Lagbanner
SvenskaFans rankar: 1. Detroit Red Wings
Frågan om Andreas Liljas framtid i Detroit är fortsatt en het potatis (bild från redwingscentral.com)

SvenskaFans rankar: 1. Detroit Red Wings

Så var vi då framme vid det lag som SvenskaFans anser vara det allra bästa laget i NHL i dagsläget, och förstaplatsen innehas föga överraskande av mästarna från Detroit. Att efter en Stanley Cup-seger kunna behålla alla spelare man vill och dessutom lägga till den mest eftertraktade av alla sommarens Free Agents händer inte alltför ofta. Men det är med just de förutsättningarna som Detroit Red Wings går in i säsongen 2008-09.

Med bara några minuter kvar innan sommarens Free Agent Frenzy skulle till att ta sin början fick så general manager Ken Holland äntligen Brad Stuarts underskrift på ett nytt kontrakt. Den första men ack så viktiga pusselbiten inför säsongen 2008-09 var så på plats.

När man sedan drygt ett dygn efter detta lyckades med konststycket att locka till sig den slovakiske superstjärnan Marian Hossa, trots att Detroits bud låg långt under de från andra lag, så började många i Detroit drömma om att man kanske som första lag sedan säsongerna 1996-97 och 1997-98 skulle kunna vinna mästerskapet back-to-back, då man ju själva lyckades med den just bedriften.

I år finns det dock inte någon som helst plats för att luta sig tillbaka och klappa sig för bröstet eftersom man nu kommer att vara det jagade laget som precis alla i ligan vill slå. Med en energisk och krävande Mike Babcock bakom bänken känns dock risken att någon spelare skulle tillåtas att göra detta – oavsett om det står Maltby, Lidström eller Osgood på ryggtavlan – minimal och om man bara får gå igenom säsongen relativt friska så är en ny Stanley Cup-final utan tvekan målsättningen. 

Det faktum att Hossa valde att tacka nej till stora summor pengar för att han anser att han i Detroit har den allra bästa chansen att vinna något, garanterar att det i alla fall kommer finnas en spelare som är villig att gå genom eld och vatten för att få lyfta Lord Stanleys buckla. 

Lämnat har spelare som Dominik Hasek, Dallas Drake, Mark Hartigan och Garrett Stafford gjort, något som inte direkt gjort laget svagare då man inte visade något intresse av att behålla någon av herrarna i fråga. Hasek och den i Detroit mycket uppskattade Drake bidrog visserligen båda till förra säsongens framgångar, men som andremålvakt och ytter i fjärdekedjan vid 43 respektive 39 års ålder så var de båda helt klart utbytbara.

I den västra konferensen så kommer man att ha en väldigt bekant skara lag att ta sig igenom för att nå sitt säsongsmål.

Pacific-lagen Dallas, San Jose och Anaheim lär även i år vara de lag som främst utmanar Detroit om platsen i nästa års Stanley Cup-final.

Bakom dessa ser vissa av Northwest-lagen med Calgary i spetsen möjlligtvis ut att kunna hota, men förhoppningarna är alltså stora i Motown att man åter igen ska få uppleva en säsong liknande den som kulminerade i juni 1998, och med det skapa det närmaste en dynasti NHL har sett sedan Edmonton Oilers framfart under 80-talet.  

Lagen i Detroits egen Central Division ser i år något starkare ut – möjligtvis med undantag för St. Louis efter Erik Johnsons oturliga skada – även om inget av dem i slutändan bör kunna utgöra en seriös utmanare.


Målvakter

Den enda positionen i laget där det kan finnas belägg för viss oro om man ska vara kräsen.

Efter att ha avlöst numera pensionerade Dominik Hasek under slutspelets öppningsrunda i april i år så har nu Chris Osgood åter tagit över jobbet som förstemålvakt i Detroit.
Att döma av nu 35-årige Osgoods spel i just föregående säsongs slutspel så borde det sannerligen inte finnas något att oro sig för, men ännu är det för tidigt för att säga om kanadensaren klarar av en hel säsong som lagets förstaval.

Det var av den anledningen som lagledningen valde att plocka in Ty Conklin från lagets finalmotståndare Pittsburgh som täckte upp mycket förtjänstfullt när Marc-Andre Fleury gick sönder under fjolårssäsongen.

Skulle Conklin inte lyckas finns väldigt kvalificerad hjälp i AHL där Jimmy Howard och Daniel Larsson kommer att få slåss om speltid. Båda borde av tidigare prestationer samt bra spel under försäsongen att döma vara redo att hoppa in om det skulle behövas även i NHL redan under denna säsong.

