NHL-premiär med mer att önska
Så var det då överstökat.
NHL-premiären 2008/09 i Prag och Stockholm var förvisso en unik händelse men när det gäller Stockholm så lämnades mycket övrigt att önska både arrangemangsmässigt som sportsligt.
Innan matcherna gick snacket om att detta var ”The Real Deal”. Här skulle det kämpas om poäng som är lika viktiga nu som de är i slutet av Mars. Borta var vänskaps- och försäsongskänslan. Nu skulle det bli speed, action och fight.
Publiken kom beredda men problemet var att någon hade glömt att berätta för spelarna att det nu var allvar.
För handen på hjärtat. Det blev två riktigt torftiga matcher vi fick bevittna. Frågan är om man inte lyckades skrämma bort fler potentiella Atlantenkorsare än man drog till sig. Matcherna ville liksom aldrig riktigt tända till. Fart och action glimtade till emellanåt men fighten uteblev helt.
Penguins Eric Godard försökte bjuda upp till dans både på lördagen och söndagen, men kavaljererna avböjde vänligt men bestämt. Att hockey och fighter inte hör ihop är skitsnack som man kan spola efter att ha hört publikens reaktion varje gång Godard och Ottawas hetsporre Chris Neil fanns på isen samtidigt. Det hände förvisso inte ofta men när det väl hände så hade Globenpubliken koll på läget och med blodtörst i ögonen satt man och väntade på att det skulle braka loss.
Pittsburgh känns för övrigt som en riktig flopp-kandidat i år. Skadorna på Gonchar och Whitney är kännbara och utan Hossa, Malone, Christensen och Armstrong ser laget en aning tunt ut.
Arrangemangsmässigt måste man tyvärr säga att det blev en flopp för Sverige och Globen.
Det är bättre drag på en vanlig tisdagsmatch i St. Louis än det var på en NHL-premiär i Sverige.
Till vissa delar går det att förstå eftersom det är svårt att piska upp en stämning när 9 av 10 på läktarna är neutrala i sina klubbsympatier. Man kunde emellertid gjort mer vid sidan av för att öka känslan av att man befann sig i USA och på en NHL-match.
Stockholms stad verkar inte ha ansträngt sig överdrivet för att meddela sina invånare att man hade fint besök. Som Malmöbo och därmed mer bekant vid Köpenhamns storarrangemang så har Stockholm mycket att lära av sin danska kusin.
Tv4 snackade inför matcherna om att NHL drog in med hela kittet. Spelare, ledare, crew, funktionärer, ja allt skulle vara från Amerika. Och det stämde säkerligen. Man missade dock helt det amerikanska i periferin.
Inte sitter man och äter en påse Ahlgrens bilar och dricker Svartvinbärs-Mer i NHL.
Varför inte sträcka sig lite längre och bjuda svenskarna på en amerikansk meny i köpstånden? Chicken Wings, Pizza-slices, Chili Dogs, Salta kringlor, donuts, Dr. Pepper och Mountain Dew?
Varför fanns det så litet utbud av souvenirer från andra lag än Pittsburgh och Ottawa? Och var fanns företagen med sina ”Giveaways”? Går man på match i USA så är det nästan mer regel än undantag att gå hem med någon present. Det kan vara allt från en cd-rom med skärmsläckare till stickers, handdukar, t-shirts, kaffemuggar, ölglas, väggkalendrar etc. I Globen fick man inget som påminner en om att man varit på NHL-match om man inte ville slanta upp 250 spänn för en gul t-shirt.
Frågan är vad som hänt om Dany Heatley fått in en tredje puck på söndagen? Hade folk verkligen kastat in sina dyra kepsar på isen för att visa sin uppskattning?
Publiken ja, typiskt svensk. Det går liksom inte att spänna av om man inte hinkat i sig minst 3 starköl och två shots.
Medan vi överöses av en massa sångprogram i TV, köper Singstar till våra PS och framstår som det sjungande folket, så vågar man inte stämma upp i en Elton John- eller Aerosmithklassiker när man får en mikrofon under näbben i Globen.
Komikern Janne Westerlund var anställd som crowdpleaser och gjorde väl vad han kunde vilket inte var mycket att hänga i granen. Ett plus var att man i alla fall flugit in Ottawas maskot SpartaCat som sprang runt och jagade på publiken. Man kunde gjort betydligt mer med jumbotronen och i de tre powerbreaks per period som man tvingas genomlida. Nu blev det istället 20 gånger reklam för en däcktillverkare. Torftig sing-a-long, Kiss-cam och en färglös frågesport bjöds vi på. Kunde man verkligen inte slängt in några 6-åringar som kunde lirat lite Pee-wee hockey efter att isen spolats?
Jag hoppas dock att publiken tog tillfället i akt och njöt av hockey på svensk is utan en massa reklam på isen och på matchdräkterna. Tekningscirklarna var just tekningscirklar och inte reklam för någon bank eller spelbolag.
Nej, helgens begivenheter var få. Hyllningen till Mats Sundin vid det ceremoniella nedsläppet innan premiären framstår som den solklara vinnaren. Att få höra ”Star Spangled Banner” och ”Oh, Canada” i klanderfria versioner en annan. Vetskapen om att man kunde springa på Mario Lemieux i toalettkön var en annan höjdare.
Men allt som allt så lämnade som sagt premiären mycket övrigt att önska. Nästa säsong ryktas det att Gary Bettman vill skicka över åtta lag till Europa. Även om det känns tveksamt att Sverige skulle få en ny chans så tätt inpå (Tyskland, Schweiz och Finland borde stå på tur), så borde Malmö Stad och Percy Nilsson redan nu ta kontakt om möjligheten att få två matcher i nya Malmö Arena.
Då är barnsjukdomarna i arrangemanget borta.
