstryk mot ett Olympiakos som inte ens är bra. Det var riktigt pinsamt trots att det eventuellt var bra sett till ligaspelet.
