Den ödmjuke legenden: Ron Francis
Jaromir Jagr har Ron Francis att tacka för sina framgångar.

Den ödmjuke legenden: Ron Francis

Idag kommer Ron Francis att hyllas av Carolina Hurricanes och hela NHL för sina insatser. Hurricanes forne kapten med 23 säsonger i NHL på sitt CV kommer att formellt få sin tröja, #10, upphängd i taket i RBC Center i samband med hemmamatchen mot Atlanta Thrashers. Ett öde väl värdigt klubbens främsta målgörare, passningsläggare och poängkung genom tiderna.

Francis var en tänkande hockeyspelare som alltid gjorde sina medspelare bättre. En idealisk tvåvägsspelare som tog det defensiva ansvaret som gjorde att lagkamrater som till exempel Jaromir Jagr fick möjlighet att offensivt briljera. Francis var också en utomordenlig ledare som genom sitt uppoffrande spel, 100-procentiga arbetsinsats och ödmjukhet företrädde med gott exempel för sina lagkamrater.

Ron Francis föddes den förste mars 1963 i Sault Ste. Marie i Ontario. Under junioråren i Sault Ste. Marie Greyhounds så visade Francis redan tidigt prov på att han hade karaktären att leda ett lag och vara lika bra i båda delarna av rinken. Francis valdes av strykgänget Hartford Whalers som valde honom sitt förstaval, #4 totalt, i 1981 års NHL Entry Draft (Whalers ville egentligen ha Bob Carpenter men på grund av att de var osmarta nog med att gå ut med det i media så valdes han före av Washington Capitals. De fick helt sonika nöja sig med Francis, som på sitt typiska sätt var lika nöjd för det). Whalers som var i stort behov att förbättra sitt lag lät Francis ta plats i laget direkt och Francis tackade för förtroendet genom att göra 68 poäng på 59 matcher under sin rookiesäsong 1981-82. Detta renderade i en fjärdeplats i interna poängligan men ingen Calder Trophy som Dale Hawerchuk tog hem genom 103 poäng på 80 matcher för Winnipeg Jets.

Det skulle dock ta några år innan Francis skulle få uppleva slutspelshockey. Han blev direkt klubbens dominanta spelare, "Franchise player", och fortsatte att producera poäng, men med lagkamrater som Ray Neufeld och Mark Johnson så är det inte lätt att få spela slutspelshockey. Det var först under Francis femte NHL-säsong som laget gick till slutspel, säsongen 1985-86. Olyckligt nog så lyckades dock aldrig Whalers att ta sig förbi första slutspelsomgången någon av de följande säsongerna och trots att Francis fortsatte att dominera hockeylandskapet i Connecticut (gjorde bland annat sin 400:e NHL-poäng den 12:e oktober 1986 och sin 5000:e NHL poäng den 24:e oktober 1987) så fick han ju aldrig vinna något. Hade karriären gått i stå?

Nej, den fjärde mars 1991 så skedde den övergång som lyfte Ron Francis karriär. Francis tillsammans med Ulf Samuelsson och Grant Jennings byttes nämligen bort till Pittsburgh Penguins mot John Cullen, Zarley Zalapski och Jeff Parker. "Pens" var ett målglatt topplag som ansåg att de inte hade den disciplin som krävdes i defensiven vilket Francis och Samuelsson skulle åtgärda, medan Whalers fick duktie spelfördelaren Cullen och den som man ansåg var kronjuveln i bytet, den unge backen Zalapski. Med Francis på plats fick Penguins mer tyngd i laget och bättre arbetsdisciplin vilket färgade av sig på spelare som Mark Recchi och Kevin Stevens med flera.

Francis öste inte in poäng men han ödmjuka inställning till hårt arbete och förmåga att vinna tekningar var en minst lika viktig ingrediens som Mario Lemieuxs aviga dribblingar eller Jaromir Jagrs förmåga att göra de viktiga målen och en bidragande orsak till varför Penguins vann sin första Stanley Cup 1991. Detta efter laget besegrade Minnesota North Stars med 4-2 i matcher. Säsongen därpå skulle Penguins förvalta den kärna de hade och bygga vidare på den för att försvara sin Stanley Cupseger. Det inledde dock inte bra då klubben och Francis hade olika löneanspråk varav han missade de första nio matcherna av säsongen 1991-92 innan parterna kom överens.

Både Francis och laget hade det tungt under säsongen. Francis gjorde sin poängmässigt sämsta säsong med 54 poäng och laget slutade bara trea i divisionen efter New York Rangers och Washington Capitals. När det väl blev slutspel så ändrades dock förutsättningarna. Både Francis och laget kände att det började lukta guld igen och Francis smällde till med hela 27 poäng på 21 matcher i slutspelet samtidigt som han gjorde det mål som säkrade guldet mot Chicago Blackhawks i Stanley Cup-finalen, som "Pens" vann med förkrossande 4-0 i matcher.

