Kära Fábio Simplício
Brev till en förlorad kärlek från en svunnen tid. För vem, mitt hjärta inte slutat slå.
Det var inte så det skulle sluta. Det skulle ju inte sluta överhuvudtaget. Du skulle fortsätta regera mittens rike som den okrönte konung du var. Fortsätta vackert kombinera dig fram och skörda de offensiva betesmarkerna. Du var en stjärna på min himmel.
Vart gick vi fel? Flög vi för nära solen? Det spelar ingen roll längre. Allt är förlåtet nu.
Jag minns ditt utbrott av glädje och den efterföljande löpningen från bänken in på planen efter att Budan rullat in tvåan på Juventus, du var petad men ändå gladast av dem alla. Jag minns, ryser och gråter likt du själv, när du på övertid avgjorde hemma mot Parma.
Människor kommer och går. Kommer alltid göra. De flesta passerar oss obemärkt förbi. Andra stannar en stund för att sedan bli kvarglömda i gårdagen. Sen finns dem som dribblar sig via förmaken in till kammaren. Väl där - där evigt.
Rom viskade ditt namn och en dag var du borta. Alla vägar bär som bekant till den eviga staden och så gjorde även din. Jag önskar dig all lycka. Låt för alltid solen skina på din mörka hjässa. Glöm oss aldrig Fábio, ty vi skall aldrig glömma dig. Kanske möts vi igen och skriver om slutet på historien.
Med vemodiga händer - din Chritt.
http://www.youtube.com/watch?v=lpzborfYCho
