Voce dei Rossoneri: Tre, fem, två, tutta la vita!
Voce dei Rossoneri handlar denna gång om Milans rikning, Europa-cupen och spelare som utmärkt sig under säsongsinledningen.
Panelen utgörs av Milanredationens Erik Terzi, Tommi Uksila och Henrik Brandel
Efter storförlusten mot Lazio har Milan tagit två raka segrar (mot Udinese och SPAL). Spelmässigt, vad går åt rätt hål och vad finns kvar att jobba på för Montella?
Erik Terzi
Rent spelmässigt ser jag inga större skillnader mellan trepoängarna mot Udinese och Spal. Mot Bianconeri hade vi flera målchanser och utdelningen var kanske nästan lite för snål. Udinese försökte dock åtminstone att skapa något till skillnad från Spal som såg nästan ut att försvara 2-0 resultatet i underläge. Den tydligaste signalen som vi fick se är att Biglia plus Kessié is meant to be. Spelidéerna och strukturen i mittfältet är så mycket bättre utan Montolivo och just Kessié verkar äntligen ha fått tillbaka sommarens trygghet och självförtroende. Vi har med andra ord en bra utgångspunkt för att börja förbereda betydligt svårare matcher mot La Magica och Neroazzurri-kusinerna.
Tommi Uksila
Det positiva är att spelarna blivit allt mer samspelta ju fler matcher de spelat. Mittfältet känns väldigt bra komponerat och Biglia har verkligen kommit igång nu när han frisknat till. Något som dock behöver jobbas hårt på är försvarsspelet. Det har inte känts stabilt med vare sig fyra eller tre man. Bonucci har inte kommit in i spelet än, men man får givetvis ge honom och hela backlinjen mer tid. Jag är dock tveksam till om Montella är rätt man att sätta ett försvarsspel.
Henrik Brandel
Passningsspelet är långt mycket bättre än förra säsongen och det finns ett större lugn och självförtroende än tidigare. Två tredjedelar av backlinjen verkar sitta (Bonucci och Musacchio), liksom två tredjedelar av det centrala mittfältet (Kessie och Biglia). Länken mellan mittfält och anfall och sammarbetet anfallarna emellan lämnar fortfarande en del att önska. Som det verkar måste Montella välja tre av Bonaventura, Calhanoglu, Suso, Kalinic och Silva som ger Milan flest fyrverkerier i sista tredjedelen.
Europacupen är den enda bucklan som saknas i Milans trofé-skåp och laget inledde med en storseger mot Wien. Hur bör klubben prioritera denna cup jämfört med ligaspelet?
Erik Terzi
Ligaspelets status nedgraderas automatiskt för alla lag som "hamnar" i Europa league. Spelschema och antal matcher har en negativ effekt på Serie A-prestandan och det är extremt frustrerande om du frågar mig. Jag ser helst att vi prioriterar Serie A där vår anonymitet har blivit pinsam genom åren.
Tommi Uksila
Enligt mig bör ligan utan tvekan prioriteras högst, inget snack om den saken. Den enklaste vägen till Champions League är genom att komma topp fyra i ligan. Däremot behöver laget, om man verkligen ska klara av CL-spel nästa säsong, vänja sig vid att spela matcher med betydligt tätare mellanrum jämfört med de senaste åren. Med det sagt tycker jag ändå att Montella bör rotera en hel del när Europa League står för dörren.
Henrik Brandel
För mig är ligan högsta prioritet åtminstone fram till en eventuell kvartsfinal i Europa-cupen. Startelvan (vilken det nu är...) bör fokusera på att ta en topp-fyra-placering i ligan, vilket är svårt nog utan Europa-cup-spel. EC-matchernas antal ger Montella en alldeles förträffligt "out" för spelare som annars skulle knorrat över för lite speltid.
Montella har testat olika spelsystem under säsongsinledningen, men har landat i en 352. Är detta rätt val givet truppen som står till hans förfogande?
