Krönika: en skräckfilm på G?
Vad kan jag tänkas mena med den rubriken? Jo, Dallas ersätter alltså Lindy ”Roffe” Ruff med Ken Hitchcock vars namne Alfred är världens förmodligen mest kända skräckfilmsmakare. Även sättet Stars spelade hockey på den tiden kan liknas vid en skräckfilm, stora tunga och gjorde ont att möta.
Jag vill inte förringa Hitchcocks historia, ty hans Cup-vinst 99 är en av de absolut största upplevelserna i mitt hockeyliv, det ögonblicket jag blev kär i Dallas Stars, har en planerad krönika om det. MEN hockeyn har utvecklats väldigt mycket sen dess och i Blues så känns det som att Ken har haft svårt att hänga med. Kanske är det precis vad Stars behöver, kanske blir det kattpiss av allt.
Jag får lite samma känsla som när Hardy Nilsson återvände till Djurgården, en gammal tränarhjälte som fört klubben till framgångar tidigare. Och vi minns ju alla hur det gick, det började med en final mot HV71 och en omutlig Stefan Liv. Men det slutade med allsvenskt spel. Tänker inte göra några jämförelser i övrigt utan det är bara en känsla jag har. Självklart hoppas jag att jag har fel.
När det kommer till meriter så är det ingen tvekan om att Ken är en bra tränare, han van Jack Adams så sent som säsongen 2011-12. Men senaste lagtiteln, och då väljer jag att inte räkna med Kanadas OS-guld, för handen på hjärtat, jag hade kunnat vinna OS-guld med Kanada nästan, så får vi gå tillbaka till Cupen 99. Om man räknar lite snällt så behöver man bara gå tillbaka till 2003-04 då han var med och ”vann” Atlantic Division.
Till Hitchcocks försvar så bör man säga att han är bra på just försvar och försvarsspel, något som Stars knappast kan skryta med under Ruffs tid. Får Ken ihop det försvarsmässigt utan att kväva offensivlustan så kan det bli en riktigt rolig framtid. Men då behövs det en, och gärna två nya målvakter, för även om målvaktsspelet inte sätt så fruktansvärt ut som box play-spelet, så får i alla fall jag känslan av att det behövs en ny trygg sista utpost i målet som kan sprida lugn i försvaret och bygga på det. In Jim Nill we trust.
