Intervju: Fredrik Staaf, Elit Vetlanda
Fredrik Staaf tar er läsare med på en lång resa, ända ifrån sin barndom som sexåring till vuxenlivet som lagledare i Elit Vetlanda mitt under stundande slutspelstider.
Hur blev du intresserad av speedway och hur har din levnadsbana sett ut?
– Det började med att min pappa byggde en speedwaycykel åt mig och min bror Johan när jag var 6 år, men det var han som körde mest. Morfar ordnade med ett gärde så vi kunde köra där. Sedan fick vi tillstånd att köra på knattebanan i Motala. Det blev så att min bror körde och jag åkte med överallt.
Fick sedan själv äntligen börja köra på allvar och lyckades faktiskt som tolvåring att vinna Delta Cup – det enda jag vunnit, vilket jag är väldigt stolt över.
Sedan gick jag till Vargarna vid 14 års ålder och åkte där i två år.
Jag började sedan åka 500 CC men insåg rätt snart att det var bättre att ”skruva” – mecka åt min bror.
Sedan gjorde jag ett uppehåll ifrån speedwayen 1989 och några år framåt när min bror slutade köra.
Tog sedan hand om knattelaget i Piraterna och även speedwayskolorna för en sju åtta år sedan.
Piraterna sparkade sin lagledare för elitlaget mitt under första säsongen i Elitserien, men det var ju inte han som var oduglig utan det var truppen som inte höll måttet.
Då fick jag frågan ihop med ”massoraklet” Pär Linde, han hade allt i huvudet även när det gällde speedway, och vi tackade ja.
Jag var sedan lagledare i Piraterna i fyra år framåt (2004 – 2007). Hade ett jättebra år 2006 och en jättebra relation med Loram, Sullivan och Walasek, vi umgicks jämt och var som en familj. Sen åkte vi ut mot Vetlanda i semi.
Loram bröt lårbenet den 13:e eller 15:e mars 2007, det tog jag riktigt hårt och mådde inte alls bra. Man hade ju en så nära relation till förarna så skadorna tog hårt på en. Sen hände det där med Bjerre (Robert Kosciecha blev påkörd i sidan av sin lagkamrat Kenneth Bjerre och polacken bröt för andra gången sin vänstra arm) och det kändes som man var mer hos ortopeden och på sjukhus runt om i världen än på speedwayarenorna.
I slutspelet det året åkte vi ut mot Dackarna i kvarten och efter bortamatchen i Målilla tackade jag för mig och slutade med speedwayen.
Sen gick det fram till september och så började man bli sugen på speedway. Jag pratade med Bosse (Wirebrand, Elit Vetlandas starke man) som jag kände mycket väl sedan innan. Det var i samma veva som Patrik Olsson tackade för sig i Hammarby som Bosse frågade om jag var intresserad (att ta över som lagledare i Elit Vetlanda efter Christian Fridh). Jag tyckte det var mycket smickrande och tackade ja.
Det blev en stor förändring ifrån tiden i Piraterna, bryter någon förare benet så slipper jag vara på ortopeden, har ju försökt att absolut INTE bli så involverad nu som jag var i Piraterna, det tar så fruktansvärt hårt när de blir skadade. Det har varit en väldig skillnad att ha Bosse som sköter allt sådant, vilket jag verkligen uppskattar.
Nu är det två år sedan du blev lagledare för Elit Vetlanda, vad fick dig att välja just den klubben och hur har det varit om du jämför med andra klubbar du varit i?
– Som person är jag inte alls trångsynt och Bosse och jag kommer väldigt bra överens. Jag är riktigt nöjd med beslutet och det måste vara roligt att gå till jobbet.
Alla funktionärer här är så fruktansvärt intresserade, att de bara orkar trots att de inte får se ett heat. De är otroligt glada och lika engagerade även när det går dåligt. De var engagerade och glada i Motala med, men inte alls på samma sätt.
Det är det som gör att man tycker det är roligt, visst är det långa resor och så men jag har inte tänkt på det så mycket när det är så kul i övrigt.
Jag är även full av beundran av damklubben, hur man kan lägga vecka efter vecka på ideellt arbete när man inte får se ett enda heat, det är ju bara på bortamatcher man kan göra det i så fall.
Fortsätter du som lagledare i Vetlanda även nästa år?
– Det är inte jag som har den bollen, jag har ett tvåårsavtal som går ut i år, den frågan får jag vända mot klubben
Vi är inne i ett stadie när man tar heat för heat, dag för dag. Man bryr sig inte så mycket om vad som händer framöver.
Vetlanda vann till synes ganska så enkelt i tisdags utan storstjärnan Jason Crump, berodde segern på ett heltänt hemmalag eller överskattade Indianerna sina chanser till seger i och med att Crump saknades?
– I alla fall funkar jag så, att de förare som är med – det är de som är tillgängliga, det är inget alternativ. Skillnaden mellan speedwayförarna är så fruktansvärt liten idag. Jason tog 7 poäng matchen innan. Jag tror inte att det har någonting med motivationen att göra, de unga bryr sig inte om det, för dem spelar det ingen roll om Jason inte är med, de vet vad de ska göra, de ser det kanske som en fördel. Våra mer etablerade förare – det var nog mer jobb att motivera dem i och med skadan – de vet ju förutsättningarna. Lee tog det här med Jason väldigt hårt, heatledarna vet vad de måste prestera.
