NHL-panelen: Finaltips och vem är NHLs största svensk genom tiderna?
Några av Sveriges främsta NHL-journalister och tyckare säger sitt om aktuella frågor som rör NHL. Vi kallar det NHL-panelen.
Säsongen lider mot sitt slut. En spännande final kvarstår och det börjar bli dags att summera NHL-säsongen 2007-08.
Sex aktuella frågor skickades ut till flera av Sveriges ledande sport- och NHL-skribenter. Här följer en sammanställning av vad jag fick in.
---
Per Bjurman (PB)- Mannen med världens kanske coolaste jobb. Aftonbladets utsände i New York med en grym NHL-blogg.
Uffe Bodin (UB)- Aftonbladet och Hockeysverige.se
Linus Hugosson (LH)- SvenskaFans.com och magasinet ProHockey.
Andreas Holm (AH) - SvenskaFans Buffaloskribent
Jonas Gustavsson (JG) - SvenskaFans hockeyredaktör
Ken Söhrman (KS)- Londonbaserad Columbusskribent på SvenskaFans
Niclas Viberg (NV)- SvenskaFans temptagare och Philadelphiaskribent
Rob Bjurström (RB) - SvenskaFans, Detroit.
###
1. Sean Avery – Dåre eller geni?
PB:
Både och, skulle jag vilja säga. Han är ju inte riktigt klok, men det är uppenbart att hans lag - just nu Rangers - har nytta av dårskapen emellanåt. Jag har med egna ögon sett stora spelare i andra lag tappat allt för att de låtit honom komma innanför skinnet.
Samtidigt har han sedan han kom till New York visat att han är en bra hockeyspelare också; den energi han under lyckade kvällar genererar gör mycket gott för laget. Någonstans är det väl också genialt att han lyckas utnyttja sitt varumärke så väl. Han har blivit mycket mer än en hockeyspelare i den här stan, han är ju stjärna och New York
älskar stjärnor.
UB:
Ett galet geni. Har tagit den agitatorrollen till en helt ny nivå och får föregångare som Esa Tikkanen och Matthew Barnaby att likna korgossar. Avery kommer att vara effektiv så länge motståndarna tar åt sig.
LH:
En blandning. Han går helt klart över gränsen ibland, men är väldigt nyttig för det egna laget. Särskilt de senaste åren då han fått ordning på poängproduktionen också.
AH:
En blandning kanske? Han var en dåre och numera är han väl en spelande dåre, som har saltats med en del geni Han har blivit en bra mycket bättre spelare sen han kom till MSG.
JG:
Skillnaden mellan dåre och geni är hårfin, och vad man ska betrakta Sean Avery som är ju diskuterbart. Hans uppvisning som fågelskrämma framför Martin Brodeur var ju egentligen, enligt mitt sätt att se det, inte regelvidrigt. Om det ska betraktas som sportsligt är ju dock tveksamt, men han gör allt för att vinna och det måste man trots allt beundra honom för. Jag skulle säga att han på sätt och vis är ett geni, och en spelare som jag inte skulle tacka nej till att ha i mitt eget lag.
KS:
Varken eller. Han har gått ifrån en irriterande pest till att bli en hygglig pina numera. 33 poäng med New York Rangers i år visar att han kan mer än att snacka skit om andra och fjanta till det. Ibland får han en knäpp och agerar som en clown, så som mot New Jersey i slutspelet men överlag är han en hygglig spelare. Han är en profil och det behöver NHL.
NV:
Gränsen mellan geni och galenskap är ju som bekant hårfin – och Sean Avery dansar konstant på den gränsen. Ibland tar han ett fotsteg på den ena sidan, och ibland ett på den andra. Samtidigt sägs det ju också att de största genierna är lite smått galna. Sean Avery är definitivt ett galet geni. Han är en utmärkt agitator som ser till att motståndarna drar på sig flera onödiga utvisningar av frustration och hämndbegär. Att han sedan inte vågar ge sig på de värsta slagskämparna och mer än gärna backar undan från en fight är en helt annan femma.