Under en hel säsong ansåg man dock att en mer erfaren back up behövdes.


Backar

Lagets hjärta och den del av laget som Ken Holland och hans stab har byggt dagens Red Wings runt.

Lagkaptenen och ligans bästa back Nicklas Lidström håller fortfarande i trådarna under samtliga spelmoment och det finns knappast många – om ens någon – spelare som man hellre har på isen under avgörande lägen i matcherna. Med sin rutin och pondus, utöver alla de mer uppenbara kvalitéer som denne backgigant besitter, så styr och kontrollerar han lagets spel i egen såväl som i motståndarnas zon.

Bredvid sig har svensken Michigan-födde Brian Rafalski som kom till laget inför förra säsongen, gjorde stor succé och tillsammans med Lidström utgjorde ligans otvivelaktigt bästa – i alla fall offensivt sett – backpar. Som högerskytt är han mycket viktig i lagets power play och han är inte blyg att använda sin bössa när tillfälle ges.

Niklas Kronwall fick sitt stora genombrott i fjol då han gjorde sig ett namn inte bara för sin fina puckbehandling och sitt offensiva spel, utan även ingav fruktan hos ligans forwards med en rad spektakulära och effektiva tacklingar. ”Kroner”, som han kallas på andra sidan Atlanten, har gjort det till en konstform att döda motståndarnas anfall i deras egen zon genom att komma farande i 180 och sätta in en stenhård tackling på stackars ovetande forwards. Han vann dessutom backarnas poängliga under slutspelet med sina 15 poäng (alla assists).

Under hela fjolårssäsongen letade man med ljus och lykta efter en kompetent back att fylla ut lagets top-4 med och fann precis det man hade letat efter i 28-årige Brad Stuart som man hämtade in från Los Angeles vid trade deadline. Stuart, som man hade imponerats av i slutspelet säsongen innan då denne representerade Calgary, kompletterade Kronwall perfekt och man var i Detroit därför väldigt glada när man lyckades få Stuarts underskrift på ett nytt kontrakt.

Utöver dessa fyra slåss just nu hela sex spelare om de blott två lediga platserna i tredje backpar.

I nuläget ligger Andreas Lilja och Brett Lebda bäst till, men just de två är också huvudkandidater att få lämna laget innan säsongen drar igång – något som mer eller mindre är en nödvändighet för att man inte ska hamna över lönetaket.

Det betyder alltså att Chris Chelios, Derek Meech, Kyle Quincey och Jonathan Ericsson just nu inte innehar en ordinarie plats.

Ericsson lär få spendera större delen av säsongen i AHL då han är den enda av de fyra som innehar waiver exempt status som ju innebär att man kan skicka ner honom utan att man riskerar att han plockas upp av något annat lag.

Om Lilja eller Lebda som det i dagsläget ser ut försvinner så lämnar det alltså en plats för de övriga tre att slåss om. Just nu är det väldigt svårt att säga vem av dem som ligger närmast och det kan helt enkelt bli så att man på en match-för-match basis ger platsen till den spelare som man tycker passar bäst in i just den match som ska spelas.


Forwards

I och med en viss Marian Hossas ankomst till Detroit så spetsades en redan hyperfarlig offensiv ytterligare med en av ligans bästa power forwards
Den nu 29-årige slovaken hade knappast någon av sina bättre säsonger i fjol då frågan om ett nytt kontrakt och ständiga traderykten störde honom, något som fick hans poängtotal att sjunka till för Hossa väldigt låga 66 poäng, hans sämsta notering sedan säsongen 2001-02. Med lite mer lugn och ro – för att inte tala om mer talangfulla lagkamrater – så bör Hossa göra någonstans mellan 80-100 poäng.

Att Pavel Datsyuk är en gudabenådad ishockeyspelare rådde det knappast några tvivel om redan innan säsongen 2007-08, men han tog sannerligen steget ut till fullfjädrad superstjärna då han gav svar på tal till de kritiker som innan ansåg att han var en så kallad ”playoff chocker”. 
I slutspelet visade nämligen lagets poängkung att han inte bara kan servera läckra passningar och göra poäng på beställning, han behärskar även det fysiska spelet till fullo då han var en av lagets allra flitigaste tacklare.

