Milan 5-1 Udinese
Förödmjukande förlust för Udinese.
Resultatet talar för sig självt och gör en beskrivning av det som hände på planen nästan överflödig. Det räcker med att säga att Milan var bättre i alla moment och i planens alla zoner.
Den här matchrapportens uppgift blir istället att försöka sätta ord på de känslor som jag upplevde under matchens gång och efteråt. Tomhet. Maktlöshet. Hopplöshet.
Man frågar sig hur det kunde gå så dåligt. Skyll inte på spelarna, även om ett par var usla mot Milan och de flesta underkända. Det här är samma spelare som tog klubben till Champions League för första gången i historien, men just nu räcker de inte till.
Skyll inte heller på Cosmi, även om han på sistone har verkat aningen konfunderad. Bytet till en fyrbackslinje kom vid helt fel tillfälle, framför allt med tanke på att PSV gjorde livet mycket svårt för just Milan tack vare en trebackslinje så sent som förra tisdagen. Men tränaren har de spelare som finns tillgängliga och just nu är nästan alla ur form.
Skyll snarare på sportchefen Leonardi, som har byggt ett lag som är duktigt och ungt, men samtidigt endimensionellt. Med aggressiviteten som främsta vapen kan det här laget, när alla spelare är i form, även spela en vacker och teknisk fotboll. (Det mest talande exemplet är träningsmatchen mot Olympiakos.) Men när benen är tröga av trötthet så finns det för få kreativa individualister som kan göra avgörande insatser.
Skyll på skadorna (senast Obodo), som har gjort truppen så tunn att Cosmi har få alternativ i de flesta lagdelarna. Natali är det tyngsta avbräcket men även en frisk Vidigal hade varit bättre än en Pinzi i nuvarande form. En frisk Barreto hade varit värdefullare än Di Michele. Till och med en frisk Pieri hade kunnat ge Candela lite andrum utan att tvinga Muntari ut på kanten.
Men skyll framförallt på Champions League. Den finaste klubbturneringen ger massor i form av glädje och uppmärksamhet. Men den tar också lika mycket när det gäller energi och arbetsro. Udineses styrka som klubb har alltid varit att tränaren lämnas ifred att sköta sitt jobb - träna laget. Men med uppmärksamheten från CL och även Iaquinta-fallet så har arbetsron försvunnit och Cosmi har hela tiden behövt tänka på hur omgivningen uppfattar honom och klubben.
De hyperviktiga kvalmatcherna i augusti är ett kapitel för sig. De inblandade lagen tvingas inte bara spela viktiga matcher innan ligaspelet börjat, de tvingas framför allt vara i toppform till just de matcherna. Udinese är inte det enda laget som är utbränt. Titta på Everton i England, som är två poäng från nedflyttning. Titta på Betis i Spanien - en poäng från nedflyttning. Titta på Inter, på väg mot det femtioelfte misslyckandet. Alla lagen gjorde "misstaget" att komma trea eller fyra i sina stora ligor i våras. Och nu blir de punktligt straffade.
Udinese har varit i en liknande situation tidigare. Säsongen 2000/2001 började redan i juli tack vare intertoto-cupen. Matcherna var inte lika viktiga som CL-kvalet med de var ändå matcher och alla dessa matcher gjorde laget utmattat redan i december (det året började inte ligan förrän i oktober p g a OS). Det blev till slut en rysare och Udinese räddade sig kvar i Serie A i den näst sista matchen efter att ha varit i serieledning efter fem omgångar. Något liknande ska inte kunna hända i år. Eller...