Att han dessutom är en klart kompetent spelare har han nu visat i Rangers där han har fått en roll i en offensiv kedja. Hur som haver så är Avery en spelare som du älskar att ha i ditt eget lag, men som du avskyr att möta. Tyvärr lär han ju bli överbetald å det grövsta nu när hans kontrakt går ut, antingen av Rangers eller på free agent-marknaden. Sean Avery är en nyttig spelare, men inte till vilket pris som helst.
RB:
Oj oj oj, hur många rader har jag på mig?
Personligen är jag väldigt förtjust i Avery just för att han hela tider tänjer på gränserna för vad som är tillåtet och utmanar gamla och ibland förlegade traditioner och idéer. Dessutom är han den s.k. agitator som har betydligt mest offensiv potential och är därför intressant eftersom han kan användas som en top-6 forward och få mycket speltid.
Fast samtidigt skulle det väl vara lika korrekt att kalla honom för geni som det vore att kalla Donald Brashear för skridskovirtuos.
---
2. Det talas allt mer om en rysk/europeisk superliga som skall utmana NHL. Kommer det att bli en liga för trötta ex- NHL:ers som vill mjölka ur de sista pengarna ur sina karriärer eller kan NHLs ställning som nummer 1 hotas?
PB:
Jag har svårt att tro att en rysk liga skulle kunna konkurrera. Främst av ett skäl: Man måstebo i Ryssland för att spela i den ligan. Och hur det nu än föredrar nog de allra flesta ännu så länge att vistas i Nordamerika och njuta av den komfort som står till buds
för en välavlönad NHL-spelare.
UB:
Att stjärnor som Morozov, Zaripov och Zinoviev väljer bort NHL för ryska ligan är en sak, men att ryssarna skulle klara av att locka över etablerade NHL-stjärnor av annan nationalitet än den egna känns avlägset. Kulturkrocken och klimatet talar starkt emot den utvecklingen.
LH:
Nej, jag har svårt att se hur NHL:s ställning som nummer ett kan hotas, i alla fall på kort sikt. Redan nu kan ju ryska ligan konkurrera rent lönemässigt, men många ryssar väljer ändå spel i NHL. Jag ser dock gärna en superliga i Ryssland, men precis som frågan säger kommer den nog huvudsakligen samla sjunkande ex-stjärnor.
AH:
NHL kommer aldrig att kunna hotas. Det skulle i så fall behöva ta flera decennier innan den rysk/europeriska ligan skulle vara i samma standard och ha samma prestige och sorts ishockey. Europeisk ishockey är inte alls som NHL, inte den ryska heller.
JG:
Jag tror faktiskt att NHL på sikt kan ”hotas” av Ryssland. Allt handlar i grund och botten om pengar, och det finns onekligen i rysk hockey för tillfället. Och jag tror dessutom inte att vi har sett slutet på växandet i öst, allt fler klubbar får mer och mer pengar och ekonomin kommer att växa sig ännu starkare. Nu i början kommer vi säkerligen att se en del före detta storspelare i Ryssland, men så småningom tror jag att även de nuvarande toppspelarna kommer att leta sig dit. Det kommer att dröja två eller tre år till dock, men visst, Ryssland kan på sikt hota NHL som hockeyligan nummer ett. Om det är bra eller dåligt vet jag inte, men kanske behöver NHL en tankeställare efter att ha urvattnat europeisk hockey år efter år, utan att betala rimlig ersättning.
KS:
Att Chris Simon väljer att spela i KHL är en oroväckande signal. Det visar att kvaliteten på de transatlanter som kommer över inte kommer vara den bästa. KHL kommer dock vara creme de la creme i Europa och det är bra. Den europeiska hockeyn behöver det och det kommer gynna hockeyn i längden. Men NHL är helt ohotat och kommer vara det för en lång tid framöver.
NV:
Jag är övertygad om att NHL inte kommer tappa någon mark mot den ryska ligan. Det kommer med allra största sannolikhet bli så att ryssarna själva kanske föredrar att spela i sitt hemland, men NHL:s tradition och historia väger oerhört tungt ute i hockeyvärlden. Dessutom tror jag inte att det sociala livet i Ryssland lockar särskilt mycket, personligen skulle jag hellre bo i New York, Los Angeles eller Edmonton före Kazan eller Moskva.
