Säsongen är över, nästa börjar: Del 1, säsong 08-09
Calgary åkte ut i första rundan igen. Det känns egentligen inte konstigt. Snarare som en vana. Där finns mycket att vara förbannad över och en del att vara glad över och det finns väl ingen bättre tidpunkt att summera det än nu. För även om säsongen är över för nu så börjar arbetet inför nästa om några dagar. Idag i del 1 går vi igenom lagets nyss avslutade säsong och imorgon framtiden i del 2.
Säsongen 2008-2009:
När Calgarys säsong drog igång den nionde oktober 2008 gjorde man det fyllda av förväntan. Lagets ledning hade agerat under sommaren och gett laget den karaktär som passar ett NHL lag på 2000-talet bäst. Snabba, tuffa och unga. Man hade införskaffat spelare som Mike Cammalleri, Rene Bourque, Curtis Glencross och veteranen Todd Bertuzzi. Gjort sig av med Kristian Huselius, Alex Tanguay, och Owen Nolan.
Det började förfärligt, 6-0 mot Canucks. Det skulle gå dåligt ett tag till. Det vände lite mot Capitals 21 oktober, då började man vinna och spelet började därefter bli bättre och bättre. Bourque överraskade, Cammalleri var grym, Cory Sarich förbättrad, tredjelinan producerade, där var mycket positivt. I december och januari var man formtoppade och kanske ligans bästa lag. Man var i princip bra fram till "trading deadline".
Under ”trading deadline” gjorde laget två anmärkningsvärda drag. Att införskaffa Olli Jokinen är kanske den största dealen Calgary har gjort. Vanligtvis tradar Calgary bort bra och får dåligt tillbaks, nu var det annorlunda. Visst man släppte favoriten Matt Lombardi men fick den där centern fans, experter och laget trånat efter i så många säsonger. Man tradade även till sig ett gammalt känt ansikte i Jordan Leopold. Experterna var lyriska, fansen var lyriska.laget och GM Darryl Sutter sände en signal till resten av ligan. Vi ska vinna.
Dessvärre kunde resultatet inte blivit sämre. Visst, det började kalas för Jokinen med bland annat två mål i debuten, fem poäng mot Red Wings och totalt tio poäng på sex matcher. Men det var bara i poängkolumnen och i en handfull matcher det såg bra ut för Jokinen. Sen fanns det ingen större kemi med Jarome Iginla. Undrar vad som hänt om man inte tradat?
Leopold gick det inte bättre för. Trots okej spel straffas laget varje gång han gör ett misstag (lite synd om Leopold, alla backar gör misstag men han straffas varje gång). Utöver detta drabbades laget av skador i rask takt, precis före deadline och framåt till dagens datum. Bourque, Bertuzzi och Daymond Langkow och i princip hela backbesättningen.
Laget var så nära botten man kan komma. Av matcherna efter deadlinen, i början av mars, vann man åtta av nitton matcher. Man avslutade säsongen med femton spelare och totalt formlösa. Något man inte var ensamma om, runt om i ligan tappade bland annat Flyers och Sharks också formen. Alla de lagen gick samma öde till mötes, utslagna i första rundan av slutspelet av formstarka lag. Även Capitals tappade formen men det återstår en match för att avgöra om det är ett fiasko eller inte.
Calgarys usla avslutning gjorde att de tappade en stor divisionsledning och således tappade man divisionstitel, hemmafördelen och möjligheten att möta ett sämre lag. Det blev Blackhawks istället för Blues. Något som helt klart var en klar nackdel.
I natt tog slutspelet slut för Calgary Flames. Sex matcher spelades och av totalt 18 perioder hockey, samt lite övertid, och laget dök upp i ungefär hälften av perioderna. Till match fem dök ingen upp. Konstig coachning, konstig inställning och skador satte stopp för laget. Och inte att förglömma Nikolai Khabibulin, den ryske målvakten är som bästa mot just Calgary. Som jag skrev inför slutspelet ville nog Calgary hellre slå Khabibulin än Chicago. Nu slog man ju ingetdera. Och att fokusera på en spelare är dumt, men det är inte alls omöjligt att Khabibulin blivit något av en fixering.
Varför går det inte bra för Calgary Flames?
Att vinna i grundserien är en sak. Att slå ett bottenlag på halvfart är inte alls samma sak som att spela slutspel. Man kan gå på halvfart ibland i grundserien, så är det. Man kan vinna matcher på individuell skicklighet. I ett slutspel vinner bäst lag matcher. En säsong har svackor och toppar. Man kan behålla sitt ”momentum”, sitt flyt i grundserien då det inte är lika tuffa matcher. Faktum är att Flames fyra senaste säsonger sett mer eller mindre likadana ut.
Man inleder svagt, håller en bra hög nivå länge för att tappa formen helt på slutet. Man har i fyra raka säsonger äntrat slutspelet helt utan form.
