Brev till Zamparini: Om lyckliga och olyckliga fotbollslag
Jag har följt dig på avstånd länge, och tror att jag slutligen har något att säga. Detta är ett öppet brev till Maurizio Zamparini, om vad som skiljer olyckliga fotbollslag från lyckliga, och varför jag letar efter honom i min egen sociala omgivning.
Bäste Maurizio Zamparini,
vi är inte bekanta.
Jag skriver till dig med anledning av Palermo. Som supporter är jag djupt påverkad av att ännu en ny säsong hägrar. Jag kan tänka mig att du känner det med liknande spänning och tillförsikt. Bara tanken på en helt ny säsong, helt ren och frigjord från allt som hänt bara några månader tidigare, kittlar. En nollställd serietabell tittar på en med samma uppsyn som ett nyfött barn. Ingen är på förhand dömd.
Det är naturligtvis mycket mer än längtan till allt detta som sammanför dig och mig. Vi är båda människor och det är mer som förenar än som skiljer oss åt. I mitt första brev till dig tänkte jag trots det ägna mig åt de karaktärsdrag i dig som gör oss av naturen så olika.
Du måste först förstå en sak: det jag söker i andra människor, är bitar av mig själv som jag saknar. Det rör sig om egenskaper, karaktärsdrag eller anlag som jag själv inte äger men beundrar. Visst, jag umgås gärna med människor som i hög grad delar mina uppfattningar och syn på världen. Men det är ändå något slags komplement, ett tillägg till mig själv som jag efterlyser i människor omkring mig.
Den devisen slår mig ofta när jag ser på dig, Maurizio. I TV-intervjuer eller i artiklar då jag får reda på vad du tycker om och saker och ting. Det slår mig att min besatthet, (jag måste erkänna att det är en besatthet) av dina uttalanden, hör ihop med min avsaknad av en sådan som dig i min egen närhet. Hur många gånger har jag inte undrat för mig själv vem du egentligen är?
I själva verket har jag inte kommit fram till särskilt mycket. En italiensk excentriker med alldeles för mycket pengar köper ett fotbollslag. Så långt förstår jag saken. Men att köpa Palermo är att köpa problem. Att överhuvudtaget ägna sig åt fotboll i det sydligaste Italien är en hobby för masochister. Jag kan precis som du tröttna på Italiens domare, eller ett helt system som i svåra stunder känns oförsvarbart att älska. Men du gav dig in i striden frivilligt. Du visste att Palermo inte tillhör de stora, att ingenting kommer gratis för en Siciliansk klubb i ett land styrt från norr. Ändå gav du dig in i leken, och du vred upp temperaturen i det redan heta helvete som vi befinner oss i. Du skällde på domare, motståndare och nästa stund Berlusconi. Du gjorde det med frenetisk envishet som per definition gör dig intressant. Förmodligen vet du redan om det.
Folk säger att det inte går att förstå dig, Maurizio, därför att du är galen. Jag kan inte utesluta att de har rätt. Kanske är du det. Men jag får ändå känslan av att det inte är så enkelt. Du bryter mot normer, faller ur ramen med ditt bemärkta beteende. Men du gör åtminstone något. Ständigt hör jag personer på olika positioner inom fotbollsvärlden som kritiserar det italienska systemet. De talar om korruption, uppgjorda matcher och skumma affärer. Men jag ska vara ärlig nu: Jag ger inte mycket för deras ideal. Visst, de talar fint om rätt och fel. Och jag håller med dem om allt detta. Men livet avkräver inte människan höga ideal, livet kräver handling och aktioner. Ingen kan ta ifrån dig det, Maurizio.
Med dig vid rodret kan Palermo aldrig domna. Det är nog därför jag mår bra av att det trots allt är du och ingen annan som styr den rosa skutan. Du har flera gånger hotat att lämna oss, och jag erkänner att det stundtals försatt mig i känslomässig oreda. Det är inte alltid ett trevligt tillstånd. Men det finns en underton av kärlek till och med i dina utbrott. Det är den undertryckta kamp mot en upplevd orättvisa som emellanåt når ytan i alla stormiga relationer.
En annan sak, innan jag slutar - Nuförtiden när betraktar den europeiska elitfotbollens serietabeller, har jag börjat tänka på inledningsfrasen i Tolsojs ”Anna Karenina”:
”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt”.
Har du läst den? Jag har i alla fall överfört andemeningens betydelse till fotbollsvärlden. Det är väl så att vi har en del problem i klubben, som ibland kan göra oss ganska olyckliga. Förmodligen kommer vi inte vinna något den här säsongen och antagligen inte heller nästa. Men det är inte av självömkan jag säger så, utan mer en insikt som värmer vid eftertanke. Jo, visst vet jag att fotboll i grunden handlar om att vinna. Jag, liksom du, var emotionellt fördärvad efter finalförlusten i Coppa Italia. Men framgångssagan överträffar inte alltid den eviga, sega kamp som en lång vägs färd i motvind innebär. De lyckliga lag som vinner troféer, samlar rekord och köper dyra spelare till höger och vänster, måste väl också undra hur det känns för oss andra?
Alla lyckliga lag liknar varandra; de åker på samma asienturnéer, slåss om samma titlar och jagar samma spelare. Men nog måste de någon gång fundera på hur det skulle vara att hålla på, tja, exempelvis Palermo? Det är en saga god nog som deras, om inte mer komplex och rik på känslostormar.
För drygt ett decennium sedan här i Sverige så skrålade ett svenskt indieband ut levnadsregeln: ”Happy people never fantasize” med svårt ansatta stämband. Jag vet att det låter drastiskt, men kan det möjligen vara så att supportrar till mycket framgångsrika lag till slut glömmer bort att fantisera? Fantasin är ju det som driver både mig och troligen dig till att följa Palermo i vått och torrt även den här gången. Kanske är det en smula naivt. Men att drömma känns ibland som det enda rätta att göra.
Skriv tillbaka snart, Maurizio! Jag vill höra allt om vad du har att säga om detta. Och har du problem med att förstå språket, ber jag om ursäkt. Min italienska är så pass dålig att brevet hade blivit alldeles för kort och mekaniskt om jag försökt mig på det. Be gärna en tolk läsa upp det för dig, eller spara det tillsvidare och lär dig svenska. Det skulle vara en oerhört klok investering inför vår kommande brevväxling.
Din tillgivne,
Tommy Sjöwall