Den genomslagskraft som NHL har haft och fortfarande har på unga hockeyspelare kommer inte att falla sönder. Den ryska ligan har potential att bli en stor liga, men vad som talar emot ligan är att den ligger i just Ryssland.
Och med handen på hjärtat – vilka är det egentligen som de har lyckats locka dit, ryssar undantaget? Robert Esche, John Grahame, Chris Simon, Tony Mårtensson, Mattias Weinhandl och Johan Åkerman. Det känns som att NHL kan undvara den sextetten.
RB:
Har väldigt svårt att se hur den nya ligan ska kunna bli något annat än ännu en farmarliga till NHL. Kanske kan den nya ligan konkurrera om ryska spelare som skulle platsa i NHL (som t.ex. Alexei Morozov) och kanske någon enstaka europeisk spelare från länder som Sverige, Finland, Tjeckien och Slovakien om pengarna är tillräckligt bra.
Men i övrigt har jag väldigt svårt att se några andra spelare än just ett fåtal ryssar samt ”trötta ex- NHL:ers” som det hette i frågan välja bort den tradition, status och framför allt prestige – för att inte nämna livsstilen i Nordamerika jämfört med i Ryssland – som det innebär att kämpa om ishockeyvärldens mest åtråvärda trofé.
---
3. Nicklas Lidström har chans på ännu en Stanley Cup och ännu en Norris Trophy. Är han den störste svensken att någonsin ha spelat i NHL?
PB:
Ja, inte finns det då särskilt många som kan konkurrera om epitetet.
UB:
Personligen tycker jag det. Men hur mycket han än vinner och hur bra han är kommer han aldrig att få ett riktigt erkännande. Hans tillbakadragna personlighet och – för det otränade ögat – ospektakulära spelstil gör honom inte lika intressant som en "Foppa" eller"Sudden" i allmänhetens ögon.
LH:
Meritmässigt ja – utan tvekan. Men sett till popularitet utanför Detroit ligger han nog efter både Peter Forsberg och Börje Salming och kanske till och med Mats Sundin. Men han har ju minst två år kvar och framförallt en Stanley Cup-final i år att ändra på det.
AH:
Åtminstone den störste svenska backen. För mig är han det. Foppa var så klart magisk men så länge som "Lidas" spelat i NHl och sådant ansvar som han har för sina spelare i Detroit har inte Foppa haft och det gör han den störste svensken i NHL för mig.
JG:
Utan tvekan. Ingen svensk har uppnått det som Nicklas Lidström har gjort varken på lag- eller individuell nivå. NHL: s bäste europé genom tiderna har vunnit flera Stanley Cup och flera Norris Trophy och omnämns med stor respekt i Nordamerika. Han är den störste helt utan konkurrens i mitt tycke.
KS:
938 poäng i grundserien, 146 poäng i slutspelet - 3 Stanley Cups, OS-guld och bästa back i NHL i multum. Den här killen har vunnit allt man kan vinna och han saktar inte ner. Lidström är komplett i alla avseende och kan spela i tio år till om han så önskar. Allt han har rört vid har blivit guld och det är bara att konstatera att vi inte har någon som varit närheten av honom.
NV:
För mig är Nicklas Lidström och Börje Salming de två största inom svensk hockey någonsin – inte bara i NHL. Men då jag är för ung för att ha upplevt Salming-eran håller jag Lidström snäppet högre. Men det är ändå inte rätt att jämföra de två hjältarna med varandra då det var ett helt annat spel under 70-talet, då Salming var som allra störst.
Börje Salming var en helt fantastisk spelare med en makalös inställning och som bredde väg för i stort sett samtliga européer som ville in i NHL. Men faktum är att han aldrig vann någonting i NHL – bortsett från respekten och kärleken hos miljontals hockeyälskare.
