The city that never sleeps
New York, The City that never sleeps, The Big Apple. Kärt barn har många namn. Svenskafans NHL-redaktör Mattias Larsson besöker New York och Madison Square Garden
Vy från Empire State Building
Harry Potter och Heavy Metal
”It was a cold and wet december day when we touched the ground of JFK” sjöng Bono en gång i sin hyllning till Harlems berömda jazz-sångerska Billie Holiday.
Men det är inte vått och det är inte december när jag för första gången beträder amerikansk mark men nog är det JFK och kallt är det. Och det är ett halvt äventyr att ta sig in i landet.
Vi landar på JFK samtidigt som ett plan från sydamerika och den underbemannade passkontrollen får genast massor att göra. Flygresan från Köpenhamn, via Helsingfors har varit hyfsad trots det överraskande trånga utrymmet på planet, men man är naturligtvis mör efter drygt 12 timmar på resande fot. "Harry Potter och den flammande bägaren" är bara sådär rolig med undermåliga hörlurar och finsk text.
Att köa ytterligare en timme på flygplatsen är inte direkt kul. Fråga de finska hårdrockarna i Children of Bodom som var med på samma plan och som på något oförklarligt vis har strulat med sina pappershandlingar och får stora bekymmer med att komma in. När vi till slut kan gå mot bagageuthämtningen så har de fått lämna kön och står och diskuterar med en person från de amerikanska myndigheterna.
Vänligt bemötande
Efter att ha hittat bagaget omedelbart går allt som smort. Amerikaner är ett hjälpsamt och vänligt folk i allmänhet men i synnerhet om de har serviceyrken. Efter att ha fått suverän information på flygplatsens infocenter beslutar vi oss för att ta tunnelbanan från Queens där JFK är beläget, till midtown Manhattan där vårt hotell ligger. Det handlar om $50 för en taxiresa i rusningstrafik eller $7 per skalle för Air-train och sedan subway till Times Square. Valet är enkelt, både ekonomiskt och upplevelsemässigt. Vid tunnelbanan i Howard Beach möts vi av en kort, mörkhyad medelålderskvinna på dryga 150 kilo. Jennifer, som hon heter, är en underbar kvinna som med ett stort leende på läpparna hälsar oss välkomna till USA och hjälper oss hitta rätt i de utbredda tunnelsystemen.
Redan här har man börjat älska New York.
Drygt 50 minuter i tunnelbanan genom Queens och Brooklyn (Jo, det är precis som på filmerna, både stadsdelarna och folket som åker subway) innan vi är framme mitt i myllret vid 8th ave & 43rd Street, drygt 50 meter från hotellentrén och 100 meter från Times Square.
Helvetet på jorden?
Hotellet visar sig vara en historia för sig. Jag är fortfarande fast övertygad om att om det finns en port till helvetet, så ligger den någonstans på detta hotell. Men man får vad man betalar för.
Min flickvän, som är i hotellbranschen, har innan resan kollat upp hotellet på nätet och har bara dåliga nyheter. Hon vill inte att jag och mitt resesällskap skall bo där. Efter egna efterforskningar blir jag själv tveksam efter att ha sett bilder och läst historier. Men det är för sent att boka om och trots den misär som tycks råda på hotellet så har det ett helt suveränt läge. Jag tänker även att alla hotellets 770 rum kan inte vara i så dåligt skick, men jag hade tydligen fel.
I entrén slår friterings- och stekosen mot oss från det intilliggande mathaket som obegripligt nog har en entré rakt ut i hotellentrén.
Heltäckningsmattorna som pryder hela hotellet är skabbiga och smutsiga. Receptioninsten, en äldre kvinna av asiatiskt ursprung, är otrevlig och inte i närheten så tillmötesgående som man som betalande gäst kan vänta sig.
Vi får ett rum på elfte våningen och hon skriver rumsnumret på hotellnyckeln.
Redan när man kliver ur hissen blir man orolig. Dörrarna ser ut som om de var snickrade på sent 1800-tal och skulle utan tvekan gå att forcera med ett knytnävsslag. Rummet ser okej ut med fönster ut mot 43rd.
Badrummet är ingen hit med läckage när man spolar och härlig svartgrön beläggning både på duschmunstycke och på kakel.
Nåväl, 5-6 timmar per natt skall man väl överleva.
Men det är knappt det. Aircondition-anordningen är placerad där en fönsterruta tidigare satt och man har inte lyckats spika dit den tätande spånskivan ordentligt så vi har drag rakt in i rummet och det är runt nollan på temperaturmätaren utanför. Vi upptäcker senare en stor rödbrun fläck på min polares underlakan, men vi orkar inte bry oss. Ingen på hotellet verkar göra det. Vare sig de uppgivna boende (det klagas rejält bland gästerna) eller de som jobbar där. Efter en sightseeingrunda runt Times Square med middag på KFC och efterrätt och kaffe på Dunkin Donuts kommer vi till hotellet där 10 poliser just håller på att storma andra våningen där det varit något rabalder. Jag får dela hiss med fyra av New Yorks finest.
