Juventus 0-1 Udinese - Reflektioner och kuriosa
Envägskommunikation med avsikt att spritta och skryta.
Udinese fortsätter att sätta färg på den här ligan. Hmm, känns som om det brukar stå det i den här spalten. Och inte utan anledning...
SJU SVÅRA ÅR
Året var 2000, datumet den första november och resultatet: Juventus 1-2 Udinese. Precis som för två veckor sedan i den här spalten måste vi titta djupt i arkiven för att få upleva den där härliga känslan av deja vú. Målskyttar: Sosa gånger 2 och Del Piero på straff. Sedan dess inga segrar mot Juventus på bortaplan (bara förluster). Fram till igår, runt femsnåret. Ahh... Märkligt hur en enda seger kan få en att glömma många förluster och istället minnas få andra segrar. Det är till och med svårt att komma ihåg huruvida vissa domare eller linjemän spelade en liten eller stor roll i några eller ett par av dessa förluster. Men just nu är minnet kristallklart på en punkt. För knappt sju år sedan vann Udinese på Delle Alpi och gick faktiskt upp i serieledning. Nostalgi...
3-4-3 PÅ MIN ÄRA!
Udinesesupportrar (och nästan inga andra (!)) har ett speciellt förhållande till det här spelsystemet som återuppstod inför gårdagens match. Kärlek är ett starkt ord, men om man lägger ihop tio års relativ storhetstid i världens svåraste liga med en offensiv, djärv spelfilosofi så kommer starka känslor in i bilden. Ni andra kan behålla 4-4-2 resten av livet! Det är med den något robusta inställningen som många supportrar till Udinese uttrycker sitt egensinne. Och visst är det ett bra system. Eller, rättare sagt, ett system som kan förstärka en redan bra spelares kvaliteter (se Bierhoff, den ultimate centern eller Sensini, den tänkande försvararen) men kräver spetskvaliteter av samtliga spelare. Det finns ingenstans att gömma sig i 3-4-3.
DUELLEN ZAPATA-IAQUINTA
Redan på förhand kunde den påläste fotbollsälskaren se fram emot denna kamp mellan Udineses bäste man-mot-man-försvarare (kanske någonsin) och Juventus mest dynamiske anfallare med ett färskt förflutet i Udinese. Ranieri valde, överraskande nog för vissa, att börja med Iaquinta på bänken. Men vid underläge 0-1 valde Ranieri, återigen överraskande nog, att byta in kontringsspelaren Iaquinta och ta ut straffområdesspelaren Trezeguet. Det gav oss chansen att se en fysisk kraftmätning i en dryg halvtimme. Och visst fick vi valuta för pengarna. Resultatet? Vinst på teknisk K.O. för Zapata. Iaquinta drog sig gång på gång ut mot Colombianens kant men hade ingenting för det. En av spelarna i Serie A med störst genombrottskraft kläddes gång på gång av bollen av en ung försvarare som går från klarhet till klarhet. En av ytterst få gånger som Iaquinta lämnade Zapatas kompetensområde, nickade han in bollen i mål (efter avblåsning).
KALLA DET MÅLVAKTS-, ÖH... ÖGA
Handanovic har bara en handfull matcher i Serie A bakom sig men uppträder redan som om han visste ett och annat. Efter en halvtimme, på Del Pieros frispark, som gick i stolpen, stod han lungt och stilla och tittade på. Och på stopptid visade han att agerandet inte var någon tillfällighet. Återigen Del Piero, återigen en frispark, men den här gången gick bollen i ribbans underkant. På reprisen kan man se hur Handanovic, inte bara står med fötterna fastskruvade i marken, utan dessutom böjer lätt på knäna. Självklart för att få en bättre synvinkel...
