Dallas drog längsta strået i jämn match
Dallas kunde besegra Vancouver i en jämn match med 2-1, och det fanns flera intressanta nordiska namn på isen. Eller vad sägs om Sedin-bröderna, Jussi Jokinen, Markus Näslund, Sami Salo, Mattias Öhlund och Jere Lehtinen. Läs här om deras insatser och hur matchen såg ut.
Period 1
Det som kom att bli utmärkande för den här perioden var två saker. Dels Dallas förmåga att släppa till flera farliga kontringar mot sig där Vancouver var minst en man mer än det fanns Dallasspelare som försvarade. Men också hur oförmögna de var att få till farliga avslut på mål – visserligen fanns det potentiella målchanser, men skotten gick inte ofta på mål.
Efter en liten slö start lyckas Vancouver skapa lite tryck i Dallas zon genom Sami Salo som håller kvar pucken i zonen. Bröderna Henrik och Daniel Sedin har imponerat så här långt den här säsongen, och har visat upp ett imponerande samarbete. 1:46 av den här matchen var det enda de behövde för att göra ett mål, som dessutom var rätt snyggt. Taylor Pyatt som spelar tillsammans med bröderna kämpade till sig pucken, och levererade från en position bakom mål pucken till Henrik som med ett direktpass finner en fri Daniel framför mål som sätter pucken bakom Turco.
Lika snyggt var kanske inte målet som Niklas Hagman kvitterar matchen med 40 sekunder senare, men det var av det lite underliggare, och minst sagt tursammare, slaget. Hagman för in pucken i zonen, avlossar ett skott som ändrar riktning på en klubba och pucken hamnar på så vis i en något underligg spinn som gör att pucken ändrar riktning när pucken slår ned strax framför Luongo och ställer honom helt. Ingen vidare fart på pucken, men ”skruven” gör att Luongo helt missbedömer puckens bana.
Dallas visar dock ett väldigt bristfälligt försvarsspel – inte nödvändigtvis bara av försvararna, utan hela laget spelar dåligt när Vancouver har pucken. Ofta tappar Dallas spelare pucken i Vancouvers zon eller strax utanför densamma, och Vancouvers forward kommer ofta flygande på bred front – en eller två fler än försvararna vilket ofta skapar farliga chanser.
Perioden kan karaktäriseras som en match mellan Marty Turco mot Vancouvers farliga kontringar. Trots flera giftiga chanser håller Turco pucken borta från fler baklängesmål, och Dallas skall vara nöjda med hur resultatet var efter en period. Offensivt känns Dallas rätt fantasilösa, men man skapar ändå några chanser (bokstavligen) som Luongo kan avstyra.
Bra i Dallas var givetvis Turco, men även Miettinen visar upp ett fint spel, Morrow likaså och Ribeiro och Jokinen glimtar till ibland. I Vancouver är det egentligen Sedin-bröderna som utmärker sig – inte bara genom sitt mål, utan också genom sitt snurr i anfallszon som skapar oreda i Dallas försvar. I övrigt måste man berömma Vancouvers förmåga att snabbt vända spelet när de vinner pucken.
Period 2
Starten på den andra akten gav vissa indikationer på att Vancouver skulle ta ledningen i den här perioden. Dallas fortsatte att anfalla endimensionellt – det vill säga att de spelade efter filosofin; lägg ned pucken i zonen och försök att vinna den djupt inne i den samma. Detta var lite av grunden till att Vancouver skapade så många farliga kontringar – antingen misslyckades Dallas med att lägga ned pucken djupt eller så gick alla Dallas forwards bort sig i offensiv zon när det var en Vancouverback som vann pucken. Positivt för Dallas var att man inte kom att släppa till lika många sådana här lägen i den andra perioden – det hade givetvis varit ohållbart.
Trots ett rätt dåligt numerärt överläge i början av perioden för Vancouver, med en del Sedin-slarv, får man känslan av att Vancouver känns både snabbare och starkare. Kanske var detta en ren motivationsfråga? Vancouver kändes överlag mycket mer heta än Dallas, som slarvade ordentligt emellanåt och höll på att ställa till det flera gånger. Det var egentligen bara tur för Dallas att Vancouver inte var vassare i sina avslut. Den stora frågan var hur Dallas skulle vända det här – annars skulle man inte ha en chans i den här matchen.
Matthew Barnaby försökte med en gammal klassiker – han började slåss med Alex Burrows i ett försök att tända sina lagkamrater. Visst började Dallas kännas aningen hetare efter detta, men det var egentligen bara rent marginellt. Det tog nästan 14 minuter innan Dallas sköt sina första skott på mål den här perioden, och dessa kom i numerärt överläge. Det var detta numerära överläge som skapade lite hopp inför den avslutande delen av matchen. Dallas avslutade flera gånger, och ofta blev det farligt. Närmast var Ribeiro (som missade mål helt, ren framför mål), Lehtinen och Miettinen vars avslut Luongo gjorde vassa räddningar på.
Modano gjorde även mål, men detta dömdes korrekt bort eftersom det var avblåst sekunden innan för handpassning. De avslutande minuterna är helt i Dallas favör, och hade inte Luongo varit alert hade det varit en ledning för Dallas. Samma sak är det egentligen för Dallas del – utan Turco hade Vancouver haft en ledning. Skillnaden var att Turco gav ett lite mer osäkert intryck – han hade haft en del roliga saker för sig med pucken, och så när givit Vancouver farliga lägen. Turco stod dock för många matchavgörande räddningar.
