Ett möte med mästarna
Så var de mästare igen, Detroit Red Wings. I januari besökte ett gäng hockeyfans och ett par vinnare från SvenskaFans de blivande mästarna. Resan inkluderade också en tripp till New York. Här är berättelsen.
Tisdag 15 januari, Newark Airport, New Jersey.
"Welcome to New York", står det på skylten. Men efter en lång flight från Arlanda ska vi faktiskt direkt vidare till Detroit. "The Big Apple", får vi återkomma till om några dagar. Ett sex man stort gäng inkluderar inte bara undertecknad och Reiseleiter, utan även Canucks-Larsson med följeslagaren Olsson. Dessutum två lyckliga vinnare i SvenskaFans och EA Sports NHL08-tävling. Ett skickligt tv-spelande har tagit Theo Wernersson och Rickard Alö till staterna.
- Fantastiskt, nu är vi här, är deras första kommentar på amerikansk mark.
Joe Louis Arena har varit skådeplats för många Stanley Cup-finaler, och vi passerar den klassiska arenan på vägen till Hilton Garden Inn, som blir vårt hem de närmaste dagarna. De är ett trevligt folk, Detroit-borna. På den punkten överlägsna många av New Yorks invånare, ska det senare visa sig.
- Här ligger Ford Field, där Superbowl spelades för två år sedan. Hemmalaget heter Detroit Lions. Och bredvid ligger Comerica Park, där Detroit Tigers spelar baseball. Och här borta ligger Chris Chelios restaurang, "Cellis Chilli".
Taxichaffisen RJ pratar mycket och gärna, Han guidar oss runt Detroits centrala delar, på vägen till en extrainsatt match på resan, som LA Travel ordnat som en överraskning. Downtown ligger dock nästan öde på vissa ställen, då Detroit haft en något annorlunda utveckling som stad. Fenomenet kallas ”wasteland”, men brukar normalt sett bara finnas i städers utkanter. I Detroit är det tvärtom. Här är de centrala delarna närmast att betrakta som en spökstad. Övergivna affärsbyggnader och bostadshus står tomma och kriminaliteten är enorm. Spelarna i Red Wings rör sig helst inte här, och bor allihopa en bit utanför staden. Själva har vi tur, råkar inte ut för någonting under resan, men märker stundtals av en atmosfär vi inte är vana vid.
Vår första match på resan blir den röda maskinens möte med Atlanta. En kväll då Joe Louis inte bara osar pizza och öl, det gör den nämligen alltid har vi förstått, utan också bjuder på en praktsmäll. Detroit - Atlanta 1-5 står det på ljustavlan efter en slätstruken insats av hemmalaget. Dominik Hasek blev utbytt vid 0-4. Ersättaren Chris Osgood och de svenska utespelarna försökte lyfta laget men det var förgäves. Det största denna kväll var istället Gordie Howe. Legendaren signerade böcker i arenan och det var ett intryck att spara. Ett annat var hur mycket underhållning som NHL ändå består av. Vid 0-4 jublade hemmafansen när de blev inzoomade på jumbotronen. Dansandes gjorde de allt för att synas och såg så där irriterande glada ut, trots att deras favoritlag blev mosade. Sådant kan göra en annan vansinnig.
Onsdag 16 januari, Hilton Garden Inn, Detroit Downtown.
Efter frukost väntar taxi till arenan. RJ kör igen. Red Wings blev trashade av Trashers, något RJ inte är sen att skylla oss tillresta svenskar för. Det är bäst att det blir seger mot Canucks, annars kan vi dra till New York och stanna där, skämtar han. Men det är imorgon det, mötet med Canucks alltså. Denna förmiddag inleds med ett möte med Henrik Zetterberg, som väntar på oss vid arenan. Canucks-Larsson och följeslagarn Olsson är sena ner till lobbyn, och vi kommer precis på utsatt tid. När RJ dundrar in på spelarparkeringen med sin Van ringer "Zäta". Framme nu, vänd dig om, blir beskedet. Fixstjärnan hälsar artigt på alla innan vi äntrar Joe Louis katakomber. Vi leds in bakgången till rinken, som går under läktarna.
- Se upp för råttorna, säger "Zäta" lugnt.
Jag vet fortfarande inte om han skojade eller inte, men troligen inte. När vi skulle hoppa in i taxin vid hotellet kilade en gnagare förbi och RJ uppmanade oss att stänga dörrarna.