Nicklas Lidström har varit ligans bästa och mest kompletta försvarare under flera säsonger. Han har två Stanley Cup-segrar, en Conn Smythe Trophy, fem Norris Trophy, har spelat mängder med All Star-matcher och sitter med flera poängrekord. Dessutom blev han för inte så länge sedan framröstad som den bästa europé genom tiderna i NHL, före storheter som Jaromir Jagr, Jari Kurri och Dominik Hasek, och anses av många vara den näst bästa försvararen genom tiderna i NHL, bakom Bobby Orr.
Nicklas Lidström är inte bara den största svenska hockeyspelaren någonsin, han är även en av de största svenska idrottarna genom tiderna.
RB:
Ja.
Jaså, det behövs en motivering också.
Fem – snart sex – utnämningar som ligans bäste back och möjligtvis även Stanley Cup-vinnare för fjärde gången borde egentligen räcka som motivering. Att han dessutom blev förste europé att vinna Conn Smythe Trophy 2002, har chans att vinna Stanley Cup som förste europeiske lagkaptenen någonsin och dominerar match efter match vid 38 års ålder gör valet bara ännu enklare. Utöver det så rankade ansedda The Hockey News under säsongen Lidström inte bara som den bästa europeiska spelaren någonsin i NHL utan presenterade även frågeställningen om inte Lidström var den näst bästa backen genom tiderna efter Bobby Orr.
Jag skulle kunna fortsätta, men jag tror att det räcker så.
---
4. Säsongens överraskningar och besvikelser både när det gäller enskild spelare och ett lag.
PB:
En positiv överraskning som lag, särskilt under grundserien, var ju Montreal. Och i det laget fanns en jag inte trodde kunde vara så underbart bra igen: Kovalev. Även Boston överraskade positivt. Den stora besvikelsen var förstås andra halvan av Ottawas säsong. Vad hände? Tampa och Atlanta var också betydlgt sämre än jag trodde, liksom St. Louis. Toronto sviker alltid, så där kan man väl inte varaöverraskad. En spelare som förvånade i negativ mening var Jagr, i alla fall innan slutspelet, medan Johan Franzén, framförallt I
slutspelet, skrällde desto mer åt det positiva hållet.
UB:
Överraskning, spelare: Marc-André Fleury, Pittsburgh.
Har länge varit mer än lovligt ojämn. Men efter en lång skadeperiod bevisade det forna förstavalet att han hör hemma i NHL:s målvaktselit.
Överraskning, lag: Philadelphia Flyers.
Tack vare general managern Paul Holmgrens bestämdhet och målmedvetna värvningar kunde laget gå från botten till toppen på ett år. En imponerande förvandling.
Besvikelse, spelare: Jason Blake, Toronto.
Fick ett långtidskontrakt efter sin 40-målssäsong. Tackade genom att göra 25 mål färre. 15 mål på 332 skott är under all kritik.
Besvikelse, lag: Toronto Maple Leafs.
NHL:s sämst skötta klubb nådde en ny bottennotering, varpå general managern John Ferguson jr. och coachen Paul Maurice fick gå. Nu är en desinficering av spelartruppen ett måste.
LH:
Överraskning spelare: Vet inte om någon har överraskat säsongen igenom. Franzén, Conklin, Osgood är ju såna som överraskat i perioder. Men sett över hela säsongen säger jag Alexei Kovalev – tänk att det fanns så mycket krut kvar i den gubben.
Besvikelse spelare: Vad sägs om ett All Disappointment Team: Ray Emery, Chris Pronger, Wade Redden, Alex Tanguay, Patrick Marleau, Michael Ryder.
Överraskning lag: Detroit Red Wings: De tappade hela andrakedjan (Bertuzzi, Lang, Calder) utan att ersätta den och ändå vann de grundserien och är nu i Stanley Cup-final. Det trodde jag verkligen inte.
Besvikelse lag: Vancouver är det enda lag jag är riktigt besviken på, mest för att jag tippade dem i Stanley Cup-final i höstas…
AH:
Jag är imponerad av Minnesota som jag inte trodde skulle göra så pass bra i från sig som de faktiskt gjorde och det är så klart kul. Tampa Bay Lightning däremot måste rannsaka sig själva. Visst, det är inget supermaterial man har men sämst i NHL? Knappast på pappret, men tydligen i praktiken.
