Catania 0-2 Udinese: Mot Champions League!
Guidolins glädje sa allt, Udinese har gjort det igen, man har gäckat storklubbarna och tagit en fantastisk tredjeplats i Serie A!
Vilken säsong det har varit, vilken resa, vilket gäng att följa. Hösten var som en lång härlig vacker dans, festen ville aldrig ta slut men så kom Januari och afrikanska mästerskapen, skadorna duggade tätare och det märktes att truppen var lite tunn på sina positioner men när ödets timma slog så tog laget sig samman och vann fyra raka matcher vilket säkrade tredjeplatsen. Vi har fått bevittna en historisk insats, endast säsongen 1954-1955 var bättre med en andraplats och det här tangerar den legendariska tredjeplatsen från 1997-1998. Jag minns då, när vi blev trea, ledda av Zaccheroni att jag får nog aldrig se Udinese bättre än så här men så kom Spalletti och vi tog oss till Champions League 2004-2005. Visst slogs man av samma tanke, det gällde att njuta för inte skulle väl lilla Udinese nå ut i finrummet igen?
Men så dansade Di Natale och Sanchez förra säsongen och en ny fjärdeplats var ett faktum och när Sanchez, Inler och Zapata lämnade i somras så kraxade olyckskorparna igen, men nu står vi där igen, ja till och med som trea den här gången, en bragd, en fantastisk insats utav en liten klubb som allt för ofta beskylls för att sakna själ och hjärta.
Spelare kommer och går men visst bankar ett svartvitt hjärta i Udine, med en vacker doft av trebackslinje, men en symfoni bestående av kontringsspel och med en tro på att man kan göra det omöjliga.
Idag gjörde kapten Toto och hans mannar det som krävdes, det blev en komfortabel seger i Catania med 2-0m där Di Natale faktiskt kunde ha gjort mål redan i den första minuten. Men laget fortsatte att trumma på och en vacker djupledsboll av Domizzi frispelade Toto, som rundade Carrizo och ur en omöjlig vinkel snidade in ledningsmålet, så där som bara han kan göra, den lilla magikern. När Catania fick en felaktigt dömd straff blev man lite nervös men blotta åsynen av Europas främste straffräddare skrämde Gomez som tofflade bollen utanför.
I den andra halvleken kunde Fabbrini snyggt avgöra och även om tiden sakta hasade sig mot 90 minuter så slet spelarna på och säkrade segern. Det var härligt att se Guidolins varma glädje, att se Di Natales leende. Det här var vår kväll, vår säsong.
Forza Udinese!