Vi har ju funkat jättebra som lag hela säsongen – om Lee eller Hampel varit borta har vi klarat det ändå.
Hur känns det nu efter senaste matchen mot Indianerna, med lite distans till den?
– Det kunde kanske ha blivit några poäng till, vi hade en filosofi när vi gick in i tävlingen; 3-3 är bra, man måste göra på ett speciellt sätt i slutspelet, man går inte in och toppstyr och man vill inte förstöra för mycket. Vi kunde kanske ha gjort annorlunda.
Martin Vaculik briljerade ju ordentligt i tisdags, visste ni redan från när ni värvade honom att han skulle överraska positivt så här som han gjorde?
– Vi hade goda referenser ifrån bl a Jason, det var ingen högoddsare men att få honom att fungera i Vetlanda direkt är en annan sak. Men Bosse är väldigt duktig på att förmedla de rätta inställningarna till förarna. Han ger sig inte så lätt och vill få ut det han vet går att få ut av ”sina” förare – han (Vaculik) har väl åkt fler varv på ovalen än någon annan nu (skämt).
Det är en riktig ”starter”, det är ju aldrig en nackdel men nu är han skadad.
Är det någon du är särskilt nöjd med i laget?
– Vi har fruktansvärd nytta av alla, men det som gläder mig mest som lagledare är när vissa förare som har tyngre dagar ändå hjälper till även om man är bortplockad, under tävlingen ska man vara engagerad.
Det blev ett snöpligt slut för Västervik med endast två poängs marginal, vad säger du om det?
– Lagledarna satt och filosoferade hur det skulle gå i våran match, ingen hade varit chockad om vi hade fått stryk med samma siffror, men vi försökte att synka våran match så att det inte skulle bli några spekulationer om resultatet efteråt.
Nu väntar Vargarna och i skrivande stund står Vetlanda med två tuffa skador, dels Jason med sin brännskada och nu även Vaculik med ett brutet lårben. Vad säger du om det?
– Vaculik, alltså man är 100 % tycker man, men det tar väldigt lång tid. Man missar mycket av försäsongen och det är tufft att komma tillbaka, jag lider med grabben.
Om inte Crump kan köra finns det då chans för seger i Norrköping?
– Man brukar ju se på snitten, då borde vi inte ha en chans men motivation slår nog kvaliet.
Men jag känner att vi har ett riktigt bra lag och det handlar om att köra 32 heat. Kan man förlora med 30 (poäng) så kan man vinna med 30, så det spelar inte så stor roll.
Det är en speciell sak att åka de har tisdags- och onsdagsmatcherna i slutspelet. Det var lärorikt när jag var med om de första tisdags- och onsdagsmatcherna, det går ju ta på det så mycket när det är två dagar efter varandra. När det kommer till heat 30 så tror jag det kommer vara jämnt (i kommande slutspelsmatchen mot Vargarna i Norrköping).
Det smyger in sig en otrygghet när man leder; nu leder vi med tio poäng, nu med fem… oj oj oj – på något sätt så funkar det så mentalt, man stressar upp sig och paniken börjar sprida sig när man kommer till heat 25 -30.
Går ni för seger i Norrköping med Crump i laget eller gäller det att minimera en förlust för att sedan säkra avancemanget på hemmaplan?
– Man tar heat för heat så får man se var det tar vägen.
Känner ni tryck på er i gruppen att vinna SM-guld eller ser ni allt som en ren bonus eftersom laget på förhand inte varit favoriter till serieseger och SM-guld i år?
– Inte som läget är nu, nu är det viljan att överleva som gäller. Om vi var storfavoriter efter serien i och med seriesegern så är vi klara underdogs nu, vi är ju ingen högoddsare på svenska spel direkt som läget är nu med alla skador, det tar ju hårt psykiskt också. Det hade varit annorlunda om vi kunnat ha det laget vi hade. Nu tycker jag vi kan köra utan press, vad vi gjorde i tisdags är bara det en bragd. Viljan att vinna måste vara större än rädslan att förlora.
Om ni åker ut i semifinalen, känner ni er ändå nöjda då eller ser ni det som ett fiasko?
– Nu är målet en final, men man måste vara realist, det är bara att titta på vårat snitt för tillfället. I senaste hemmamatchen mot Indianerna var vi inte många poäng över golvsnittet.
Det vi har i bagaget är att vi har rutin på de tisdags- och onsdagsmatcherna, både Lee o Jarek har ju gjort det här i år efter år – semi – final – semi – final – som inte andra förare kommer i närheten av.
Vi vill ju högre än semifinal naturligtvis men om vi skulle missa final så tror jag inte att jag skulle vara allt för besviken när man får lite distans till det, men nu finns inte de tankarna.
Om inte Vetlanda går till final, vilket lag vinner då guld?
– Fruktansvärt ointressant faktiskt, för mig iallafall. Frågan är om man ens kommer att titta på det, jag har minne ifrån 2006 när vi åkte ut i semifinalen, det var inte ett dugg intressant sen, man släpper det nog helt.
Vill du se allt på papper innan vi publicerar det?
– Jag litar på dig, du vill säkert göra en intervju till någon gång (skratt).
