Voce dei Rossoneri: "För nästa säsong är jag försiktigt optimistisk"
Derbyt står för dörren och spekulationer kring Milans väg till vinst är i full gång. El Shaarawys återkomst och La Ligas (över)representation i Europa-cuperna diskuteras även det i veckans Voce dei Rossoneri.
Panelen utgörs av Milanredaktionens Henrik Brandel, Aldijana Talic och Kaveh Golestani.
(VdR är en artikelserie där skribenter från Milanredaktionen samt ibland en gästskribent bildar panel varje gång. Artiklarna i serien publiceras tre gånger per månad – den 3:e, den 13:e och den 23:e)
1. Milan och Inter ställs på söndagen mot varandra i en match som inte betyder så mycket som den borde, men som ändå kan bli avgörande för vem som får spela Europa League nästa säsong. Vad är nyckeln för att Milan ska ta tre poäng?
Henrik Brandel: Milan har underpresterat hela säsongen och det finns i allmänhet ingen anledning att ha höga förväntningar på 3 poäng oavsett vem man spelar mot. Särskilt så med tanke på att vi släppt in i genomsnitt 1,3 mål per match och bara lyckats göra 1,5. Lyckligtvis spelar vi till helgen mot ett Inter som också varit sjukt ojämna under säsongen. Vanligtvis vinner det bäst spelande laget den lilla madonnans derby, men i år känns det som att vinnaren istället blir det lag som tabbar sig minst försvarsmässigt.
Det känns som att Milans bästa chans att straffa Inter är att komma förbi på kanterna, där Taarabt borde kunna utmana D'Ambrosio och där Honda borde kunna göra slarvsylta av sin landsman Nagatomo. På mittplanen riskerar vi dock att bli utspelade när De Jong, Montolivo och Kaka ställs mot Cambiasso, Hernanes och Kovacic. Jag ser gärna att Kaka offras för exempelvis Poli för att stärka upp mittfältets balans.
Och helt avgörande, åt båda hållen, kan givetvis Balotelli bli. Vaknar han taggad att straffa sin gamla klubb? Har han tagit på sig löpardojorna eller träskorna? Tar han med sig lasersiktet till frisparksskyttet? Ingen vet, förmodligen inte ens Mario själv.
Aldijana Talic: Framförallt hade det förmodligen inte spelat någon roll vem Milan hade ställts mot just idag. Att det är Inter gör givietvis det hela extra kryddigt, men inte mer. Om Milan ska kunna vinna måste Montolivos passningar ge utdelning, han måste på det sättet få ihop laget. Han har trots allt presterat bättre under april månad än tidigare under säsongen, men fortfarande mest visat prov på vad han går för och inte så mycket mer. En spelare som Taarabt måste lyckas fullt ut, åtminstone två gånger av tre och en som Balotelli måste visa prov på mer än bara sin snabbhet. Mexes och Rami måste funka. Abiatti måste vara den bättre versionen av sig själv. Och Seedorf måste våga. Våga fatta beslut i rätt tid och inte visa så mycket av sin 'bara för att*-inställning. Tycker Milan är på god väg att få ihop det hela, men de måste hålla i sitt spel, prestera än mer dels för sig själva som individer men också för laget som lag. Har vi nycklarna till att låsa upp några av de här dörrarna har vi god chans att gå segrande ur derbyt.
Kaveh Golestani: Matchen är enormt viktig, och även om den skulle visa sig vara betydelselös för poängens skull är den ju bland de viktigaste matcherna för klubbens supportrar. Ska Milan kunna bärga en välbehövlig seger krävs det först och främst att man lyckas få fatt i mittfältet. Samtidigt krävs det att Balotelli tänder till på rätt sätt mot sin gamla klubb, annars riskerar vi att spela med en man mindre (och då är det inte för att han skulle bli utvisad). Dessutom är De Jong tillbaka och kommer att få en betydelsefull roll.
2. Stephan El Shaarawy är åter tillgänglig för spel efter sin skada som hållit honom borta sedan december. Hur stort nedslag kan en frisk El Shaarawy göra de sista tre matcherna och framför allt, kommande säsong?
Henrik Brandel: Jag har svårt att se att Seedorf kommer att ge El Shaarawy väsentlig speltid denna säsong så länge som laget fortfarande har en teoretisk chans att ta sig till Europa-spel. Ynglingen har varit skadad större delen av säsongen och spelade i ärlighetens namn kasst de få matcher han gjorde i höstas.
För nästa säsong är jag försiktigt optimistisk. Om Seedorf stannar (vilket verkar vara ett stort OM), borde dennes 4231 passa El Shaarawy mycket bättre än Allegris 4312. Med El Shaarawy och Taarabt på respektive kant får vi förhoppningsvis den fart vi saknat för att dra isär motståndarförsvar. För att El Shaarawy skall lyckas måste han dock få ordning på sitt huvud. Det är en sympatisk ung man, men hans självförtroende verkar sjunka som en sten varje gång han inte gör mål på 90 minuter.
