Precis när vi skulle få börja lida igen...
"Redan på onsdag talar mycket för att kontraktet säkras. Vi kanske inte ens behöver ta poäng i det som skulle bli en blåröd ångestmatch i Ligurien. Det krävs bara att Lecce inte besegrar Juventus på bortaplan – något som ju inte hänt den här säsongen för zebrorna – så är det klart."
Just when I thought they’d pulled me back in, they let me go.
Den som kan sin filmhistoria fattar varför ovanstående är rätt så vitsigt i det här sammanhanget – Cagliari i Serie A.
Fast även den som kan Cagliaris samtidshistoria och det engelska språket förstår nog mycket av det.
Så känner i alla fall de flesta Cagliaritani. Efter att i nästan fyra år ha mer eller mindre sluppit en ordentlig bottenstrid var man åter indragna i den helveteskamp som salvezzan handlar om. Lecce hade precis tagit en stark poäng borta mot Lazio, samtidigt som Cagliari precis inkasserat sin andra raka förlust efter 0-3 borta mot Parma.
Med Lecce fortfarande i form och inga enkla matcher kvar på spelschemat såg det ut som ett 50-50 läge inför fortsättningen, och när ena alternativet är att åka ur Serie A är det inte lika bekymmersfritt som det först kan låta.
Det skulle inte räcka med 40 poäng den här gången.
Så, där och då var vi tillbaka i den där bottenstriden. I princip för första gången sedan våren 2008 när Ballardini i sin andra sejour bjöd på det som för en gångs skull faktiskt var ett mirakel och inget annat. Sedan dess har vi bland annat upplevt två bedrövliga säsongsstarter med Max Allegri – framförallt den första med fem raka nederlag som säsongsöppning – och i vissa stunder trott oss vara tillbaka i träsket där nere,.Eller varit väldigt nära att göra det efter att ha tagit det lite väl lugnt när kontraktet i praktiken har varit klart sedan jul och halkat efter Europaplatserna.
Men då har laget genast studsat tillbaka, eller så har säsongen inte hunnit bli tillräckligt lång för att vi ska behöva vakna på allvar. Det har hela tiden varit som att nästan vara där igen.
Nu, för bara en vecka sen, kändes det som att den gränsen hade passerats och vi var verkligen där igen.
Vi har upplevt oro, men inte lidit på samma sätt som vi gjorde våren 2006, våren 2007 och våren 2008.
Nu skulle vi få lida. Lecce kan slå vilket lag som helst i ligan, kändes det som, och Genoa som precis hade fått en kniv mot strupen av de egna fansen skulle säkert ordna det till slut. Någon domare kanske inte skulle våga gå emot laget i 50-50-lägen. Boll på mållinjen, straffsituationer och så vidare.
En svårbedömd match mot Catania och en måstematch mot Chievo väntade… Därefter tunga sexpoängare mot Fiorentina (i sista omgången på mardrömsarenan Franchi!) och Genoa, samt hemmamatch mot det förmodat titeljagande Juventus.
Och den som i det läget skulle säga att alla kan slå alla i årets Serie A, skulle få som svar att det inte riktigt gäller Cagliari. Det var det som var det jävliga. Att Lecce, Novara, Siena med mera kunde slå vilket lag som helst, men Cagliari slår bara lag som är sämre. Vi kunde inte förlita oss på att i det oförutsägbaras tecken besegra Juventus hemma eller Fiorentina borta.
Så kom då tisdagen, i skuggan av bufflarnas möte i Katalonien, där vi spelade klart matchen som vi inte kunde spela på grund av Morosini. 3-0 mot Catania.
Dagen därpå torskade verkligen Lecce hemma mot Napoli och vi hade halva inne.
Och så nu till helgen. Flera brända superlägen och 0-0 mot Chievo.
Men Lecce svek igen på hemmaplan. 1-2 mot Parma.
Och vips. Vi har sluppit det i år också. Såklart är det idiotiskt att ta ut något i förskott. Vi Cagliaritani som är Serie A:s längsta överlevare vet det bättre än någon – att man aldrig riktigt kan ta det lugnt och börja glassa. Faran är aldrig långt borta.
Men man får inte heller vara oärlig och låtsas att man har det sämre än man har. Sånt genomskådas av fotbollsgudarna och det kan straffa en.
Redan på onsdag talar mycket för att kontraktet säkras. Vi kanske inte ens behöver ta poäng i det som skulle bli en blåröd ångestmatch i Ligurien. Det krävs bara att Lecce inte besegrar Juventus på bortaplan – något som ju inte hänt den här säsongen för zebrorna – så är det klart. Vi kommer att ha sex poäng plus en poäng mot Lecce eftersom vi har sammanlagt 3-2 mot dem i inbördes möten. Två omgångar återstår då så, nej, det kommer inte att gå. Det vore i så fall att det blir tre lag på samma poäng och en liten trelagsserietabell. Men jag räknar rätt kallt med att Lecce förlorar och då är även det lilla halmstrået borta.
Så lär vi summera den mest intetsägande säsongen sedan återkomsten till högsta serien. Cagliari är varken bra eller dåligt. Är ett lag som ska blicka uppåt ena veckan, bör åka ur Serie A den andra, och ett hopplöst mittengäng den tredje. En tränare utan förtroende och hemmamatcher långt borta i Trieste. Det finns inget intressant som händer utöver tjafs med arenan och Victor Ibarbos sporadiska shower.Nu när kontentan är att vi verkar klara oss, är det en lyx som vi ska njuta av.
Fråga bara folket i Genua och Lecce. Där händer det grejer.