Nicklas Bäckström, det vill säga den svenske, har imponerat stort på mig. Trodde inte han skulle prestera så pass bra i NHL, men han har bevisat motsatsen. Samtidigt har fler svenskar klivit fram och tagit steget. Jag tänker då främst på Joel Lundqvist och Loui Eriksson i Dallas och Alexander Edler i Vancouver Canucks.
JG:
Även om man visste att Pittsburgh Penguins skulle lyfta en dag, så var det ändå överraskande att det skedde redan nu. Jag tycker att det laget – möjligtvis i konkurrens med Philadelphia Flyers pånyttfödelse – trots allt är den största överraskningen, och det är imponerande att se hur snabbt spelare som Sidney Crosby och Evgeny Malkin vuxit i NHL-kostymen. Mest negativa överraskningen är Tampa Bay, och hur man kan hamna sist i NHL med den offensiva power klubben besitter är ett mirakel.
Som enskild spelare vill jag lyfta fram svenske backen Alexander Edler som den största överraskningen. 22-åringen kom från ingenstans och fick tonvis med istid i Vancouver, och gjorde det förvånansvärt bra. Vad gällande negativa överraskningar blir det ett icke-kontroversiellt val i form av ryska kvicksilvret Maxim Afinogenov från Buffalo. Hans dipp från 61 till 28 poäng är imponerande dåligt, milt uttryckt.
KS:
Washington Capitals som lag är givet. Att gå ifrån att vara ligans näst sämsta lag en bit in i säsongen till att knipa en slutspelsplats genom en fantastisk rad av resultat i slutet var mäktigt och oerhört imponerande, det var en enorm överraskning. Som spelare är det Mike Ribeiro, en av ligans största cry babies växte upp och spelade strålande bra i grundserien för Dallas Stars. 83 poäng i grundserien och 17 i slutspelet var kanon.
NV:
Säsongens överraskning, lag: Dallas Stars
Att Dallas skulle gå till slutspel tvekade jag aldrig om, men att de skulle ta sig hela vägen till conferencefinal trodde jag aldrig. Laget for fram under grundserien, men hamnade i en rejäl formsvacka veckorna innan slutspelet och dalade så småningom ner till en femteplats i Western conference. I slutspelet slog man sedan ut Anaheim och San José, två tunga och favorittippade lag. Och detta gjorde man utan skadade Sergei Zubov och Philippe Boucher, med en Brad Richards ur form och utan en riktig målskytt i laget. Dallas förtjänar den största respekten.
Säsongens besvikelse, lag: Buffalo Sabres
Från Presidents Trophy till att missa slutspel på en enda säsong är så dåligt så det går inte att beskriva. Buffalo tappade visserligen viktiga Daniel Briere och Chris Drury och hade lite skadeproblem under säsongen, men med tanke på vilken potential som laget har måste den här säsongen ses som ett enormt bakslag. Maxim Afinogenov, Thomas Vanek, Jochen Hecht och Ryan Miller – som är de bärande spelarna i Buffalo – hade oerhört svaga säsonger och får bära skulden för Buffalos misslyckande.
Säsongens överraskning, spelare: Johan Franzén, Detroit Red Wings
Johan Franzén stod för en helt fantastisk grundserie, och har om möjligt varit ännu bättre i slutspelet. Han ser ut som en gammal hederlig powerforward – som exempelvis John LeClair, Keith Tkachuk eller Cam Neely i sitt esse – och går mål på alla möjliga sätt och vis. Det är slagskott, solonummer, styrningar – you name it. När drygt 100 kilo Franzén sätter fart är det inte många försvarare som kan få stopp på honom och han har kanske varit Detroits klart viktigaste spelare under slutspelet.
