Chritt chrittiserar
Sagan om bombaren i fickformat från Nardò som hamnade på en gata utan skor, sneglandes uppåt dit de lyckliga bor. Om en djävulsk romans och dess ständigt pågående orgasm som lamslår och förför världens vackraste fotbollsnation.
Is everybody in? The ceremony is about to begin.
Alltid på väg, vet inte vart, jag har skrivit två rader på en timme och en kvart.
I sexhundrasextiosex år har jag rimmat på natt - ni skulle leva längre om era hjärtan var plast.
Ute på de sju flyter en holländsk kogg. Om jag levt förut måste det varit som kapten grogg.
Jag tänder en eld i en tändstenskamin, jag pissar mot vinden och dricker mer vin.
Ibland önskar jag att jag var Phileas Fogg. Man får alltid ett glas i min rosa blogg...
Fabrizio Miccoli - den förlorade sonen som fann sitt hem
Han ingick i en stelopererad svart-vit randig pjäs alla visste utgången på. Han var morgondagens rebell som skulle kammas och tyglas och blev satt för att spela åsnans bakdel.
Ack, strålkastarljuset var menat för någon annan. De stramade honom hårt och likt en getingstucken Ferdinand var amok den enda väg att löpa.
Han skapade sin egen akt i en föreställning som skulle ledas av Alessandro Del Piero. Han rullade hänsynslöst fram in i dess rampljus likt en övergödd ballerina. Frisparkar slogs innan stjärnan hann öppna sin mun. Han sprang snabbt ut för att ta hand om hörnsparkar som han med hjälp av sin kvinnokyssta högerfot sköt(!) in. Inte sedan nittiotalets senare hälft då Alvaro Recoba styrde den döda bollens rike hade jag skådat en spelare som med vristen sköt hörnsparkar med sådan våldsam kraft och skruv. De förvandlade frisparkar till straffar och hörnor till frisparkar. Likt kärlek vid ett första ögonkast fångade han mig vid sin första bollkontakt.
Så där stod han, en av Italiens dåvarande största talanger. Men han ansågs vara lite för tatuerad, lite för irrationell för den stelbenta gamla damen. Matcher och sädesutlösande prestationer passerade och hans eget manus började så smått att ta över showen tills han en Nancy Dell'Olio vacker vårdag skrevs ut ur pjäsen och blev sedermera tillsagd att finna lyckan på annat håll. Hans namn var Fabrizio Miccoli och det skulle dröja fyra år innan han fann den.
Han skeppades iväg till Viola där det bittra slutet redan var skrivet innan hans båt angjorde Florens hamn. Juventus kanske största antagonist skulle nu märkligt nog bliva Fabrizios nya hem. Fiorentina blev snabbt ett hem fyllt av lögner och svek med en fasad byggd av mögel. Det dröjde heller inte länge förens himlen återigen utgjorde hans tak. Italien hade svikit honom, de varken ville eller kunde förstå sig på denna pinball wizard. Deras stråkorkester var inte hans cup of tea, de kunde inte noterna och visste inte hur att spela till hans tempo och rytm, han behövde starkare saker att vattna sitt lynniga sinne med. Han flydde därav land och rike och fann tillfälligt husrum och en mors bystiga barm i Portugal.
Det var en sårad soldat som anlände till Benfica för att slicka sina sår inför det stundande slaget på fotbollsvärldens vackraste slagfält, men det var inget han visste då. Vistelsen i Portugal blev en ömsesidig saga klädd i kärlek och förståelse. Supportrarna applåderade honom med varma händer. Benfica blev en tillflyktsort där han fick tillåtelse att spela alla strängar på sin aviga lyra. Italien var en nuvarande dåtid, en plats i hans hjärta där blod och fingrar frös. Men vägen tillbaks till stöveln var redan utstakad. Det fanns kritiker att tysta, belackare att omvända och vad vore en galen fäktare från Nardò om han inte tog tjuren vid hornen.
Säsongen 07/08 stod för dörren. Fabrizio kunde liknas vid en nutida Robert Johnson vid vägskälet då Palermos president Maurizio Zamparini kallade med faderlig stämma, Fabrizio signerade det rosa kärleks-kontraktet och Zamparini offentliggjorde honom hans son. Cirkus Miccoli hade kastat ankare på en hållplats halvvägs till helvetet. Han hade funnit sin fristad där likasinnade rebels without a clue kunde få utöva sina konster i anarkistisk frihet, han hade hamnat på Sicilien, djävulens bakgård, hos città di Palermo. Den förlorade sonen hade hittat hem.
Under sin första säsong bildade han ett mäkta erotiskt anfallspar tillsammans med Amauri, samme Amauri som senare på frågan "vilken är den bästa anfallare du spelat med?" svarade, Miccoli. Amauri hade då spelat med bland annat Del Piero, Trezeguet och Iaquinta.
Fabrizio Miccoli skjuter från höften, bokstavligt talat. He got his gun at ready and fires at will och han gör det från alla möjliga håll och kanter. Hans sagolika bollträff är en religiös upplevelse som tillsammans med hans extremt snabba pendelrörelse och skicklighet att komma till avslut gör honom till ett dödligt vapen. Han är snart ett decennium efter genombrottet fortfarande en övergödd ballerina som lättare än någonsin dansar förbi motståndarförsvaren, han sjunker ned, hämtar boll och med hjälp av hans spelintelligens river upp blödande sår i desamma. Han är ett kvicksilver som hotar i djupled. Han är lekledaren som vid bollinnehav ständigt är i rörelse, ständigt spelbar, ständigt redo att bruka något av de många essen i hans rockärm. Han är ett rastlöst barn om våren som när natten kommer måste mot sin vilja gå in och sova vilket han mycket emotionellt uppgivet förkroppsligar när Delio Rossi sin ovana trogen byter ut honom vid säker ledning. Han är våran ledare som bär en reggaeinfluerad kaptensbindel vid match och Maradonas gamla örhänge till vardags.
Om du gör en snabb överblick av vad den konversative Lippi har att tillgå inför det stundande världsmästerskapet blir man smått ståndaktig. Han har på sin Italienska pallet tre vidunderliga kreatörer och matchvinnare i absoluta toppklass som alla är på sin peak och spelar sitt livs fotboll. Tänk och låt er vattnas av tanken med en offensiv tridente med Cassano, Miccoli och Di Natale, för dem tillsammans och låt dem måla hela världen azurblå. Mamma jävla Mia.
För dig som hittills inte injicerat Miccolis och Palermos rosa gift bör genast leta fram en svulstig artär och göra den vackra processen evig. Tills dess kommer han fortsätta köra det sicilianska segertåget med våra rosa drömmar genom natten, medan han lyssnar på bad seamtress blues och har fötterna på ratten. Föga förvånande om han tar vintergatan ut, vi rosaneri har alltid färdats på vägarna som aldrig tar slut.
Youtube-klipp
Jag förlustar mig på en makrill och häller upp en vodka, jag gör som jag vill, sen är jag borta.
Namnet var Wilbury, Chritt T Jr. Wilbury och nöjet var helt på din sida.
Från en plats ingen hittar men som alla kommer till - Riddaren av den rosa bloggen.