Lagets tredje, offensiva superstjärna Henrik Zetterberg hade även han en smått fantastisk säsong då han blev sexa i grundseriens poängliga, vann densamma i slutspelet, nominerades till Frank J. Selke Trophy som ligans bästa defensiva forward och avslutningsvis toppade allt detta med att vinna Conn Smythe Trophy som slutspelets mest värdefulla spelare.
Han tar nu plats som ligans bästa andracenter där han redan har hunnit imponera mellan Hudler och Franzén under försäsongen.

Just Johan Franzén fick under den senare delen av fjolårssäsongen ett genombrott som heter duga och kommande säsong kommer därför att handla mycket om att se om The Mule kan fortsätta i samma stil under ett kontraktsår. Att han nu under en hel säsong får ha Zäta bredvid sig lär knappast göra den uppgiften tuffare.
Med sin storlek är Franzén dessutom väldigt värdefull för Detroit. Han spel framför målet i numerärt överläge, hans förmåga att i sann power forward-anda bryta in framför mål samt att han kan hålla i pucken i sarghörnen gör Franzén unik i dagens Detroit-lag.

Jiri Hudler hade även han ett mycket lyckat slutspel, trots att han mest spenderade tiden i lagets fjärdekedja med lite speltid som resultat. Hans 14 (5+9) poäng på 22 matcher är därför mycket imponerande, även om han försvann lite i finalserien mot Pittsburgh, och då tjecken under de senaste säsongerna även utvecklat spelet i egen zon – en del av hans spel som han tidigare fick mycket kritik för – så känner man nu uppenbarligen hos Red Wings att det är dags att ge honom större förtroende.

Den sista platsen i lagets två scoring lines är vigd åt en viss Tomas Holmström, en spelare som knappast behöver någon närmare presentation. Även kommande säsong lär vi få se Homer parkerad framför motståndarkassen och en drygt 40 poäng från hans klubba är att vänta om inte hans många skador förstör alltför stor del av säsongen.

Lagets tredjekedja skulle mycket väl skulle kunna vara en andrakedja i många andra lag, något som man lär få mycket nytta av om någon av lagets scoring lines mot förmodan skulle få problem. Valtteri Filppula får ta ett steg tillbaka när Zäta flyttas till andrakedjan, något som dock inte bör hindra finländarens utveckling då han kommer att ha Mikael Samuelsson och Dan Cleary på kanterna som båda är goda för drygt 40 poäng om allt går enligt planen. Förhoppningsvis kan de tre hjälpa varandra att nå drygt 50 poäng var, något som i så fall skulle vara personligt rekord för samtliga spelare.

I fjärdekedjan kommer trotjänarna Kris Draper och dennes evige parhäst Kirk Maltby med allra största säkerhet att få store checkingforwarden Tomas Kopecky bredvid sig. En mycket kapabel kedja med främst defensiva uppgifter där spelare dock kan komma att bytas ut om man inte presterar som förväntat då laget är nästan lika djupt på forwardssidan som på backsidan.

Om den 13:e, och troligtvis sista, forwardsplatsen slåss Darren McCarty, Darren Helm, Aaron Downey och nye Ville Leino.

För tillfället är det liten fördel för veteranen McCarty, men det troliga är att alla fyra kommer att få speltid i laget under säsongens gång. Samtliga fyra har tvåvägskontrakt och kan därför enkelt skickas fram och tillbaka mellan AHL och NHL, något som man sannerligen lär utnyttja från Detroit-håll.

Leinos status i laget är i dagsläget like osäker. Mike Babcock har ena dagen gett finländaren mycket beröm för att nästa dag säga att han ännu inte är en färdig NHL-spelare. Förhoppningsviss stannar Leino i Nordamerika med Grand Rapids i AHL istället för att åka tillbaka till Europa om han nu inte skulle ta en plats i NHL direkt.

Helm är kanske i dagsläget den bästa spelaren av de fyra, men på bästa Red Wings-manér vill man absolut inte skada hans utveckling genom att slänga in honom i NHL alltför tidigt. Han är dock lagets kanske allra bästa skridskoåkare och hans energi lär man därför då och då använda för att få fart på laget när serielunken börjar sätta in.