Inside MSG
Fyrklöver och Leprechauns
Första kvällen i stan präglas klart av den St.Patricks Day-parad som tilldragit sig på femte avenyn tidigare under dagen. Överallt ser man folk i gröna tröjor och alla pubar och restauranger har smyckats med fyrklöver och leprechauns. Men flygresan tar ut sin rätt och vi slutar natten vid 12-snåret och jag somnar till slut huttrande och med min medhavda Malmö FF-mössa tätt nerdragen över öronen.
På toppen av ESB
Morgonen efter är dagen med stort D för oss. Det är då den mesta sighseeingen skall hinnas med och det är dags för min första NHL-match live.
Det visar sig snabbt att centrala Manhattan inte är så stort som man föreställt sig. Times Square klarades av kvällen innan då vi även besökte Ed Sullivan Theatre där David Letterman spelar in. Hello Deli och Virgin Mega Store fick sig också ett besök då.
På morgonen riktar vi därför in oss på de riktiga landmärkena såsom Bryant Park, Grand Central Station, Empire State Building och FN-byggnaden.
Empire State Building är naturligtvis det mest intressanta. Efter att ha köat en dryg halvtimme tar man hissen upp till 80:de våningen där man blir fotograferad (man kan senare köpa fotot) bredvid en målad kopia av ESB. Man får även välja på att köa ytterligare en halvtimme för hissen som tar en till 86:e eller att ta trappan de sista sex våningarna. Jag väljer att ta trapporna, en sak jag ångrar redan på 84:e.
Väl på utsiktspunkten slås man av tre saker. Kylan, vinden och den helt enorma utsikten som helt tar andan ur en. Man får stanna till och ta ett par djupa andetag innan kameran åker fram.
Efter 20 minuter däruppe blir det nya köer för att komma ner. Sedan rör vi oss mot Manhattans södra delar med Frihetsgudinnan och Ground Zero som mål. Nu gör även 5 timmars promenad sig påmind och vi väljer att ta subway från Flatiron Building till Brooklyn Bridge. En kvick titt gör att vi snabbt ger upp tanken på att gå över den bron denna dag och ger oss istället ner emot Ground Zero via City Hall.
Gripande minnesmärke
Vid Ground Zero där en gång de två World Trade Center-tornen stod finns inte mycket att se om man skall vara ärlig, men platsen är ett måste och det är gott om folk där. Platsen omges av staket som gör att sikten in blir väldigt begränsad. Det råder mestadels tystnad bland de turister som finns på platsen och man får svälja ner klumpen i halsen som kommer då man tänker på vad som hände här för snart 5 år sedan. Platsen är ett gripande minnesmärke över alla tusentals människor som miste livet här.
Vi rundar platsen och går ner mot färjorna som går mot Liberty Island och frihetsgudinnan där.
Utanför Madison Square Garden
Lotteri-fusk?
Vid Battery Park ser vi köerna och kommer snabbt på att om vi skall hinna med Rangers-Leafs på kvällen så kan vi kamma oss på frihetsgudinnan. De blir istället shopping och en halvtimmes relax på hotellrummet. 9 timmar till fots är vi ganska nöjda med och det blir gul taxi ner till Madison Square Garden.
Jag skall egentligen intervjua Henrik Lundqvist för sidans räkning, men problem att få tag på honom och dåligt med tid gör att det rinner ut i sanden. Synd.
Det som slår en mest i Garden är det antalet matchtröjor man ser. Upp emot 75% av besökarna har matchtröjor.
De mest dominerande står det Messier, Leetch och Graves på. Även en del Jagr och Lundqvist-tröjor skymtar man.
Jag äter den äckligaste korv jag smakat innan vi tar plats i våra stolar. Här sitter man kungligt i mjuka stolar med armstöd. En kille i Messier-tröja vill höja spänningen i matchen och har organiserat ett lotteri där han lagt alla spelarnas namn x 3 i en brun påse. Det kostar 1 dollar att dra ett namn ur påsen. Det går ut på att dra första målskytten i matchen samt två eventuella assists. Jag och polaren går givetvis med och jag drar en assist-lapp med Marek Maliks namn på. Polaren får en assist-lapp med Tom Poti.
Jag får en känsla av att organisatören själv lagt undan Jagr, Prucha och Nylander-lapparna till sig själva.
