VdR: ”Serie B vore ett tillfälle att bränna skiten till marken”
Voce dei Rossoneri (VdR) domineras av den horribla förlusten mot Atalanta igår
Milan åkte på en rejäl kalldusch då man förlorade borta mot Atalanta med 5-0, den största förlusten under 2000-talet. Hur kunde det gå så illa?
Gabriel Melke: Ibland brukar jag tänka tillbaka och minnas. Då spelas bilderna upp i mitt huvud. Jag ser spelare värda tröjan, pokaler lyftas och storsegrarna spelas in. Jag ser ett fullsatt, exalterat och svårslaget San Siro. Och nu börjar jag oroa mig för att vi aldrig någonsin kommer att få se de bilderna i realiteten igen. Idag är det grått, nästintill kolsvart, över den ståtliga borgen en bit ifrån Lotto-stationen och det är numera en plats som sällan får syna solens strålar. Hur kunde vi hamnar här? Varför blir det inte bättre? Kommer vi någonsin komma härifrån? Klubben har misskötts och felbesluten känns oändliga. De kortsiktiga lösningarna håller på att gräva gropen så pass djup att vi aldrig kommer att kunna ta oss upp. Den här matchen handlar inte om en enstaka usel prestation, utan mer eller mindre om en kollaps utan dess like.
Erik Terzi: Inte alls oväntat och förmodligen inte den sista för säsongen. När jag tidigare i veckan läste att Ilicic och Gomez var tillbaka insåg jag att kombinationen bortaplan i Bergamo plus lunchmatch skulle förstöra vår helg. Brist på erfarenhet, rädsla, likgiltighet och helt värdelös koncentrationsnivå. Min största fråga just nu är dock, vad säger ledningen? Boban har i alla fall hunnit med en kort intervju efter storförlusten, men vad säger Maldini? För många sistaminuten-julklappar att fixa?
Andreas Wingren: Jag vet inte ens var jag ska börja, gårdagens match och totala kollaps är bland det absolut sämsta jag sett av Milan under alla år jag följt klubben. Men tänker man på det är det egentligen ett ganska passande avslut på ett rödsvart decennium som först och främst kännetecknas av en planlös demontering av klubben. Det stora problemet är att det inte finns något projekt, ingen vision om vad Milan ska vara eller utvecklas till. Se på Atalanta till exempel, där har Gasperini fått tid att implementera en tydlig filosofi och spelsystem. Nu gör det ingenting om de tappar tre-fyra spelare varje sommar, spelidén och klubbens DNA finns tydligt där vilket gör att spelarna som försvinner inte påverkar resultaten eller spelet nämnvärt.
Milan å andra sidan kastar pengar till höger och vänster, med en speciell fäbless i att överbetala för medelmåttig talang. Vi vet inte vilka spelartyper vi behöver till vilka positioner, och vi tror att "långsiktigt förtroende" handlar om sju matcher. Talande exempel den här säsongen är givetvis köpet av Rebic samt det faktum att vi plockar in Giampaolo för att bygga ett ungt och spelande Milan, men trots att alla vet att Giampaolo inte tränat en "storklubb" innan får han sju matcher på sig innan man sparkar honom. Jag börjar mer och mer tro att en degradering till Serie B faktiskt hade varit bra för oss. Ett tillfälle att bränna skiten till marken och bli av med varenda jäkla ryggradslös medelmåtta från styrelserummet till spelartruppen.
Är du rädd att den här förlusten sätter sig i huvudet på spelarna och att det nyvunna självförtroendet, som sakta skapats under Pioli, snabbt pulvriseras?
Gabriel Melke: Nej, det är jag inte. För ingenting verkar sätta sig i huvudet på spelarna - varken positiva eller negativa saker. De här lirarna såg ut att vara, och är säkert, oberörda av de senare årens, i synnerhet söndagens, absurda prestationer. Ingen verkar bry sig och det ser mer eller mindre ut som att man har utvecklat någon form av acceptans kring den rådande situationen. Det har inte jag. Det kommer jag aldrig att göra. Och jag lägger skulden på alla. Exakt alla. Hela vägen från ledningen ned till juniorerna. Jag är trött, sliten och mår miserabelt, och jag talar nog för världens alla milanisti när säger det.
