Napoli 1-3 Atalanta: Otrohet gör ont..
Det som skulle bli Napolis revansch för den senaste tidens kräftgång slutade istället i en usel insats. Nu har laget verkligen gjort sig förtjänta av en "krisstämpel".
Det finns egentligen inte mycket att skriva. Jag är så oerhört trött på detta blåa pisslag som lyckats med konststycket att trollbinda mitt svarta hjärta. Ett hjärta som aldrig glömmer, ett hjärta som ständigt förlitar sig på hoppet, ett hjärta som i ur och skur stått ut med med vad detta otrogna lag åstadkommit under större delen av min supportertid..
Jag vet att jag för inte så länge sedan yrat om att vi minsann ska vara glada och nöjda över vår säsong oavsett hur det går framöver. Och visst, en del av mig tycker fortfarande så men jag kan ändå inte låta bli att känna mig sviken av detta vackra lag som ständigt, trots mitt tålamod, bedrar mig.
Jag begär inte mycket, jag begär inga titlar, jag begär egentligen inte ens en topp-placering. Jag begär helt enkelt bara att spelarna ska ge 100% VARENDA gång de visar upp sig i SSC Napolis vackra skrud. Inget annat. That is it! Cut n´dry!
Senast laget visade hjärta var mot Chelsea (1-4). Det är drygt 1 månad sen.. Det är oacceptabelt att ett professionellt bra fotbollslag (som Napoli faktiskt är) låter sig sjunka ner till dessa nivåer.
Jag orkar inte gnälla mer nu, dum som jag är så kommer jag än dock hoppas på en seger i nästa match. För det är så det är, hur dåligt än laget spelar så är man där.. man iakttar, man hoppas, man blir sviken.. igen.