Kungen av New York
Henrik Den Store
Vi har utmärkta platser vid mitten högst upp. Det blir inga bra foton men man får en bra överblick över det mesta. Uppvärmingen tar vid och Rangers ser redan här betyligt hetare ut än kollegorna i Toronto.
Efter detta blir det kort avbrott innan det är dags för spelarna att presenteras och nationalsång att sjungas.
Låt mig säga de redan nu. Henrik Lundqvist är stor i New York. Enormt stor. Underskatta inte rapporterna om hans storhet där borta. Han drar ner det klart största jublet vid line up:en. Vi skall under kvällens gång flera gånger få ”ståpäls” av Rangersfansens hyllningar till ”Henry” som han kallas.
Jag vidhåller med en dåres envishet att ”Lunkan” skall ha både Vezina Trophy och Calder Trophy som årets rookie. Lundqvist har naturligtvis inte all del, men en oerhört stor del i Rangers framgångar denna säsongen. Ovechkins och Crosbys poängskördar var ganska väntade men deras kunnande har tyvärr inte betytt ett dyft för deras lag som fortfarande parkerar i botten av NHL, medan Lundqvist i mycket hög utsträckning bidragit till att Rangers faktiskt står som en seriös utmanare till Stanley Cup i dagsläget. Detta efter 6-7 års total misär.
Leetch, Graves och Messier
MVP?
Amerikanerna är föga överraskande väldigt patriotiska. Redan i näst sista raden av Star Spangled banner ”… Oh, say does that star-spangled banner yet wave…” når jublet öronbedövande gränser. I Sverige möts vår nationalsång av några trötta applåder och folk har inte ens vettet att ta av sig huvudbonaderna. Man är mer besvärad av att behöva resa sig när man väl satt sig till rätta här hemma.
Domaren släpper pucken och de flesta såg säkert matchen på Canal + så någon närmare genomgång blir det inte här. Vi får se fem svenskar på isen. Lundqvist, Nylander, Steen, Sundin och Tellqvist.
Jagr-Nylander-Prucha är på lekhumör och har avgjort matchen i mitten av andra perioden. Jagr är fullkomligt lysande och blir både Rangers bäste right-wing poängmässigt under en säsong och första spelaren över 100 poäng denna säsongen. Rangersfansen skanderar MVP-MVP-MVP på läktarna.
Lundqvist är inte sämre och det ser länge ut som om han skall få hålla nollan. Domaren vill annorlunda och i spel 3 mot 5, 11.56 in på slutperioden, spricker Lunkans nolla. Fansen som vrålat högre och högre för varje räddning och skrikit ”HENRY-HENRY-HENRY” ger Lunkan en stående ovation när Jason Allison styr in Tomas Kaberles skott.
Allison reducerar ännu en gång med Toronto kommer inte närmare.
Petr Sykora får istället sätta 5-2 i tom kasse. Neil Diamonds örhänge ”Sweet Caroline” tar vid i högtalarna och fansen stämmer unisont in i refrängen…
” Sweet Caroline
Good times never seemed so good
So good, so good, so good!
I've been inclined
To believe they never would”
5-2 till Rangers
Räkor och ”Hooters”
Matchen är över och Prucha, Lundqvist och Jagr får kvällens tre stjärnor.
Jag har på min min St. Louis Blues jersey och möts av ett par frågor om den på vägen ut. En Toronto-kille frågar varför jag har den på mig på en Rangers-Leafs match. Jag svarar att de är min första NHL-match och trots att det går dåligt för laget så står jag vid deras sida. Detta får jag respekt för av killen som tycker att han och Leafs befinner sig i samma sits.
Efter ett stopp i Rangersshoppen i MSG ger vi oss åter ut i New York-kvällen. Trots 18.200 på läktarna upplever vi inga större bekymmer med trängsel eller trafik. Tunnelbanan slukar mycket folk och det är smidigt.
Kvällen avslutas på ”Hooters”. Ett ställe där tjejerna serverar i tighta orangea shorts och åtsittande vita tröjor. Varför väljer vi detta? Tja, vi är killar , tjejer är vackra och öl och mat är gott så varför inte?
Det starkaste räkorna jag någonsin ätit sköljs ner med 2 öl och en Smirnoff Ice. Vår servitris är snabbt framme när vi tömt de sista dropparna och vill att vi skall köpa mer dricka. Men det kommer en morgondag och vi är inte i New York för att ligga med bakfylla på ett hotellrum så efter en promenad tillbaka är vi i säng vid 2-snåret.