Vi följer Red Wings träning, som blir överraskande lugn trots storförlusten dagen innan. "Zäta" trodde också att coachen skulle vara på dåligt humör och beordra hårdare träning. Laget räddas en del av det är match redan dagen efter. Efter passet på isen tar Henrik, eller "Hank" som han kallas här, med oss ner i omklädningsrummet där rundvisning, signering av diverse prylar och intervjuer väntar. Spelarna passerar en efter en, en del duschar, en del varvar ner på cykeln, och en del kläcker små kommentarer. Tjecken Jiri Hudler stoltserar gärna med de få ord han lärt sig av svenskkolonin, men de lämpar sig knappast för publicering. Svenskarna visar sig en efter en, hälsar och pratar. Som Mikael Samuelsson, som visar ett ärligt intresse för det svenska besöket. Och "Hank" till trots, det är när Lidström kliver in som rummet stannar upp. "Lidas", med en enorm pondus, är dock lika ödmjuk som Zetterberg.
- Här finns klubbor för några miljoner, säger Henrik där vi står i materialrummet. Här inne slipas och tejpas det. Det är här de förbereder sig - NHL:s bästa lag.
Canucks-Larsson har luskat ut att Vancouver tränar efter Red Wings, på isen vi alldeles nyss lämnade. Han försöker få en ledare att lämna matchtröjan för signering, men går bet på det. Förslaget från Detroit-håll kommer snabbt – låt oss ta hand om tröjan. Larsson avböjer med insikten om att det kan vara sista gången han ser sin Näslund-tröja.
Efter ett antal timmar inne i Joe Louis blir det middag på Hard Rock, där klassiska prylar från bland annat Alice Cooper och Kiss pryder väggarna. Resten av den kvällen är historia...
Torsdag 17 januari, Joe Louis Arena.
Markus Näslund skrinnar in på den nyspolade isen. Som en av fem svenskar i Vancouver Canucks ska han försöka rubba NHL:s andra stora svenskkoloni. Red Wings sju vikingar har dock andra planer, i en match som faktiskt är historisk. Vi bevittnar nämligen Näslunds 1000:e match i NHL. Något som uppmärksammas på jumbotronen en bit in i matchen, och applåderna rullar ner längs läktarsektionerna i Joe Louis Arena. En hyllning från båda lagens fans, till en spelare som förtjänar det. 1000 matcher i världens hårdaste liga är inte kattskit.
Efter tre raka förluster hade hemmacoachen Mike Babcock skakat om rejält i femmorna. Och det var nästan så att den skönsjungande tjejen hade kunna lägga till "Du gamla du fria" till kvällens repertoar, för i lineupen har Detroit hela fem svenskar (Andreas Lilja, Niklas Kronwall, Mikael Samuelsson, Henrik Zetterberg och Johan Franzén). Säkerligen historiskt, även det? Dominik Hasek hade som väntat tagit över spaden från Chris Osgood, och det blir också en klart bättre start för de röda vingarna denna afton. Dan Clearys två pytsar fram till 2-0 får Detroit-fansen i sällskapet att jubla högt. Canucks-Larsson sjunker dock allt djupare ner i stolen. Men räddningen finns inom räckhåll, åtminstone tillfälligt. Henrik Sedin reducerar, och jubilaren Näslund krediteras kvällen till ära en kvittering, då hans skott tar via Brian Rafalskis skridsko och in bakom Hasek. Efter tre perioders spel och en mållös förlängning väntar straffar, där Zetterberg äntligen kliver fram. En säker straff kombinerat med Haseks tre räddningar ger två poäng till hemmalaget, som verkar vara på rätt bana igen. Glada miner hos alla i sällskapet efteråt, då vi fick bevittna en bra hockeymatch med en dramatisk upplösning.
Fredag 18 januari, Newark Airport, New Jersey.
Efter en rätt skakig inrikesflygning är vi tillbaka på Newark. En taxiresa senare tornar den välbekanta stadssilhuetten upp. Staden som aldrig sover är vårt hem de kommande dagarna. Efter inkvartering på ett jättelikt hotell, rakt över gatan från klassiska Madison Square Garden, väntar en kort tur på New Yorks gator. Mer hinner vi inte med denna afton, då bussen väntar runt hörnet för färd till Prudential Center, den nybyggda arenan som New Jersey Devils numera huserar i. Några tar plats på läktarna, några väljer den maffiga buffén i restaurangen ovanför ena kortsidan. Efter en sen vändning av gästerna Florida Panthers får hemmagänget, och tillika Theos favoritgäng Devils åka hem till sitt utan poäng. 1-2 lyser siffrorna på tavlan, men gänget är nöjda ändå.
