Canucks vann den första matchen
Spänningen var minst sagt på topp när det 04.00 svensk tid var dags för nedsläpp i den så omtalade matchen mellan St Louis Blues och Vancouver Canucks. För egen del var jag spänd att se hur mitt lag skulle se ut när de återigen var med i slutspelet, en situation de inte varit i sedan säsongen 06-07.
Under nationalsångerna i GM Place syntes det tydligt att det inte bara var jag som var spänd, båda lagen var oerfarna i slutspelet. Keith Tkatchuk och Mats Sundin leder sina lag i den ligan, men bakom dem är det rätt tunt.
Alain Vigneault ville sätta tonen direkt och satte in fjärdekedjan till att börja med. Det smällde med andra ord direkt, men när alla fått ett byte och lite istid lugnade det ned sig något.
Blues höll i pucken bra de första minuterarna men Canucks behövde sedan bara tre skott mot Mason innan en slank in. Pavol Demitra satte en hård passnig på Daniels blad och en skymd Mason kunde inget göra. Det kändes senare som att Canucks tightade till det, spelade defensivt och mycket disciplinerat.
Blues fick ett gyllene läge att komma tillbaka in i mathen med ett fem mot tre i 1.40 men Luongo storspelade. Ett par riktigt stora räddningar där och matchen fick sin nya riktning. Matchen gick till sin första vila med det enda målet, och jag tror Canucks var hyfsat nöjda, det var i alla fall jag som passade på att hälla upp min andra kopp kaffe. Skulle Blues komma ut som ett annat lag nu när nervositeten hos den unga truppen släppt och de fått prata ihop sig, jag anade att St. Louis inte var något annat än en sovande björn. Men Canucks höll hårt i sin ledning och spelade bra, utvisningarna halglade tätt och bland annat uppträdde Mattias Öhlund ovanligt nervöst. Sami Salo får cred för vad som såg ut att vara en styrning av Steve Bernier som ger Canucks två noll efter fem minuter.
Domarna sätter ribban högt och blåser av matchen stup i kvarten, med två minuter kvar tar Brad Boys chansen och utnyttjar lagets sjunde powerplay. Efter 40 minuters spel hade 20 utvisningsminuter utdelats. I vila nummer två är det återigen bra ett måls skillnad, spänningen hade åter trippats upp.
Skottstatistiken var jämn likt matchen i övrigt men Blues saknade fortfarande något riktigt tryck mot Roberto i kassen.
Skulle Blues vakna till i den tredje, jag kollade på klockan för att se hur lång tid jag hade på mig tills jag behövde göra mig i ordning för jobbet. Kameran visar Blues målvakt i bild och jag anar att han tycker det är kul med ett två månaders slutspelsskägg, men på andra sidan var Luongos max två dagar. Båda spelade bra denna morgon. När tredje startat märks det direkt att ingen vågar dra på sig utvisningar längre, spelet är mycket lugnare men Blues ser ut att försöka försvara en ledning de sista tjugo, när de snarare är de som behöver jaga. Sista perioden har bara en utvisning och Vancouver vinner välförtjänt efter att ha både skjutit, tacklat och gjort mer mål än St Louis.