Aldijana Talic: Han har varit borta så länge, alltför länge. Han har inte spelat en match under Seedorfs regi. Han har sett laget förlora egentligen allt som gick att förlora och får han spela nu kommer han vara lika hungrig som bortkommen. Det innebär inte att han inte kan vara sitt näst bästa jag och bidra till att mata på med bollar och löp, men...där framme finns ingen som i dagsläget är van vid det. Eller så är det just det som Balotelli saknar och det som kan bli förlösande för målgörandet. Det i kombination med Taarabts kamp på egen hand. Är själv en av dem som begravde huvudet i kudden när El Shaarawys skada kom och som ser fram emot att se honom komma tillbaka till laget. Men svårt att se om det kommer bli succé i tre mactcher, men definitivt en nyckelroll i Milans lagbygge inför nästa säsong. Om han nu får stanna.
Kaveh Golestani: Dels så innebär det att jag får se mindre av Honda på kanten och dels att Milan får in lite fart i laget. Taarabt har gjort det bra, men El Shaarawy kan på allvar hota med sin speed. Jag tror inte att han kommer att få någon avgörande roll i säsongsslutet och jag tror inte heller att man kommer att använda sig av honom för mycket. Däremot är det en stor moralhöjare att ha honom tillbaka i laget, både för Milan och för El Shaarawy själv. Jag hoppas att han får tillbaka den gnista han hade under förra säsongen och tar över Serie A igen (nåja), men vi kommer att få vänta till hösten på det.
3. Spanien dominerar Europafotbollen. Med två lag i Champions Leagues finalmatch och två lag i semi-finalen i Europa League är det svårt att inte förundras över succén. Vad anser du är största anledningen till framgången?
Henrik Brandel: Det finns nog både cykliska och strukturella förklaringar till detta. Strukturellt är det föga överraskande att Barcelona och/eller Real Madrid går långt i Champions League varje år, givet de enorma finansiella muskler dessa klubbar har. På grund avs avsaknaden av solidariskt fördelade TV-rättighetspengar är det svårt att se att detta skulle förändras över den kommande 5-10-årsperioden.
Jag hävdar dock att övriga spanska lags framgångar i år inte beror på strukturell, finansiell eller spelarkvalitetsmässig överlägsenhet, utan snarare tur, skicklighet och formtoppar som inte kommer att hålla i sig. Cholo har fått till det helt fantastiskt med Atletico Madrid, med små finansiella resurser och en bra men inte fantastisk spelartrupp. Laget har dock stora skulder och jag har svårt att se att årets framgångar är starten på en framgångsepok. Rörande Europa League är det givetvis imponerande att både Valencia och Sevilla tog sig till semi-final, men man får inte glömma att La Liga inte hade några lag i kvartsfinalen i förra årets turnering och bara ett lag i åttondelen.
Aldijana Talic: Tränarna, deras engagemang och kompetens. De fick vår bästa (Ancelotti). De fick tillbaka sina bästa (Simeone). Se vad som hände Barca. Och detta inte bara i storlagen, det är en annan kultur som råder inom den hierarkin. Sen har vi det där med att detta är en fråga om ekonomi, harmoni i lagen i stort och en dropp som stått påslagen under en längre tid och således ett resultat av en längre tids förfall. Vi har mycket att lära av Spanien och mycket av det som är bra med spansk fotboll går, passar att implementera i italiensk. Men när Italien är på sitt bästa humör och mår bra, så finns det å andra sidan inget jag skulle vilja ändra med det. Men det var länge sen det var så. Så länge sen som Pessotto och självmordsförsöket. För den här eran av förändring.
Kaveh Golestani: I Champions League är Atleticos galna facit på grund av en argentinsk tränare. Mannen (som jag för övrigt ogillade under hela hans aktiva karriär) har byggt upp ett lag som ser väldigt svårstoppat ut. Han har hyllats enormt för det arbete han gjort med en begränsad budget och förtjänar alla lovord. Atletico är hans verk. Real Madrids ekonomiska muskler är svåra att jämföra sig med, och miljardvärvningen av Gareth Bale har kanske delvis varit orsaken till att man förbisett deras kanske viktigaste komponent: Carletto. Så även i Real Madrid vill jag lyfta fram tränaren som för första gången på länge lyckats skapa en taktisk harmoni bland alla Galacticos. Den spanska dominansen har jag lite svårt att förklara faktiskt. Det har, bortsett från de självklara favoriterna Barcelona och Real Madrid, varit tunt med konkurrens om topplatserna. Nu har ligan jämnats ut lite och de två jättarna har fått konkurrens, någon som lyft hela ligan. Dessutom är det fartfyllda och anfallsglada spanska spelsättet väldigt lämpligt om man vill utmärka sig i Europa. Spanjorerna har gjort det enormt bra i år, men jag tror faktiskt att det är lite av en slump att det är så många lag i finalerna. Ligan är fantastisk på många sätt och vis och trots den ökade konkurrensen i ligan är det trots allt få lag som man på förhand hade tippat som finalister.
