Voce dei Rossoneri: ” Kändes nattsvart”
Det är några dagar sedan derbyt spelades och Voce dei Rossoneri tar upp hur panelen känner sig med några dagars distans. Fenomenale Suso diskuteras ännu en gång samt även positiva minnen från Berlusconis era.
Panelen utgörs av Milanredaktionens Erik Terzi, Andreas Wingren och Jonas Desai.
(VdR är en artikelserie där skribenter från Milanredaktionen samt ibland en gästskribent bildar panel varje gång. Artiklarna i serien publiceras tre gånger per månad –den 3:e, den 13:e och den 23:e)
2-2 slutade derbyt efter sen kvittering för Inter. Dina känslor kring det?
Erik Terzi: Det är nästan lika bra att jag får svara på frågan tre dagar efter Madonninafebern. Blandade känslor är nog det bästa uttrycket för att beskriva min upplevelse av säsongens första Milanoderby. Rysningar, hjärtklappningar, svett, glädje, besvikelse, hopp. Och när allt var över... Sömnproblem. Opartisk och behärskad analys - jag är nöjd med resultatet och utdelningen, men spelet är under all kritik och rent ärligt tycker jag att den fantastiska Rossoneropubliken förtjänade lite mer än två enstaka chokladbitar. Impulsiv och Rossonerofiltrerad analys - jag vill slå sönder tv-apparaten!
Andreas Wingren: När slutsignalen ljöd kändes det jävlar i det nattsvart. En fantastisk avslutning ryktes bort i sista stund och det kändes bara som två förlorade poäng. Men nu med lite distans till matchen känns det betydligt bättre. Det går inte att sticka under stolen med att Inter spelade klart bättre än oss och i framför allt första halvlek borde de gjort både ett och två mål. Så i det perspektivet är det svårt att fortfarande gå runt och vara förbannad över den sena kvitteringen.
Jonas Desai: Vad som är rättvist eller inte spelar ingen roll i fotboll, bara hur många mål man gör. Så även om två mål för vardera lag i längden kanske var det rättvisa så är frustration den enda känslan jag lämnas med. Det var två minuter till att försvara - två minuter innan vi hade stått som ensam tvåa i Serie A - när plötsligt Locatelli blir bolltittare och Perisic matchvinnare. Till råga på allt är det inte Pescara, Udinese eller (till och med) Juventus som kvitterar i slutsekunderna, utan Inter. Som sagt, bara frustration.
Suso gjorde Milans båda mål och har tagit ett stort kliv framåt i utvecklingen under säsongen. Hur ser du på spanjorens framtid? Är det någon Milan bör hålla hårt i?
Erik Terzi: Calciomercato-mässigt skulle vi nästan kunna påstå att vi har hittat en ny Bonaventura. En billig och oväntad värvning som är nu värd en förmögenhet. Jackpot! Jag menar så klart inte att vi ska sälja spanjoren, tvärtom, Suso är vår framtid! Gazzetta dello Sport publicerade en mycket intressant dribblingstatistik för 23-åringen idag. Jesús Joaquín Fernández Sáenz de la Torre har en beundransvärd dribblingsstatistik på 28 lyckade dribblingförsök av 33 möjliga, dvs 84,8% pricksäkerhet. Suso toppar dribblingstabellen för serie A tillsammans med just Bonaventura och Torinos Lucas Boye. Vi måste skydda och bevara vår fantastiska nummer 8!
Andreas Wingren: Ja det är svårt att inte gilla det vi får se av Suso nuförtiden. Tungan på vågen i flera matcher och en av få i dagens Milan som sitter på riktig spetskvalitet - den vänsterfoten och det rycket håller högsta klass. Sen tycker jag fortfarande att han faller ur matchbilden lite för långa stunder även i de matcherna där han är bra, och att förbättra det måste bli nästa steg i utvecklingen. Jag tycker att vi ska behålla honom, men kommer någon med en säck full av pengar behöver det inte vara dumt att lyssna.
Jonas Desai: Jag fullkomligt njuter av att följa Susos utveckling. Jag vidhåller att Milan desperat behöver någon som honom, som vågar gå mot en motspelare och faktiskt ta initiativ. Ansvar är annat ord man kan använda, något som brukar vara synonymt med spelare som blir ihågkomna. Spelare som accepterar ansvar som något naturligt och inspirerande. Suso gör fortfarande många misstag, men ju fler han gör desto mer boll söker han. Och det är talande för mig.
Berlusconi hyllades med ett minnesvärt tifo inför matchen, efter 30 historiska år i klubben som han nu lämnar. Vad blir ditt främsta positiva minne av Berlusconi?
Erik Terzi: Jag skulle vilja säga besöket i omklädningsrummet när han "lärde" Pippo Inzaghi att skrika Attaccare! (Anfalla!) eller hans minnesvärda Hip Hip Hurraaaa! i samband med Cercivärvningen. Skämt åsido, jag tycker att vändpunkten i Berlusconis karriär som Milanpresident kom under perioden 1989-1991 med Arrigo Sacchis Calcio Totale. Ur mitt personliga perspektiv måste jag dock säga det allra finaste minnet kommer från Ancelottis tid - nummer 10, Trequartista och Berlusconis älskade laguppställning Albero di Natale (Julgranen).
Andreas Wingren: Det är ju nästan helt omöjligt att säga, när jag tänker tillbaka finns det så mycket fint att tänka på. Stora profilvärvningar, inflygningar med helikopter till Milanello och klassiska stormatcher i Champions League. Men för mig får det nog ändå vara det storslagna firandet som Berlusconi styrde upp på San Siro efter vår senaste ligatitel. Ljusshow, fyrverkeri och moonwalkande Kevin -Prince Boateng. Ett firande när jag själv är på plats är svårslaget hur jag än vrider och vänder på det.
Jonas Desai: Jag har svårt att uttrycka mig positivt om Berlusconis person och därför väljer jag bara ett fotbollsminne från hans era. Berlusconi ska ha investerat en hel del pengar i klubben genom åren och inte en lire för mycket spenderades på Alessandro Nesta. Nesta var, bland flera andra förstås, med och formade det Milan som gav näring till min rödsvarta kärlek. Hans fotbollsmässiga kvalitéer, hans klass och hans sympatiska inställning gjorde honom viktig inte bara för Milan utan för hela den italienska fotbollen. Och utan Silvio Berlusconi hade han antagligen aldrig spelat för Milan. Så tack för det!