Sen finalförlusten 2003-2004 har laget abonnerat på tidigt respass i slutspelet. Men man har i varje fall tagit sig dit. Men Calgary Flames har problem, ett problem som belysts här otaliga gånger. Man spelar helt enkelt inte hockey i tre perioder, 60 minuter. Just det faktum är det väsentligaste. Varför spelar man inte 60 minuter? Ja vem vet, vi har bytt coacher, en hel del spelare men ändå lyckas vi inte prestera. Spelarna eller coachens fel? Lagets kemi? Är spelarna för dåligt tränade? Mental trötthet? Ingen aning, det blir fler frågor än svar. För att försöka bena ut problematiken delar vi in problemen i två kategorier, coachning och ork.
Coachningen: Denna säsong
Head coachen gör ödesdigra misstag. Det är bara spekulationer för jag vet ju inte vad Keenan säger till spelarna men några situationer bör belysas. Match ett, ledning med ett mål. Lite tid kvar. Reklamavbrott. Efter det spelar Calgary inte mer alls. De agerar plastkoner och tappar matchen. Match två, återigen har kanadensarna ledningen. Efter första perioden går Mike Keenan ner på folk, ett redan slutkört och halvskadat lag orkar inte. Laget tappar matchen och orkar inte ikapp. Match fem, laget dyker inte upp alls. En teori är att Keenan kommenderat laget till att börja lugnt och se vad som händer, vilket misslyckas fatalt. När inget går som man tänkt sig kan laget inte tända till och få igång benen. Nu kan man inte säga med säkerhet att ovan nämnda saker är Keenans fel. Oavsett så är det dumt att låta ett lag som är som bäst när de får ha puck och slipper bli uppvaktade ha just puck och få åka runt i åttor runt oss.
En sak angående coacherna är säker; Jim Playfair (åtminstone) måste bort. Att han fick vara kvar efter sitt fiasko som head coach är ett kapitel för sig och direkt dumdristigt. Han gick från head coach till backcoach. Och just backarna och defensiven har varit en akilleshäl sedan Sutter lämnade tränarbänken för att bli General Manager på heltid.
De defensiva pjäserna var för sig är bra och meriterade. Som enhet är försvaret ihåligt och osäkert. Att då drabbas av skador gör inte det hela bättre. Sarich har i slutspelet visat varför han värvades säsongen innan och med Robyn Regehr och Dion Phaneuf tillbaks behöver man inte känna oro för spelarmaterialet. Problemet måste finnas i coachningen av dem och deras kemi. Det måste tillsättas någon som kan göra dem till en grupp och inte ett gäng individualister. Försvarsenheten måste kunna hjälpa Miikka Kiprusoff och laget att stänga en match.
Coachningen: Retroperspektiv
Coachen är ett problem och så har det varit sen säsongen efter Stanley Cup finalen. Sutter lämnade skutan efter att laget åkt ut mot Ducks. Jag och Tomas var överrens om att spelarna tröttnat på honom. Där finns en klar poäng som senast idag framfördes i Aftonbladet av Robert Laul, då angående Djurgården i fotboll. Poängen är att en hård, arg, kritisk och skrikig coach kan vara bra för att tända lag och för ett lag i framgång.
Ett lag i framgång tål skit och hårda ord från tränaren. Kanske för att man går mycket på känsla när man har framgång eller helt enkelt för att framgången gör att det är värt det. Men det funkar bara under en viss tid. Till slut tröttnar spelarna både fysiskt och mentalt, de orkar inte höra det. Förloppet bör gå snabbare om laget plötsligt utsätts för mycket motgång. Glädjen och viljan försvinner, spelarna slutar att lyssna.
Problemet började med Sutter, han funkade när laget byggdes upp och de blev heta. Han tog laget till dess första slutspel på nio säsonger (om minnet inte sviker mig). Men under hans sista säsong orkade inte spelarna med hans kritik och röst längre.
Playfair tog över, en ny röst, en lugn röst. Framförallt en orutinerad röst. Problemet för honom var motsatsen, han sa ingenting. Spelarna behövde lite kritik och skit för att vakna. Playfair försvann och Keenan, känd för att vara hård som flinta och förespråka stenåldershockey anställdes. Jag ska öppet erkänna att jag inte gillade anställningen av Keenan men såg det som en bra sak, det funkade ju för Sutter. Problemet var att lagets spelare förmodligen inte var redo för det igen. De ville inte tillbaks till den coachning Keenan och Sutter står för.
Laget behöver en mer balanserad coach, en som kan vara hård men samtidigt le. En som ger och tar skit, istället för att bara ge. Om någon känner till en sådan så ring 118 118 och be om numret till Calgarys styrelse. Sutter är skrupelfri, Keenan är skrupelfri och båda är nöjda över sin egen förträfflighet, envisa och skulle aldrig erkänna ett misstag. Laget behöver någon som inte är så stolt över sig själv. Playfair å sin sida var dessvärre inget alls.