Erik Terzi
Tre, fem två hela livet, tutta la vita! Jag trodde aldrig att Montella skulle våga med laguppställningen direkt efter Contis skada, men utdelningen har varit fantastiskt lyckad hittills. För övrigt tycker jag att Calabria, Abate och Antonelli kan prestera till och med bättre i ett 3-5-2 så varför sluta? Med tanke på bortamatchen i Genova imorgon passar det kanske bra att citera Sampdorialegenden Vujadin Boškov i detta sammanhang "Squadra che vince non si cambia" (ett vinnande lag bör aldrig ändras)
Tommi Uksila
Det tycker jag, absolut. Det kräver dock att trebackslinjen börjar fungera bättre. I truppen finns tre kvalitativa mittförsvarare som bör kunna utgöra en fin trebackslinje. På samma sätt tycker jag att de innermittfältare som finns i truppen passar bra in på femmannamittfältet. Biglia är en superklar regista, Kessié är en utpräglad box-to-box-mezz’ala och Bonaventura/Calhanoglu passar lika bra på andra sidan. De ytterbackar som finns, med Rodriguez och Calabria/Abate i spetsen, har sina styrkor i offensiven och passar därmed allra bäst som ”wing backs”. Det enda lilla problemet är väl att Suso möjligtvis inte har en naturlig plats i laget, men han bör kunna fungera i en friare roll på antingen mittfältet eller strax bakom den som är tänkt som prima punta (förmodligen Kalinic). Slutligen tycker jag inte att Montella tvunget måste binda sig till ett spelsystem.
Henrik Brandel
Jag tycker inte att man skall byta ett system som börjat fungera. Men jag tror av flera skäl att 4312 hade varit en bättre lösning om man satsat på det redan från försäsongen. Den enda fördelen jag kan se med en 352 är att våra ytterbackar är bättre lämpade för denna formation. Romagnoli verkar dock vara för långsam för att spela i en trebackslinje. Bara en av Bonaventura och Calhanoglu får plats och i anfallet tvingas man välja mellan två anfallare (som inte verkar samarbeta) och en anfaller tillsammans med Suso. I en 4312 kan två Bonaventura, Cahanoglu och Suso spela, samtidigt som det får plats med en trequartista bakom de två anfallarna. Jag grämer mig fortfarande över att Milan aldrig testade 352 när vi hade Maldini, Nesta och Stam i truppen.
Milan har nu spelat 10 officiella matcher denna säsong (5 i ligan och 5 i Europa-cupen med kval). Vilken spelare har utmärkt sig mest positivt hittills och vem har mest kvar att bevisa?
Erik Terzi
Jag drömde om Biglias passningar häromnatten. Flygande pizzor, chokladfontäner, regnbågsfärgade moln och argentinarens mästerverk. Lite överdrivet, jag vet, men det var längesen vi hade en riktig regista. En spelare som däremot har en del kvar att bevisa är Bonucci. Inte för att säsongsinledningen har varit speciellt bedrövlig, men metamorfosen från äkta juventino till Capitano Rossonero är en lång och trasslig proces.
Tommi Uksila
Rodriguez och Kessié har varit bra ändå från start, och Biglia har vuxit ut till den toppmittfältare vi saknat så länge i de senaste matcherna. På den negativa sidan håller jag fortfarande Bonucci som inte riktigt kommit in i det än, men jag är dock inte orolig. Även Romagnoli har en hel del att bevisa än så länge.
Henrik Brandel
Kessie har varit lysande. Bigli och Rodriguez är tydliga uppgraderingar från Montolivo och De Sciglio. Bonuccis passningsfot är givetvis välkommen, men han ett par växlar oanvända hittills känns det som. Givet prislappen förväntar jag mig mycket mer framöver av Andre Silva, det räcker inte att briljera när motståndet är svagt.