Hooters-flickorna
Ingen gudinna
Morgonen efter tar man sig knappt ur sängen. Promenaderna från föregående dag tar ut sin rätt. Men vi måste ut. Både för att vi vill slippa rummet, för att få frukost och för att utnyttja tiden på bästa sätt. En donut och en ost-bagel på väg mot färjorna till Staten Island men trots att vi är tidigt uppe så är köerna enorma redan nu. Vi får helt enkelt hoppa över frihetsgudinnan och se henne från kajen. Istället blir det subway till Brooklyn Bridge och en promenad över denna. Sen bär det av mot Chinatown och Little Italy där det förstnämnda är en historia i sig.
Från ett till synes helt vanligt bostadsområde kommer man rakt in i Kina. Folkmyller och butiksskyltarna skvallrar om att vi nu lämnat allt amerikanskt bakom oss. Efter ca 20 minuter är vi igenom och går igenom de sista delarna av Little Italy. Det är här som den unge Vito Corleone springer över hustaken när han skall ha ihjäl Don Fanucci i Gudfadern II, men tyvärr så minskas Little Italy hela tiden i takt med att Chinatown breder ut sig.
Vi har i alla fall bestämt oss för Pizza och tar oss in mot centrum igen och Woody Allens favvohak ”Johns Pizzeria.”
Kort vila på hotellrummet innan vi ger oss upp emot sista förutbestämda hållplatsen på resan; Dakota Building och Central Park. Dakota Building är huset som John Lennon bodde i och Yoko Ono lever där fortfarande. Vi stannar till vid porten där Mark David Chapman för 25 år sedan sköt ner Lennon. I Central Park stannar vi till vid minnesplatsen i Strawberry Fields och hedrar hans minne. Tyvärr gör sig räkorna från gårdagskvällen sig påminda och för min del blir det en rask marsch tillbaka till hotellet.
Kort vila igen innan vi åter skall till Madison Square Garden och NBA-basket mellan Knicks och Miami Heat.
Knicks suger och ligger sist i sin division. Sjöd MSG av stämning och självförtroende kvällen innan så är det tvärtom nu. Folk är där för att se Shaq i motståndarlaget.
Shaq-attack
Shaquille O´Neal, den största stjärnan i NBA de senaste tio åren är ett monster. Han är enormt stor och totalt dominant under korgen, men karln kan inte skjuta straffkast. Shaq skjuter 8 straffar och missar varenda en.
Vid ett tillfället träffar han knappt ringen och Knicksfansen är inte sena att håna honom. Men trots att guarden Stephon Marbury och Jalen Rose gör allt för sitt Knicks så överglänses både de och Shaq av Heat-guarden och tillika den enda vita killen som startade matchen, Jason Williams och forwarden Dwayne Wade. Williams sätter tre-poängare i tid och otid medan Wade blir bästa poängplockare i matchen.
Poliser & Munkar
Kvällen slutar tidigt med ett kort stopp på ett internetcafé samt ett sista stopp på Dunkin Donuts.
Sanning nummer 1: Att poliserna i New York äter munkar är ingen överdrift. Redan vid vårt första besök hos Dunkin får vi två officers bakom oss i kön.
Men detsamma gäller dem som övriga vi stötte på i New York. Alla var väldigt trevliga och man känner sig betydligt tryggare i NY än hemma i Sverige. Man ser en polisbil vart man än vänder sig och vid flera tillfällen stod de utpositionerade vid alla gathörn i Times Square.
Dagen efter är lika med hemresa. Vi ger oss ut för en sista titt på New York och de sista souvenirinköpen.
Jag går in till Rupert Jee och köper en läsk. För er som inte känner till honom så är det den lilla killen i Deli-butiken bredvid Ed Sullivan Theatre som David Letterman ofta har med i sin Nightshow.
Lite sightseeing på Fifth Avenue innan vi checkar ut och ger oss ut mot JFK igen.
Väl där möts vi åter av Jennifer som med samma stora leende frågade om hur vi upplevt New York.
Flygresan hem blir värre än den dit. Man inbillar sig att man skall åka hyfsat bekvämt när man skall flyga i drygt 8 timmar men det är vanliga charterplan vi flyger med. Vi sitter som tvåa och trea i det fyrsitsiga mellangärdet i planet. Rörelseschemat är milt uttryckt begränsat och sover gör man knappt.
Ett par råd till de som funderar på att ta en tripp över. Lägg gärna lite mer pengar på både hotell och flygresa. Ni lär inte ångra det.
Trots det tråkiga med flyg och hotell så är en New York-tripp väl värt besväret. Som musik och film-intresserad ser man ideligen saker som man sett eller hört om i filmer eller i låt-texter. Man förälskar sig lätt i lättillgängligheten när det gäller allt från mat till transporter och folket är som sagt väldigt vänliga.
”Leaving New York, never easy. I saw the lights fading out” sjunger Michael Stipe i R.E.M och jag kan bara hålla med.
###