Duktiga i denna period var givetvis målvakterna, men Lehtinen utmärkte sig lite i Dallas med solitt spel både defensivt och offensivt. Antti Miettinen försvann en aning, och Jussi Jokinen skapade inte mycket framåt men vann pucken ett par gånger i defensiven. Sedin-bröderna försvann även de i den andra perioden.
Period 3
Stärkta av den fina avslutningen på föregående period skapar Dallas lite tryck direkt, och ser hetare ut än tidigare i matchen. Steve Ott spelar aggressivt bakom Vancouvers mål, och sänker både Öhlund och en av Sedin-bröderna med fina tacklingar. I en sekvens där Turco tappar klubban bakom mål utvisas en Dallas-spelare, och Vancouver får en bra chans att ta sig in i matchen. Visserligen etablerar de ett visst tryck, men inga farliga avslut skapas. Bristen på backskott är uppenbar, och pucken går ofta från gubbe till gubbe i ett sarghörn, men därifrån gör man inga mål.
Ytterligare en Dallas-utvisning just när man blivit fulltaliga gör att Vancouver i princip får fyra minuter i numerärt överläge i ett sträck, och nu skapar man lite fler farliga chanser. Närmast är Näslund som skjuter ett skott som Turco räddar, men inte med större marginal att pucken glider ett par decimeter utanför stolpen bakom Turco. Men fortfarande lider Vancouvers spelare av syndromet ”spela runt pucken, men skjut gärna inte”, och de riktigt farliga avsluten uteblir.
Istället vänder utvisningsolyckan. Dallas får nu chansen i fem mot tre, efter att Zubov hittat stridsmissilen Jokinen som med bra fart äntrade anfallszonen, men som effektivt blev desarmerad med hakningar och slag från Vancouvers backar – som resulterade i utvisning.
Dallas visar upp ett bra mycket bättre spel i numerärt överläge, och man bombarderar Luongo i Vancouvers mål med skott av varierande kvalité. Lehtinen är nära ett par gånger, men även Lindros testar lyckan. Problemet, eller åtminstone en del av det, är att ingen är framme och skymmer Luongo som hela tiden kan se puckarna som kommer. Det positiva var att man hela tiden vann tekningarna i anfallszon, och när man väl fann bot på ovanstående problem kom även målet.
Lindros skjuter ett välriktat skott i samma veva som Miettinen och Morrow är framför målet och skymmer Luongo, som dock räddar pucken. Lite tristare för Luongo blir det när han märker att returen studsat ut till en påpasslig Modano som smugit upp vid ena stolpen och som rätt enkelt kan sätta dit pucken. 2-1 känns i detta läge rättvist, om man bortser från den bedrövliga inledningsperioden från Dallas sida.
Dallas fortsätter efter målet att trumma på, och bland annat så har Jussi Jokinen ett bra avslut på mål. En utvisning på en Dallas-spelare tar dock udden av offensiven. Visserligen är det numerära överläget från Vancouver under all kritik, men man får i slutskedet av utvisningen tre chanser – varav ingen går i mål. Ytterligare en Dallas-utvisning intensifierar det tryck Vancouver ändå skapar i egenskap av en man mer på isen, men detta raseras en minuter senare då Öhlund tar en onödig utvisning. Spelet blir i fyra mot fyra mycket öppnare, och detta gynnade givetvis friskt snurrande Sedin-bröder, och nu kliver Turco fram som den riktiga matchvinnaren. En dubbelräddning på Henrik Sedins och Fitzpatricks skott är det man kommer ihåg bäst.
Matchen hinner svänga ytterligare ett par gånger, och när Dallas har sin minuts numerära överläge skapar man en del, utan att producera. En time-out och en uttagen Luongo av Vancouver kanske var medicinen, och så när att det slår ut i succé – för Dallas. Modano är nära två gånger, men missar det öppna målet med liten marginal med isare som smiter förbi en varsin stolpe. Den intressantaste chansen skapar dock Vancouver, och det är egentligen svårt att förstå att det inte blev mål i det läget. Turco räddar ett skott, tror alla, men den glider sakta men säkert fram mellan benen på honom och ligger och lurar ett par centimetrar ifrån mållinjen. Där uppstår en tvekamp mellan två klubblad, och pucken rör sig inte ur fläcken. Det som känns som en oändlighet är egentligen över på någon sekund, men det kan inte ha varit långt ifrån ett Vancouver-mål där. Det hela avslutas med att Turco kastar sig tillbaka och griper pucken med sin klubbhandske.
Matchen slutar 2-1 till hemmalaget Dallas, och om det är rättvist eller inte är svårt att avgöra. Rättvist på så vis är det att hemmalaget är mer effektiva, medan Vancouver inte har det rätta flytet samtidigt som Turco spelar bra. Oavgjort hade kanske varit mest rättvist.
Bra över hela matchen var Öhlund och Luongo i Vancouver, samtidigt som Näslund, Sedin-bröderna och Bulis glimtade till ibland. Genomgående bra i Dallas var Turco och Zubov, medan Miettinen öppnade stark men mattades något. Duktiga var även Modano, Jokinen i viss mån, Morrow och Ribeiro.