En negativ sak som har med Sutters och Keenans skrupelfrihet att göra är att det känns som de är arroganta. Det gäller både mot spelare och media. En sak som jag grundar mitt resonemang på är Marcus Nilsons uttalande om laget under hans tid på läktaren och efter han lämnat. Hur han ifrågasatte hur man ena dagen var önskad medans man nästa var motsatsen. Och aldrig fick han en förklaring, då tyckte jag han var gnällig men jag tror mig nu förstå vad han menar. Nu har jag läst mellan raderna och tolkat fritt, men jag tror många av Calgarys utflugna och nuvarande spelare känner samma sak. Att man är inbjudna med armbågen - het idag sopa imorgon. Jag tror att Anders Eriksson, Rhett Warrener, Jamie Lundmark, Craig Conroy, Mark Giordano, Toni Lydman, Leopold, Nilson och Huselius kan skriva under på detta. Att dra varje enskilda spelares historia tar för mycket tid, men förhoppningsvis förstår någon poängen. Emellertid kommer spelarna aldrig att yppa ett ord om det då de är proffs och vet spelets regler....
Då har vi inte ens nämnt Dustin Boyd och misshandeln av honom. Upp och ner mellan AHL och NHL trots att han är det mest talangfulla de har. Dessutom är han helt klart en av deras bättre spelare. Lönetaket är en dålig ursäkt och enbart ett bevis på dålig planering.
Orken: Fysiskt
Att inte orka är säkerligen en faktor till varför man inte kan hålla sitt ”momentum” eller stänga en match. Termen “momentum” används flitigt i NHL och handlar i princip om att hitta, fånga, behålla att utnyttja flytet. Kanadensarna har en unik förmåga att släppa till och tappa sitt ”momentum”. Det säger sig självt att orkar man inte en 60 minuters NHL-match så orkar man inte heller två på raken . Och orkar man inte spela en hel match med intensitet så tappar man sitt ”momentum”.
För att återknyta till faktumet att laget inte spelar hela matcher. Iginla har påpekat att man vid till exempel ”back-to-back” är trötta inför den andra matchen. Det har synts tydligt hela säsongen att laget inte har någon växel alls att lägga i när man spelar matcher dagarna efter varandra.
Att stänga matcher är något Calgary Flames haft fruktansvärt svårt för de senaste fyra säsongerna. Det är en stor bidragande orsak till varför laget inte vinner (det säger ju sig självt). När laget gick till final var försvaret en solid lagdel som tillsammans med Kiprusoff kunde hålla en 1-0 ledning.
Hade kanadickerna klarat stänga matcher hade de kunnat behålla sitt ”momentum” hade de förmodligen gått vidare från första rundan tre av de fyra senaste säsongerna. Det är inte fakta utan rent spekulativt. Men om man tittar på hur man förlorat matcher i slutspelserierna så känns det verkligen som att problemet ligger i stänga matcher och att behålla flytet.
Orken: Mentalt
Förmodligen sitter det djupare än bara till det fysiska. På det mentala planet är man troligen också svaga. Det är förmodligen samma dilemma i Sharks som också floppar säsong efter säsong. Varför man är mentalt svaga är svårt att svara på och kan skilja sig från säsong till säsong. Nuvarande säsong kan bero på skadorna, trötthet och coachstaben. Det kan vara så enkelt som att det inte är roligt att spela hockey. Laget har en tendens att i vissa matcher få det att se ut som att man lägger sig ner och dör, eller att man inte dyker upp till matchen alls.
Mental och fysiskt ork påverkar varandra. Har man det mentala orkar man slita lite till, likadant omvänt. Saknar man båda funkar inget. Personligen tror jag både det fysiska och mentala förbättras genom att det är roligare. Roligare kan det bli om coacherna visade engagemang, om man peppade varandra mer, om man slutar med dålig ursäkter och bortförklaringar.
När Calgary Flames var i final hade laget roligt. Man var en grupp, man var positiva. Man kämpade mer för varandra än för bara framgång. Man hade även en pigg målvakt men det kommer vi in på senare.
Summerat:
Sammanfattningsvis kan man säga att coachningen och brist på mental och fysisk ork leder till att laget inte kan spela försvarsspel, inte kan stänga matcher, inte kan behålla sitt flyt och att man inte har roligt. Utan flyt: ingen form och ojämnt resultat. Vilken ordning faktorerna kommer är svårt att sia om. De sammanflätas till en negativ spiral där den ena faktorn leder till den andra som leder tillbaks till den första. De beror och påverkas av varandra. Oavsett är kontentan densamma; tidigt respass!
