Mina 90-tals favoriter: 9. Luigi Sartor
Sartor var en av ligans snabbaste försvarare, men också en spelare med en brokig karriär som började med självmål och slutade i domstolen.
I en serie i tio delar kommer jag presentera mina tio 90-tals favoriter från Serie A, det är dock inte spelare eller tränare från Udinese, dessa kommer i en kommande rankning. Ha också i åtanke att det här handlar om mina personliga favoritspelare, det är inte på något sätt en rankning hur bra spelarna är. Kriteriet är att spelaren/tränaren i fråga ska ha varit aktiv under någon säsong under 90-talet i Serie A. Klubbarna som listas under spelarna är dom lag där spelaren var aktiv under 90-talet. Landskamperna är det totala antalet under spelarens karriär.
Luigi Sartor
Juventus, Reggiana, Vicenza, Inter, Parma
Landskamper: 2
Position: Försvarare
Sartor var en riktigt stor talang under ungdomsåren, så stor att Juventus värvade honom till Primavera laget. Efter en säsong där så fick han chansen i A-laget, endast 17 år gammal mot Fiorentina. Nu blev det ingen lyckad debut direkt, hans självmål avgjorde matchen där Juve förlorade och Sartor fick inga fler chanser efter det. Det kunde knäcka många i den åldern, speciellt som han heller inte fick något förtroende i Reggiana, där det endast blev fem framträdanden.
Men karriären fick en oväntad vändning i Vicenza, där han fick spela som mittback tillsammans med Jocke Björklund, ett mittbacks par som utav tvekan är det snabbaste genom tiderna i Serie A. Åren i Vicenza kröntes med seger i Coppa Italia och italienskt guld i U-21 EM 1996 där Sartor var given.
Nu hade storklubbarna återigen fått upp ögonen för Sartor och det blev en flytt till Inter där han fick hyfsat med speltid som ytterback, det blev även en UEFA Cups pokal till samlingen, men redan efter en säsong bar det av till Parma, där han stannade i fyra säsonger. Karriären började dock luta nedåt och efter att ha agerat hjälpgumma i Roma så blev han utlånad ett par gånger.
Det var dock i Genoa Sartor hamnade i kläm efter ett tumult på planen, som fortsatte i spelargången och där Sartor ursinnig attackerade två poliser. Efter det såg karriären ut att vara över, sex månader utan fotboll och ingen var intresserad av den hetlevrade försvaren. Ingen förutom Giuseppe Signore som plockade med sig Sartor till ungerska Sopron där det dock bara blev ett fåtal matcher. Efter det harvade han runt i Serie B och C och några fler glans dagar kommer det inte bli.
Jag upptäckte Sartor i Vicenza, den extrema snabbheten och det smått vansinniga intryck som Sartor gav etsade sig fast, han var en sprinter som rymt från en MC klubb, men också en riktigt bra spelare som aldrig fick det där lyftet han hade kapacitet till. Hans humör blev till slut ett problem, men det var snarare ojämnheten fotbollsmässigt som gjorde att han inte blev långvarig på den allra högsta nivån. Trots det blev det två A-landskamper, en 1998 och märkligt nog en 2002, när karriären redan var på nedgång.
Inte illa för en spelare som inledde karriären med ett självmål.
