Voce dei Rossoneri: ” Har visat otrolig mental styrka och bara jobbat vidare”
Kvällens Voce dei Rossoneri belyser samarbetet mellan Barbara Berlusconi och Galliani, Milans stigande formkurva samt Emanuelsons säsong.
Panelen utgörs av Milanredaktionens Andreas Wingren, Aldijana Talic och Jonas Desai.
(VdR är en artikelserie där skribenter från Milanredaktionen samt ibland en gästskribent bildar panel varje gång. Artiklarna i serien publiceras tre gånger per månad – den 3:e, den 13:e och den 23:e)
Det har varit en turbulent period utanför plan då Galliani först avgick men efter en middag med Silvio Berlusconi beslöt sig för att stanna kvar. Nu ska han bossa tillsammans med Barbara Berlusconi. Vad tror du om samarbetet mellan dem? Finns det något gynnsamt för Milans del i detta?
Andreas Wingren: Om vi kollar på den föreslagna arbetsfördelningen utan att ta hänsyn till historiken och konflikten så ser det bra ut. Barbara för mer ansvar och inflytande, samtidigt som Galliani finns kvar med sitt kunnande och kan ”träna upp” Barbara stegvis. Tyvärr kommer det inte fungera på det sättet då klyftan mellan Barbara och Galliani nu är så stor att Galliani självmant ville lämna Milan efter 27 år. Självklart hade det varit pinsamt och ovärdigt att låta Galliani lämna på det sättet, men frågan är ändå om gode Silvio har fattat rätt beslut. Jag har svårt att se hur Barbara och Galliani ska kunna sköta klubben tillsammans, för det är exakt vad de måste göra. Silvio må har skiljt på ansvarsområdena till ”det sportsliga” och ”resten”, men i en fotbollsklubb är det inte två separata silon som inte påverkar varandra – snarare hänger de ihop ganska tätt. Alltså måste de hitta ett sätt att samarbeta för Milans bästa. Min känsla är att det här, precis som Allegri, är en lösning med bäst före-datum fram till sommaren. Då kommer man hitta ett snyggt sätt för Galliani att lämna. Min förhoppning är bara att man inte bränt bron till Maldini innan dess. Och att man inte bränt bilden av Milan i Europa och i världen innan dess. Att låta den här maktkampen och splittringen få ske helt öppet i media är så galet pinsamt och kan få stora konsekvenser för klubbmärket/varumärket om Silvio eller PR-avdelningen inte får kontroll på läget illa kvickt.
Aldijana Talic: Att Barbara kommer in i Milan på ett mer officiellt och bestämt sätt innebär förändringar. Det innebär därmed att det klassiska sätt Galliani handlett Milan på inte längre kommer vara överordnat. Svårt att förutse hur Galliani kommer finna sig i en sådan kompromiss. Kan hända sköter han det proffsigt utåt, men jag är helt övertygad om att det kommer bli svårt för honom att foga sig och se sin roll utmanövreras successivt. Galliani behövs för att behålla allt Milan så länge varit fortfarande närvarande samtidigt som Barbara tar hand om förändringarna, tankarna om ett nytt Milan. Kanske ett Milan vi inom kort säljer? Kanske ett Milan som tappar sin starka klubb-anda? Visst kan vi alltid kompensera det med en Maldini i truppen, men den förändring vi går till mötes är jag helt övertygad om så småningom kommer förändra Milan ganska radikalt. Vill man försöka vara positiv och inte bara optimistisk så tror jag att klubben nu får det bästa av båda världar – klubben är allt stort och vacker den alltid varit genom Galliani och blir ett snärjt ekonomiskt maskineri genom Barbara. Men där möts de två inte. Där backar Galliani som inte kan bidra riktigt längre när Barbaras roll blir mer och mer dominant. Det är vad jag tror. Och tyvärr så är den krassa verkligheten att det är en förändring, på både gott och ont, även om det kommer ta en hel del av det Milan, min generation och din känt till. Sånt en förändring brukar göra.
Jonas Desai: Jag har ingen direkt uppfattning om vad Barbara Berlusconi har för färdigheter. Risken att hon inte är rätt kvinna för jobbet finns kvar och det faktum att hon är sin fars dotter gör det hela än mer suspekt. Vi har alla sett vad Galliani är kapabel till, både i positiv och negativ bemärkelse. Tyvärr har han på senaste tiden gjort skäl för de tvivel som finns och situationen är därmed inte speciellt betryggande.