– En riktigt fin arena, man förstår att publiken trivs här, lyder en kommentar.
Pizzan, ölen, popcornen och allt det andra finns naturligtvis här också. I mängder.
New Yorks rykte som stad stämmer så klart på de flesta punkter. Det är verkligen som att kliva rakt in i en film. Men man slås också av kontrasterna. Från rika kostymklädda män, till de mer fattiga som antingen tigger eller vill sälja saker. Och dricker kaffe. I mängder. Slås gör man också av skillnaderna gentemot Detroit. Vänligheten och servicekänslan är på en helt annan nivå här, och det finns inte tid att ta hand om alla turister på bästa sätt.
Theos starka känslor för Devils får sig en törn när han och Rickard går loss på shoppingen i NHL-butiken mitt på Manhattan. Plötsligt står han med en Calgary Flames-tröja i handen.
- Jag gillar båda lagen, det är svårt att välja, menar han.
- Visst kan man gilla två lag?
Lördag 19 januari, Long Island
Nassau Veterans Memorial Coliseum, där har ni namnet på den slitna arena som New York Islanders huserar i. Förre Frölunda-kämpen Sean Bergenheim forcerar in framför kassen och försöker sprätta upp pucken. På läktarna sitter den mest hockeykunniga publiken vi hittills skådat på vår resa. Mindre mat, mindre dricka. Mer kommenterar om själva spelet. På Long Island verkar det vara en större del hockeykultur och en mindre del ren underhållning. Engagemanget är på ett annat plan, även om ölen sitter där innanför västen här också. När Philadelhia Flyers vänder 3-1 till 3-5, bland annat via två makalösa turstudsar i sargen, stödjer hemmafansen ändå sitt lag. Rickard Alö är dock nöjd, Philly-supporter som han är.
- Helt rättvist, menar han.
Kan diskuteras.
Sean Bergenheim får i alla fall en assistpoäng med sig ut på parkeringen.
Söndag 20 januari, Madison Square Garden
Klassisk mark väntar på söndagen. En tidig match som startar redan kring lunchtid. Efter en sväng på stan, via Broadway och Times Square ner till Central Park, ska vi få bevittna Henrik Lundqvist i hemmakassen. Arenan är inte bara klassisk, stämningen är också speciell när The Neeeew Yooork Raaaangeeeers glider in på isen. Per-Johan Axelsson är skadad men Boston klarar sig bra ändå. Rangers pepprar på med skotten men är synnerligen ineffektiva. Sällskapet sitter fastnaglat på läktaren när Boston tar hem segern med 3-1. Rangers underpresterar igen, men intrycken vi tar med oss ut på sjunde avenyn är trots det många.
Empire States Building ska besökas, saker ska inhandlas. Söndagen blir späckad. En taxi tar på eftermiddagen undertecknad och Reiseleiter på en tripp via Ground Zero och Wall Street, förbi FN-högkvarteret och tillbaka. Mörkret sänker sig och skylinen är inte bara tydlig utan också vacker, på många sätt. De upplysta broarna gör sitt för att synas, och vykortsvyerna sitter där, en efter en.
Vi börjar närma oss hemfärd, men först ska en bättre middag klaras av på Times Square. Födelsedagsbarnet i sällskapet får sig både en och två överraskningar, innan ett par små pubar i kvarteren också får besök. På vägen från Times Square fastnar vi vid en gigantisk storbildsskärm, som visar New Yorks Giants försök att ta sig till Superbowl. När de lyckas utbryter ett kraftigt jubel i kylan, och det känns som att halva New York följer matchen tillsammans.
Efter fem NHL-matcher samt mängder av intryck och minnen med oss hem, väntar dagen efter ett plan på Newark igen. Vi såg mycket bra hockey, klart mer fartfylld och spännande än här hemma i Svedala. Och vi fick göra ett mer eller mindre exklusivt besök i hjärtat av Hockeytown, hos ett gäng rödklädda vingar som numera, och återigen, kan titulera sig som Stanley Cup-mästare. Jag har för mig att de lovade det där och då, Lidas och Zäta. Det löftet höll de.