Nyckelspelare:

Nicklas Lidström, Pavel Datsyuk, Henrik Zetterberg


Nyförvärv:

Marian Hossa – som Free Agent från Pittsburgh Penguins
Ty Conklin – som Free Agent från Pittsburgh Penguins
Darren Haydar – som Free Agent från Atlanta Thrashers


Förluster:

Dominik Hasek – som gått i pension
Dallas Drake – som gått i pension
Mark Hartigan – som Free Agent till Dinamo Riga
Garrett Stafford – som Free Agent till Dallas Stars


Svenskar:

Nicklas Lidström, Andreas Lilja, Niklas Kronwall, Henrik Zetterberg, Mikael Samuelsson, Tomas Holmström och Johan Franzén

Dessutom Daniel Larsson, Jonathan Ericsson och Mattias Ritola i farmarlaget Grand Rapids Griffins (AHL)


Head Coach:

Mike Babcock (4:e året)


Preliminär uppställning:

Tomas Holmström – Pavel Datsyuk – Marian Hossa
Jiri Hudler – Henrik Zetterberg – Johan Franzén
Dan Cleary – Valtteri Filppula – Mikael Samuelsson
Kirk Maltby – Kris Draper – Tomas Kopecky

Nicklas Lidström – Brian Rafalski
Niklas Kronwall – Brad Stuart
Andreas Lilja – Brett Lebda

Chris Osgood (Ty Conklin)


Andra notabla spelare: Darren McCarty, Chris Chelios, Derek Meech, Ville Leino, Darren Helm, Aaron Downey, Jimmy Howard, Kyle Quincey och Jonathan Ericsson 


Bästa nyförvärvet: Marian Hossa

Förklaring känns helt klart överflödig. Kort kan ändå säga att Hossas ankomst nu till slut ger laget chansen att dela på Datsyuk och Zäta och ge båda var sin kedja att centra, något som de båda länge har önskat.
Att nå drygt 100 poäng bör inte vara någon omöjlighet för Hossa, särskilt då han lär komma att serveras passningar från en av ligans allra bästa i Datsyuk. Helt avgörande för om Hossa spränger 100-poängsvallen kan dock bli hur laget formeras i numerärt överläge, om slovaken även där tar Zätas plats eller om han placeras i lagets andra power play-formation.


Värsta förlust: Todd McLellan

Betydligt svårare att nominera någon här än i föregående kategori, men San Jose-flyktade McLellan klämmer sig faktiskt förbi både Dallas Drake och Dominik Hasek.
McLellan var den som under de tre senaste säsongerna såg till att Red Wings hade ligans näst bästa power play och även om Hasek och Drake lär saknas till viss del även de – Drake faktiskt mer så än Hasek anser undertecknad – så finns det för de båda två väldigt kapabla ersättare i framför allt Ty Conklin och Tomas Kopecky. I McLellans fall är denna aspekt mer svårbedömd.


Årets poängkung: Pavel Datsyuk

Här är det nästan så att man skulle kunna skriva ner Datsyuk, Zetterberg och Hossa på tre lappar och helt enkelt dra lott för att få fram en kandidat. Kan egentligen sluta hur som helst, men det bör om kedjeformationerna fungerar som det är tänkt bli en av Datsyuk och Hossa som man hoppas ska kunna sporra varandra till stordåd. Zäta hade i och för sig det bästa poängsnittet av de tre under fjolårssäsongen och Johan Franzén är knappast någon dussinlirare att ha bredvid sig han heller, men Datsyuk/Hossa känns ändå snäppet vassare.


Årets nykomling: Darren Helm

Att påstå att det inte finns särskilt mycket utrymme i laguppställningen för någon nykomling att slå sig in i laget är minst sagt en underdrift.
Av de spelare som väl ändå får räknas som nykomlingar – Helm, Leino och Quincey – så lär ingen av dem finnas i lagets premiäruppställning om inte något oförutsett (skador) sker och de får alltså istället rikta in sig på att imponera när chansen ges under säsongens gång.
Helm ser i nuläget ut att vara den som ligger närmast en plats i laget efter att ha imponerat stort i slutspelet föregående säsong samt under pågående försäsong.


###

1. Detroit Red Wings
2. Pittsburgh Penguins
3. San Jose Sharks
4. Montreal Canadiens
5. Dallas Stars
6. Washington Capitals
7. Anaheim Ducks
8. New Jersey Devils
9. Philadelphia Flyers
10. Calgary Flames
11. New York Rangers
12. Ottawa Senators
13. Chicago Blackhawks
14. Minnesota Wild
15. Boston Bruins
16. Colorado Avalanche
17. Tampa Bay Lightning
18. Edmonton Oilers
19. Carolina Hurricanes
20. Buffalo Sabres
21. Vancouver Canucks
22. Nashville Predators
23. Phoenix Coyotes
24. Columbus Blue Jackets
25. Toronto Maple Leafs
26. St Louis Blues
27. Florida Panthers
28. New York Islanders
29. Atlanta Thrashers
30. Los Angeles Kings

Robert Bjurström2008-10-03 07:00:00
Author

Fler artiklar om NHL-podcast