Derbyn - fotbollens största passion
Derbyn, alltid fotbollens hårdaste och svåraste matcher oavsett kvalitet på lagen...
Det finns Milano derbyn mellan Inter och Milan, det finns Rom derbyn mellan Roma och Lazio och så finns det "Naka" -derbyt(eftersom jag skriver för Reggina måste jag göra lite reklam för dem också). Med Naka derbyt menar jag matchen mellan NAKAmura, i Reggina, och NAKAta, i Parma. Att matchen spelas i helgen är faktaktiskt inte något sammanträffande
Inter - Milan, Manchster United - Manchester City, Celtic -Rangers, Atletico Madrid - Real Madrid, ja till och med AIK - DIF. Årets hetaste match.
Matchen då utvisningar brukar hagla, då media fokuserar allt och, tyvärr, då fansen slår så gott som ihjäl varandra.
Allt annat trycks åt sidan då matchen stundar, oavsett om det är Roma - Lazio som möts i italiens högsta serie, Serie A, eller det är Lycksele - Betsele som möts i en av norra Sveriges lägre divisioner.
Låt oss säga att Lazio eller måhända Betsele, har haft en helt katastrofal säsong, kan allt vägas upp genom vinst i den matchen. Vinna och bli herrar på täppen igen eller att få skämas nackhåren av sig tills nästa möte.
Bli förnedrade av motståndarlaget, av deras spelare och fans.
Man ser tränare sliter håret av sig vid varje tveksamt domslut, spelare som spelar trots att blodet rinner.
Allt detta får man se. På TV men ibland får vissa ett privalegium att verkligen se matchen...LIVE
Inte se utan...jag, har inte ord.
Tappar min talkänsla/skrivkänsla...
Njuta, Bli ett med derbyt, laget som du håller på. Överrösta motståndar klacken, trakasera motståndar lagets bästa spelare.
Oavsett om nu den bästa spelaren heter Inzaghi i Milan, eller Flores i Betsele så påverkas och skruvas alltid, inte bara, dennes känslor upp utan alla kring laget.
Medspelare, fans, materialförvaltare, familjen m.fl.
Hur det hela slutar vet bara en, Gud.
Vad händer då med den som avgör det hela, möjligen en inhoppare i slutet eller den som alla har ögon riktade emot. Han/hon pallar för pressen.
Ett exempel:
Hanna Ljungberg i Umeå IK avgör (Womans) Champions Leauge finalen med sina två mål i returen mot Frankfurt eller vad dom nu hette (är det inte konstigt att man knappt vet vad laget heter som är i CL final, medan jag vet namnet på en av, det redan utslagna laget Ajax, bästa spelares pappa. Sefik Ibrahimovic. Sjukt).
Har faktiskt inte med saken att göra. Att jag nu helt kom av mig i ämnet spelar ingen roll. Jag skriver ju om fotboll, världens finaste sport.
Spela, se, träna, tänk och älska fotboll. Det är i alla fall en sak som gör mig glad. En av de få saker som jag verkligen kan göra.
Visst det finns problem som man, som privatperson, hamnar i, blir vräkt och saknar sin mamma, men inget spelar roll då fotbollen kommer in i mitt sinne.
Alla blir då jämnstälda.
Allt glöms bort.
Allt sudas ut.
Matchen börjar, oavsett om du spelar eller ej, ser på eller drömmer. Huvudsaken du älskar det. Och jag gör det, av hela mitt hjärta. Testar än en gång att bara säga det, och jag ryser:
FOTBOLL
Vi ses på planen!
Mina avslutande ord blir, för att återkoppla till ämnet:
"Derbyt med stora D finns inte. Derbyt stavas alltid med stort D".
Ciao, Hej då, Bye, Adìos!
