Höstsäsongen 2016 (del 1 av 2): En knackig inledning gav tränarbyte
Det började ojämnt men efter ett tränarbyte vaknade Udinese. Det är dags att i två delar sammanfatta en höstsäsong som inleddes trögt med ett tidigt cuputtåg, men som efter ett tränarbyte slutade med såväl ett spektakulärt jubiléumsmål som en krigarinsats i Bergamo.
Måndagen den 5 december. Sen kväll på Stadio Friuli. Matchklockan tickar obönhörligt mot och förbi 90 minutersstrecket. Det som skulle bli en sprakande 120-årsfest inför ögonen på ikoner som Antonio Di Natale har i stället blivit en långsam tillställning med få målchanser och många sidledspassningar.
Men så plötsligt bryter sig Silvan Widmer loss på högerkanten. Schweizaren slår ett väl avvägt inlägg som går över motståndarspelarna till den bortre delen av straffområde där Udineses lagkapten Danilo befinner sig. Mittbacken viker sig bakåt och med en sned variant av en bicicleta drar han till.
Han träffar klockrent och bollen far i väg med en dundrande kraft mot närmaste krysset, träffar ribban och går i mål.
Vackert, spektakulärt och inte minst viktigt!
Men låt oss gå tillbaka ett par månader och ta tag i säsongen där den började: sommaren 2016.
Efter en fjolårssäsong där Udinese hade slutat precis ovanför strecket gick laget in i en försäsong där flera ommöbleringar skedde. På spelarfronten lämnade bland annat Di Natale och Domizzi. Visserligen hade ingen av dessa herrar haft någon nyckelroll på planen under det föregående året, men de hade likväl fyllt viktiga funktioner med ledaregenskaper och hjärta.
Även på tränarbänken skedde en förändring och in kom Giuseppe Iachini.
Det fanns således förhoppningar om en nystart men samtidigt frågetecken kring ledarskapet, både gällande spelartruppen och huruvida Iacchini var rätt man för Udinese.
När säsongen drog i gång i augusti 2016 fick kritikerna omedelbart vatten på sina kvarnar. I årets första tävlingsmatch blev Udinese besegrat av Serie B-laget Spezia i den tredje rundan av Coppa Italia. Det var visserligen inget lätt motstånd men icke desto mindre ett Serie B-motstånd. Och hemma på Stadio Friuli var detta en match Udinese nog borde ha vunnit. Men gästerna vann alltså till slut, och siffrorna skrevs till 2-3.
Men cupen är alltid cupen och i Italien är den ofta nedprioriterad. Med andra ord kunde det tidiga uttåget ur Coppa Italia klassas som en missräkning, inte ett fiasko. Missräkningen hade även en positiv bieffekt då förlusten gav Udinese möjlighet att lägga fullt fokus på ligaspelet och på att förbättra fjolårets tabellplacering.
Så med detta i ryggen gick Udinese in i Serie A-säsongen 2015/16. Men premiären blev inte den tillbakastuds som många i det svartvitrandiga lägret hade hoppats att den skulle bli. Det blev förlust med 4-0 mot Roma och kritikerna satte fler frågetecken kring laget.
Två segrar senare, mot Empoli hemma och mot Milan borta, var dock Udinese tillbaka på ett vinnande spår. Spelet hade fortfarande inte sett optimalt ut men på den här nivån är det poängen som räknas och sex poäng är svårt att bortse ifrån.
Men ju längre september led, desto färre resultat gick Udineses väg. När även spelet såg knackigt ut fanns det få ljusglimtar för Udinesesupportrarna.
Matchen hemma mot Chievo var ett exempel. Udinese tog ledningen genom Duvan Zapata men gästerna från Verona skapade en rad chanser och i matchminut 82 kom kvitteringen. Därefter fortsatte Chievo att hålla i taktpinnen och när klockan tickade upp på tilläggstid höll sig Fabrizio Cacciatore framme för att avgöra med sitt 1-2-mål. I Udinese var besvikelsen stor efter förlusten. Poängen hade behövts i denna match, inte minst med tanke på att det var en hemmamatch. Och förlusten hade egentligen inte heller varit orättvis sett till matchbilden.
I de nästkommande matcherna spelade Udinese först oavgjort mot Fiorentina innan man föll i två raka matcher, mot Sassuolo och Lazio. Någon spelmässig uppryckning hade inte synts och sportchef Bonati valde att möblera om på tränarbänken: Iachini fick gå och in kom Luigi Delneri.
Friuliensonen hade inför övertagandet ett förflutet i Udinese som spelare men rösterna var inte enbart positiva. Delneri hade nyligen åkt ur Serie A med Hellas och många var osäkra på hans kapacitet. På pluskontot fanns emellertid att Delneri var en rutinerad tränare som för inte alltför länge sedan tagit Sampdoria till Champions League-kval och fått chansen i självaste Juventus.
Men mer om utfallet av den rekryteringen i nästa del av sammanfattningen…