Säsongens besvikelse, spelare: Patrick Marleau, San José Sharks
Vilken katastrofalt dålig säsong det har varit för San Josés lagkapten Patrick Marleau. Ett slappt och till synes ointresserat spel genererade bara i skamligt dåliga 19 mål och 48 poäng på 78 matcher. En oerhört dåligt facit för en spelare som har gjort mer än 30 mål och 75 poäng på de två senaste säsongerna. I slutspelet blev det bara fyra mål och totalt åtta poäng på 13 matcher för Marleau, som inte gjorde någon glad under de 91 matcher han spelade den här säsongen.
RB:
Den som hade tippat att Montreal skulle bli toppseedade, Philadelphia ta sig till Conference-finalen och att Tampa Bay och Atlanta skulle hamna sist respektive näst sist i öst skulle idag vara en mycket förmögen person. Att Boston tog sig till slutspel var även det för mig en stor överraskning. Den enda överraskning som väst bjöd på var väl egentligen Vancouvers svaga säsong.
När det gäller spelare som överraskat går det givetvis att nämna många, men det är svårt att förbise Alexei Kovalev i Montreal och Sergei Samsonov i Carolina. Båda har kommit igen otroligt bra efter att ha sett ut att vara på väg utför. Brad Boyes i St. Louis och Tobias Enström i Atlanta överraskade också positivt, även om båda är stora talanger. Brent Burns i Minnesota tog säsongen som gick ett jättekliv mot att bli en storback i NHL och förtjänar även han att nämnas.
Som besvikelser skulle jag nog främst vilja nämna Patrick Marleau i San Jose och Dan Boyle i Tampa Bay.
Att som Boyle lyckas med konststycket att sluta på -29 på endast 37 matcher när man förväntas vara lagets stjärnback och trots det som 31-åring – snart 32 dessutom (12:e Juli) – få ett sexårskontrakt värt $ 40 miljoner är för mig helt sanslöst.
---
5. Ta ut ett All Star team för den gångna säsongen.
PB:
Henrik Lundqvist-Nicklas Lidström-Sergej Gonchar-Alexander Ovetjkin-Henrik Zetterberg-Sidney Crosby. Två centrar där, men det får vi väl. Datsyuk, som Zäta ju spelar med till vardags, är också center, egentligen. Och ja, jag har viss förkärlek för svenska spelare...
UB:
Målvakt: Evgeni Nabokov, San José.
Backar: Nicklas Lidström, Detroit och Dion Phaneuf, Calgary.
Forwards: Alexander Ovechkin, Washington, Evgeni Malkin, Pittsburgh,
Henrik Zetterberg, Detroit.
LH:
Martin Brodeur, Nicklas Lidström, Sergei Gonchar, Henrik Zetterberg, Evgeni Malkin, Alex Ovechkin
AH:
Alexei Ovechkin - Henrik Zetterberg - Marian Hossa
Nicklas Lidström - Brian Campbell
Evgeni Nabokov
JG:
Alexander Ovechkin – Evgeny Malkin – Sidney Crosby
Nicklas Lidström – Dion Phaneuf
Evgeny Nabokov
KS:
Alexander Ovechkin - Evgeny Malkin - Marian Gaborik
Niklas Lidström - Dion Phaneuf
Martin Brodeur
NV:
Alexander Ovechkin – Evgeni Malkin – Jarome Iginla
Nicklas Lidström – Dion Phaneuf
Evgeni Nabokov
RB:
Martin Brodeur i mål.
Nicklas Lidström och Zdeno Chara som backar.
Alexander Ovechkin, Evgeni Malkin och Henrik Zetterberg som forwards.
Laget är baserat på prestationer sett över hela säsongen, alltså inklusive slutspelet.
Brodeur tar plats i mål knappt före Evgeni Nabokov. Chara petar lika knappt Sergei Gonchar från backplatsen och Zätas makalösa slutspel och Selke-nominering väger tyngre än Jarome Iginlas enligt mig något tveksamma Hart-nominering.
---
6. Till sist, tippa finalserien med en kort motivering till varför det går så.
PB:
Inget svar inkom från Per
UB:
För att göra ett mycket klurigt beslut enkelt: kommer Johan Franzén till
spel vinner Detroit. Nu utgår jag ifrån att han inte gör det. Därför
satsar jag mina slantar på Pittsburgh, 4-2 i matcher. Utan Franzén ligger
all press på Zetterberg och Datsyuk. Utan Franzén får Detroit följaktligen
svårt att matcha Pittsburghs breda offensiv.
