Hur de rosasvarta kom till Europa
En kort sammanfattning av den gångna säsongen med porrfrillor, hjältemodiga kryss och allt annat den inneburit.
Det var en het sensommarkväll i Rom. En ljummen bris svepte runt dofter av nylagad pastasås från trattoriorna längs gatan. Trafiken med sina storstadsromantiskt blinkande ljus pulserade runtomkring. Någonstans ovanför smoglagret i skyn kunde man skåda en vacker orange fullmåne. Tror jag i alla fall. Det riktigt magiska med ögonblicket på det där halvsunkiga italienska haket på Via Leone var ju att jag såg ett storspelande Palermo manövrera ut ett förstummat och skräckslaget Juventus. 1-1 slutade matchen efter att Zlatan prickat in en retur som föregicks av en mycket misstänkt offsidesituation. Det var inte så mycket att hänga läpp för, ty redan då var årets andra heroiska kryss ett faktum.
Två omgångar tidigare hade de rosasvarta visat sin styrka genom att plocka hem en poäng från San Siro i ett möte mot ett förvirrat Inter. I slutet av oktober snuvades Roma på två poäng i Rom och mäktiga Milan lyckades bara få ett mållöst slutresultat när man reste till Sicilien. Jag vet att jag börjar låta lite som Albert Svanberg i högform men här hade vi fyra storlag, fyra oavgjorda matcher och med en stor portion hoppfull glädje kunde man börja ana tendenser istället för tur. Stormatcherna mot Serie A: s jättar kantades dessutom av stabila vinster och en hel del kryss mot ligans mellan- och bottenskikt. Palermo avslutade som grädde på moset första halvan av säsongen med att piska Lazio på bortaplan med 3-1. Toni skojade in ett par bollar. Zauli smällde upp en i krysset. Grande!
Andra säsongshalvan skulle visa sig inledas med en stor chock. De blåsvarta från Milano lyckades ta tre poäng mot Siciliens stolthet på La Favorita. Fotbollseuropa stod konfunderat. Hade Palermo tappat stingen mot storlagen? Givetvis inte. Alla tvivlare fick se sig överbevisade ett par omgångar senare då Juventus besegrades med 1-0 på siciliansk mark efter ett tidigt ledningsmål av Brienza. Matchen karakteriserades av ett enormt slit från Palermos sida och segern var mer än rättvis. Även Roma skulle se sig övervunna på Sicilien och drömmar om Champions League började sakteligen dyka upp i bakhuvudet på oss Palermo-supportrar. Men säg den dröm som varar.
En ändlös, mer eller mindre, rad av ovunna matcher mot smått oglamorösa lag tornade upp sig. Värst var matchen vars existens man önskade att man kunde låsa in i en rymdraket och skicka i överljushastighet till en säker död rätt in i solen. Palermo vs huvudkonkurrenterna Udinese, 1-5. En match förnedrande som få som antagligen gav självförtroendet man byggt upp under säsongen en stor knäck. Lägg därtill på förluster mot Atalanta och Sampdoria samt kryss mot lag som Brescia och Chievo och man kan förstå president Zamparinis hårda ord mot tränare Guidolin. Inte för att någon innan säsongen egentligen kunde föreställa sig att laget skulle slåss om Champions League-spel, men när potentialen fanns där fast inte utnyttjades, krossades många rosasvarta hjärtan.
Våra hjältar ryckte dock upp sig lagom till säsongens sista bortamatch där de tog igen ett till synes omöjligt tvåmålsunderläge, fick 3-3 och inkasserade ett oändligt antal hyllningar av tacksamma Juvefans. Att Milan ställde upp med ett något reservbetonat manskap och att Costacurta satte en nickboll i eget mål gör inte så mycket. Vi har all rätt att skryta med vårt lag i år. Luca Toni har visat vilken kraftfull anfallare han är och dessutom lyckats med bedriften att ta en plats i Gli Azzurri. Corini har slitit som ett djur på mittfältet och demonstrerat vilket oerhört hjärta och vilken stor kämparinstinkt han besitter. Vår backlinje har stundtals varit orubblig som en bergskedja och kan med tiden förhoppningsvis utvecklas till att hålla stabilitet en hel säsong. Guardalben har inte bara bidragit med Serie A: s porrigaste frisyr utan även med en mängd kvalificerade och avgörande räddningar.
Egentligen är alla spelare i laget värda ett hedersomnämnande för att de överträffade alla förväntningar och tog Palermo till UEFA-cupen. För en klubb som i skymundan harvat i de lägre serierna i årtionden är en placering som det sjätte bästa laget i Italien något riktigt stort. Låt oss dock inte skapa en onödig hysteri. Palermo är trots allt ännu inte ett etablerat lag i högsta ligan och enligt mig är det viktigare att befästa sin position som ett stabilt Serie A-lag än att rusa iväg mot alltför höga mål. Tålamod är nyckeln till framgång.
Äsch, vem försöker jag lura? Champions League-plats nästa år! Europa, här kommer vi!