Hur dessa ska jobba tillsammans förstår jag inte. I mitt huvud ser jag hur de två hamnar i luven på varandra på grund av deras olika sätt att göra saker. Jag ser, likt ett troligt tv-scenario i Dallas eller Glamour, hur Barbaras tålamod tar slut, hur hennes stolthet tar över och att hon till slut låter Galliani ta fallet för ett Milan i ruiner.
Förhoppningsvis händer detta bara i mitt huvud. Förhoppningsvis kan Barbaras ungdomliga entusiasm beblanda sig väl med erfarenheten och affärssinnet av Adriano Galliani och leda till något stort i Milans framtid. Min pessimism går dock inte att gömma och även om detta kan bli bra i framtiden kommer det nog ta ett bra tag innan vi ser att någon frukt skördas. En tid av oro väntar tror jag.
Efter sju sorger och åtta bedrövelser ser spelet plötsligt mycket bättre ut för Milans del efter landskampsuppehållet. Stort spel mot Genoa där det trots allt bara blev oavgjort, därefter mycket bra fotboll mot både Celtic och Catania på bortaplan. Har det vänt nu? Vilken är i så fall din förklaring på detta?
Andreas Wingren: Mycket bra fotboll mot Celtic och Catania?! Det håller jag inte med om. Två mycket bra resultat mot Celtic och Catania – absolut! Men bra fotboll, icke sa Nicke. Vi vann mot Celtic då vi hade marginalerna på vår sida och för att skottarna var galet ineffektiva i straffområdet. Vi bjöds på två hörnmål som gav oss kommandot i matchen, men skottarna vaskade fram målchanser och borde på en vanlig dag gjort minst två mål. Försvarsspelet såg precis lika dåligt ut som tidigare matcher. Samma sak mot Catania, Milan bjöd på ett ineffektivt bollinnehav där man hamnade i problem så fort Catania ställde om. Matchen stod länge och vägde innan Balotelli tryckte dit 1-2. Efter det höll Allegri på vanligt manér på att ge bort ledningen genom att låta hela laget sjunka hem och lämna över initiativet till Catania. Jag skulle säga att det finns mycket att arbeta på innan Milan ser bra ut. Men det var två riktigt viktiga bortasegrar och jag hoppas att de är början på vändningen för Milan. Två resultat som ger spelarna och Allegri lite självförtroende och arbetsro, något som förhoppningsvis kan hjälpa laget ta fler små steg i rätt riktning under kommande matcher.
Aldijana Talic: Kan det vara Bonera? Eller kan det vara Emanuelson? Eller helt enkelt Kakà? Och har det ens vänt? Svåra frågor. Man är skärrad, vågar inte lita på något. Sett till matchbilden för de senaste tre matcherna kan man ändå konstatera att det defensiva spelet fungerar mycket bättre utan Mexes. (Oroväckande att han var med på träningen idag…) Abate och Emanuelson har matat på på kanterna och Kakà har med hjälp ar de Jong hittat de genomskärande passningarna och fått ytorna för sitt spel. Med vissa undantag och avvikelser kan detta ha setts vara en summering av spelet. Sen är det just ett spel som passat att spela mot de lag vi senast mött. Hur det än förhåller sig med tillfälligheter och undantag tyder det på att vi hittat en viss stabilitet. Viss och skör. Samtidigt är den en fantastiskt bra och för Milan relevant grund att utgå från just nu. Mer kanske inte kan sägas? Upp till bevis nu framöver.
Jonas Desai: Jag har ingen bra förklaring på detta. Jag var otroligt hopplös efter matchen mot Barcelona och ifrågasatte vårt spelsätt och om vi överhuvud taget hade en idé i vårt spel. Efter de tre senaste matcherna kan jag fortfarande inte sätta fingret på vad som förändrats. Att det finns kvalité i truppen vet vi, och att den kvalitén inte har släppts fram vet vi också. Med avsikt att hålla nere förväntningar vill jag påstå att inget har förändrats. Utfallet i de senaste matcherna är helt enkelt ett resultat av att vi har bra spelare och att dessa kan avgöra matcher ibland. Spelsättet har inte förändrats avsevärt. Dock blir allting, härligt nog, lite tydligare när Emanuelson används så mycket. Och kanske kan denna överbelastning och inläggs-orienterade fotboll leda till en mer markant spelförbättring och en tydlighet som inte synts till hittills denna säsong.