LH:
Detroit – Pittsburgh 4-2. Hjärtat skriker som vanligt Red Wings, men hjärnan säger att det är hur ovisst som helst. Lagen har mötts väldigt sparsamt de senaste åren (ingen gång i år) så det finns ingen riktig värdemätare. Men jag tror ändå att Red Wings enorma rutin och passningsskickliga försvar avgör detta. Red Wings har 23 SC-ringar fördelat på 10 spelare – Pittsburgh har bara 4 ringar… Crosby & Co har hittills inte stött på ett försvar av Red Wings kaliber och kommer få problem. Det hoppas jag blir avgörande.
AH:
Detroit Redwings och Pittsburgh Penguins är båda två riktigt spelande lag, men till slut tror jag att dels Detroits starkare backpar kommer att avgöra men även så klart fördelen av hemmaplan i den sjunde och avgörande matchen. Därav slutresultatet 4-3 till Detroit.
JG:
Det är minsann ingen lätt finalserie att tippa, men jag tror ändå att Detroits rutin och bredd till slut kommer att avgöra. Jag tycker att man har ett något vassare försvar, och det brukar bli avgörande i sådana här matchserier även om Pittsburgh har fantastisk spetskompetens framåt. Trots att man får leva med Aftonbladets överdrivna hyllande av Detroits svenska inslag och deras betydelse – som säkerligen kommer att kulminera om Detroit vinner vilket resulterar i att alla svenskarna kommer att helgonförklaras av den rosa tidningen – så hoppas jag att Detroit vinner. Att få se Nicklas Lidström få lyfta bucklan som lagkapten vore stort.
KS:
Pittsburgh Penguins vinner med 4-2. De är yngre, de är hetare och så har de spelat färre matcher än Detroit som har haft en tyngre resa fram till finalen. I Malkin och Sidney Crosby med flera så har de massor av matchvinnare. Dessutom har Marc-Andre Fleury blivit en riktigt bra målvakt - det avgör.
NV:
Det kommer att bli en helt fantastisk matchserie mellan två grymt heta och lika jämna lag. Båda lagen har haft ett fantastiskt målvakts- och försvarsspel och i offensiven har stjärnspelarna levererat i stort sett hela tiden. Pittsburgh har både större bredd och bättre spets bland sina forwards, men Detroit har ett säkrare försvarsspel. I numerära över- och underlägen är det lika jämnt mellan lagen, med en liten fördel i powerplay hos Pittsburgh.
Jag tror dock att Detroits rutin och erfarenhet från täta och svårspelade slutspelsmatcher fäller avgörandet. Spelare som Nicklas Lidström, Kris Draper, Chris Chelios, Brian Rafalski, Tomas Holmström, Kirk Maltby och målvaktsduon Chris Osgood och Dominik Hasek har varit med länge och vet vad som krävs för att vinna.
Unga, entusiastiska och fartfyllda Pittsburgh räcker inte riktigt till detta året, men de kommer att få ovärderlig erfarenhet till kommande säsonger. De kommer dock att kunna pressa Detroit ordentligt, men Detroit tar hem det efter sex eller sju matcher.
RB:
Fruktansvärt svårtippat. Det känns som att det är Detroits defensiv mot Pittsburghs offensiv även om båda lagen är nästan sanslöst kompletta. Johan Franzéns status kommer att betyda otroligt mycket för Detroit för att inte deras offensiv ska bli allt för förutsägbar och lättläst med endast en producerande kedja.
Och även om det heter att försvar vinner mästerskap så tror jag faktiskt att Pittsburgh avgör på hemmaplan i sjätte matchen och att Sidney Crosby därmed blir den yngsta lagkaptenen i NHL-historien att lyfta bucklan.
Att fler och fler nu verkar tippa Detroit som vinnare gör egentligen bara mig som Detroit-skribent ännu mer nervös.
---
Stort tack till alla medverkande!