Erik Terzi: jag tror knappast att något kan sätta sig i huvudet på majoriteten av spelarna i truppen överhuvudtaget, varken positiva eller negativa tankar. Dagens Milan är ett lag som inte bryr sig, ett lag utan själ, ett lag utan ledare. Attitydsmässigt ser jag ingen större skillnad mellan seger och förlust, det är ändå alltid samma likgiltiga miner vi ser i spelartunneln före avspark, i halvtid och efter slutsignalen. Game over för i år… Igen!
Andreas Wingren: Jag håller inte med om att det ens finns ett nyvunnet självförtroende för oss att förlora. För mig har Pioli inte lyckats uträtta någonting. Vi bjuder fortfarande motståndarna på enkla och för många målchanser, mittfältet ger motståndarna oceaner av yta att spela på och vi lyckas fortfarande inte skapa målchanser framåt. Det enda Pioli lyckats med är att gå tillbaka till ett system där fler spelare spelar i sina gamla positioner, vilket fått vissa spelare att se aningen bättre ut. Men rent krasst, kollar man statistiken så hade Giampaolo ett poängsnitt på 1,28 och Pioli har ett snitt på 1,20, så varken spelmässigt eller resultatmässigt har Pioli de facto uträttat något.
För att summera höstsäsongen, vilken spelare utser du till höstens största besvikelse?
Gabriel Melke: Jag tycker mig faktiskt sakna förmågan att peka ut en enstaka spelare som höstens största besvikelse. Man hade möjligen större förväntningar på Kryzstof Piatek, men samtidigt har samtliga i laget varit urdåliga, både som ett kollektiv och på sin egen position. Ok, att kategorisera alla spelare på det sättet kanske är fel. Gigio, Theo, Jack och möjligen Romagnoli klarar sig undan, men inte många fler. Det är alldeles för dåligt.
Erik Terzi: jag skulle nästan vilja svara Calabria på grund av andra halvleken i Bergamo. Ja, ytterbackens första 45 minuter på drygt en månad skulle egentligen räcka för att kamma hem priset ”höstens flop”, men jag väljer en spelare som har fått betydligt mer speltid, nämligen Lucas Paquetá! Vad bidrar Paquetà egentligen med och vad kan vi förvänta oss av honom? För mig är Milans nummer 39 ett stort frågetecken och jag börjar tvivla på potentialen som Leonardo kan ha sett när spelaren värvades.
Andreas Wingren: Calabria, Conti, Duarte, Musacchio, Rodriguez, Romagnoli, Bennacer, Biglia, Bonaventura, Calhanoglu, Kessie, Krunic, Paqueta, Leao, Piatek, Rebic, Suso och Borini har alla varit stora besvikelser den här säsong. Undermåliga insatser och/eller svag inställning är inte värdigt vår tröja.
Samt till höstens bästa spelare?
Gabriel Melke: Theo Hernandez - och det behöver man knappast motivera. Utan honom hade vi med sannerligen huserat långt ner i botten och redan vid detta tillfälle slagits om överlevnad. Han har visserligen en hel del att slipa på, men har trots det varit Milans klart bästa spelare under hösten.
Erik Terzi: höstens bästa spelare är även anledningen till att Paqueta får nöta bänk och anledningen till att jag på något märkligt sätt ser fram emot nästa Serie A omgång. Jag pratar självklart om Jack, vår älskade Jack!
Andreas Wingren: Pass, finns ingen i truppen som förtjänar ett sådant omnämnande. Jag kan sträcka mig till att ge Donnarumma en shout out eftersom han var den enda Milanspelaren som gick fram till Curvan och bad om ursäkt efter matchen mot Atalanta, det förtjänar ändå respekt.