Emanuelson stod för en assist mot Catania. Det var faktiskt det första inspelet från kanten som renderat i mål för Milan under säsongen. Även i matcherna mot Celtic och inte minst Genoa bokstavligen bombarderade han motståndarnas straffområde med crossbollar. Kritiken mot holländaren har främst bestått i det defensiva arbetet. Om man låter för- och nackdelar vägas i varsin skål, ser du då Emanuelson som en bra lösning till vänster?
Andreas Wingren: Emanuelsons vänsterfot är ett trevligt tillskott för Milan och ger laget ett alternativt sätt att hota motståndarnas straffområde. Visst har han defensiva brister, men de är inte värre än Constants (som inte kan slå inlägg för fem ören). Och jag tycker även att holländaren börjar se bättre ut i defensiven nu när han fått starta några matcher i rad, sen är det långt ifrån en vänsterback av världsklass. Står valet mellan Emanuelson och Constant så är valet givet – Emanuelson. Sen ser jag ju helst av allt att en frisk De Sciglio startar till vänster när han är tillgänglig. Milan-produkt som trots unga år visat mognad i sitt spel, och levererar stabilt både i det offensiva och defensiva. Får han vara skadefri och ges speltid tror jag att De Sciglio kan utvecklas till en riktigt bra ytterback.
Aldijana Talic: Jag är pro Emanuelson. Är visserligen enig om kritiken som lämnar luckor bakåt, särskilt när Mexes är på plats som standard. Jag tror att det farliga med Emanuelsons off. fördelar är att de Jongs roll inte kan optimeras. Han får bli den som alldeles för många gånger får täcka upp de ytor som uppstår efter Emanuelson. Mexes kan inte klara av det alls, det vet vi. Och kanske ska det inte heller vara meningen. Vi förlorar helt enkelt en viktig roll i det lika avgörande spel som de Jong stått för. Men så som Milan har spelat i den offensiva roll Emanuelson haft och fått ta sig, har det gett utdelning. Problemet vilar här på mittbackarna och på ett, hittills, inte alls vasst kantspel på mittfältet. Svårt att se vem vi ska ta av nu, som skulle vara ett bättre alternativ. Men det är definitivt en avgörande position att ha i åtanke när man tar sig an att mer långsiktigt bygga laget och spelet nu framöver.
Jonas Desai: Kul fråga. Emanuelson är en spelare som jag personligen trott på sedan han kom till Milan första gången. Trots att han egentligen aldrig levererat enligt mina förväntningar så har detta förtroendet aldrig släppt. Med sin snabbhet med och utan boll, sin habila bollbehandling och sin fina vänsterfot har han förmåga nog att lyckas i Milan. Som vänsterback i Italien krävs dock en taktisk färdighet som förvisso går att träna upp, men som allra helst bör komma naturligt. Emanuelson är ingen naturlig försvarsspelare, vilket har ställt till det för holländaren. Han har fortfarande inte lärt sig spela bra positionsspel. Detta kompenseras med en överflödig entusiasm vilket förstås utnyttjas hänsynslöst på denna nivå. Allt kan inte räddas med snabbhet tyvärr. Till min och de flestas stora förvåning har Urby visat otrolig mental styrka och bara jobbat vidare, trott på sin kapacitet och sin vänsterfot och nu äntligen börjat leverera. Försvarsspelet är dessutom plötsligt mycket mer följsamt än tidigare. Hatten av till honom för det förstås. Jag fullkomligt älskar hur målmedveten och självsäker han är när han skickar in bollen i straffområdet. Med facit i hand är han inte bara vårt bästa alternativ till vänster just nu utan faktiskt ett BRA och gångbart alternativ där. Detta skapar förhoppningsvis en väldigt nyttig konkurrenssituation på dessa ytterbacksplatser, speciellt när De Sciglio kommer tillbaka.