Penguins hade en dynasti på gång och Francis hade äntligen hittat till rätta i Pingvinernas spelskickliga lag, å andra sidan vem hade inte det om man spelade med Lemieux och Jagr? Penguins dynasti inföll sig dock inte trots att Francis producerade som aldrig. En stor anledning till detta kan dock tillskrivas det faktum att laget återigen föll i den gamla fällan med alltför stor tonvikt på offensiven på bekostnad av en välbalanserad defensiv illustrerad av grovjobbare. Spelare som Len Barrie, Joe Dziedzic och Alex Hicks är inte de som jobbar fram en Stanley-seger.

Francis kände inte att utvecklingen gick åt rätt håll i Penguins vara han skrev på ett kontrakt med Carolina Hurricanes värt $20 miljoner under sommaren 1998. Hurricanes var det som Francis kände var hemma. Inte konstigt då Hartford Whalers nämligen flyttade till Carolina och blev Hurricanes 1997. Med Francis vid rodret fick också klubben en identitet, karaktär som laget kunde utgå ifrån för att vinna hockeyfansen i söder. Framgången uteblev i stort i ett profilfattigt lag förutom säsongen 2001-02 då laget gick till Stanley Cup-final men förlorade mot Detroit Red Wings med 4-2 i matcher. Francis var dock lagets härförare då han bidrog med ödmjukhet och arbetsmoral som alltid uppskattas av tränare, spelare och fans. 

Francis själv säger om sin stil: -"Jag såg mig själv alltid som en "average guy" och inget annorlunda gentemot någon annan. Jag har aldrig gillat att vara i fokus, det beror på min uppväxt (Francis far var en lågmäld stålarbetare och hans mor var hemmafru)... Jag har en arbetarinställning. Jag hade ett jobb att göra och göra det så bra som möjligt samtidigt som jag behandlar mina medmänniskor som jag själv skulle vilja bli behandlad." 

Klubben ville också unna Francis möjligheten att vinna en Stanley Cup till varav den nionde mars 2004 tradade honom till Toronto Maple Leafs i utbyte mot ett fjärderundesval i 2005 års draft. Han gjorde en stabil insats i Maple Leafs men det blev ändå respass ur andra omgången för slutspelet. Därefter kom lockouten vilket gav honom möjlighet att fundera över sin eventuella karriär. Den 14:e september 2005 beslutade sig Francis för att sluta med hockeyn vilket skulle i princip komma i skymundan av andra legenders (Al MacInnis, Scott Stevens och Brett Hull för att nämna några) avsked. Något som passar Francis bra då han inte är mycket för pompa och ståt. Varav han är älskad av så många hockeyfans då han representerar det vi gillar bäst med ishockeyn: Härligt passningsspel, oerhörd arbetsinsats, smartness och ödmjukhet. 

I kväll är dock Ron Francis väl värd all uppmärksamhet då han på 1731 matcher gjorde 549 mål, 1249 assists vilket är 1798 poäng och ett tydligt bevis på en av tidernas mest ödmjuka och bästa spelare! 

--------

* Ron Francis är fyra i NHL:s poängliga genom tiderna på 1798 och poäng och nummer två när det gäller assists, med 1249 stycken.

* Han är nummer 21 bland NHL:s främsta målskyttar genom tiderna med 549 mål.

* Är Carolina/Hartfords främste när det gäller antalet matcher (1186), mål (382), assists (793), poäng (1175), hattricks (9), matchavgörande mål (57) och powerplaymål (132).

* Francis gjorde 22 raka säsonger med över 50 poäng, vilket är en tangering av Gordie Howes rekord.

* Vann interna skytteligan i Carolina/Hartford sju gånger och assistligan elva gånger.

* Vann Alka-Seltzer Plus Award (1995), Frank J. Selke Trophy (1995), Lady Byng Trophy 1995,1998 och 2002), King Clancy Memorial Trophy (2002) och spelade i NHL All-Star Game fyra gånger (1983, 1985, 1990, och 1996).

* Blev NHL:s yngsta kapten genom tiderna när han i Hartford fick ta över C:et efter Mark Johnson 1985.

* Är kallad Ronnie och bor numera ett stillsamt liv i Raleigh med frun Mary Lou och barnen Kaitlyn, Michael och Connor.

Källor
www.carolinahurricanes.com, www.hockeydb.com, www.legendsofhockey.net, www.nhl.com, www.nhlpa.com, www.tsn.ca

Ken Christoffer Söhrman2006-01-28 18:00:00

Fler artiklar om Carolina