Versus: Devin Setoguchi – One hit wonder?
Vid en granskning av NHL:s 20 bästa poänggörare så är det idel etablerade namn så som Sidney Crosby, Alexander Ovechkin och Jarome Iginla för att nämna några, med ett undantag – Devin Setoguchi med 15 mål och totalt 32 poäng. Är Setoguchi en spelare som har exceptionell talang eller har han bara haft turen att få spela i sällskap med Joe Thornton och Patrick Marleau i San Jose? Är han helt sonika en one hit wonder?
Devin Setoguchi var en etablerad målskytt under sina juniorår i Western Hockey League för Saskatoon Blades och Prince George Cougars då han i regel snittade 30-36 mål per säsong samt brukade göra en poäng per match. Ett bra facit i en så pass tuff liga som WHL men inte på något sätt fantastiskt och tveksamt att det rättfärdigade ett åttondeval totalt och San Joses förstaval i 2005 års NHL Entry Draft.
Följaktligen så var rookiesäsongen i San Jose inte märkvärdig med 11+6 på 44 matcher samt en del speltid i farmarlaget Worcester Sharks i AHL. Men i år har det alltså blivit 32 poäng på 30 matcher – hur kommer det sig? Är det frukten av att Setoguchi är en enastående talang eller är det att han har hamnat i rätt sällskap? Är Setoguchi här för att stanna eller är det en one hit wonder?
SvenskaFans Niclas Viberg och Ken Söhrman gör upp i en ny Versus angående Setoguchi.
Devin Setoguchi 2007/08 gentemot 2008/09 – vad är skillnaden?
NV: En stor skillnad är ju givetvis det faktum att han spelar med Joe Thornton och Patrick Marleau – två hyfsade kedjekamrater om man säger så. Men, och det här är ett stort men, Setoguchi har inte fått de kedjekamraterna eller den speltiden – han har förtjänat det. Och det är en väldigt stor skillnad. Den här säsongen ser han både snabbare och starkare ut och är dessutom oerhört klok.
Den fysiska och mentala mognaden är kanske högre hos Setoguchi än hos andra 21-åringar, vilket ju gör att man imponeras än mer av honom, men likväl är det en mer eller mindre komplett forwardspartner till Big Joe som vi ser på isen. Med en bra skridskoåkning, ett giftigt skott, en förmåga att stå på rätt plats vid rätt tillfälle, en hög arbetsmoral och en duglig defensiv så kommer man göra underverk jämte Thornton. Och Setoguchi behärskar alla de områdena.
KS: Det är enkelt. Ifjol harvade han i tredje- och fjärdekedjan medan i år så spelar han med Thornton och Marleau. De flesta spelare skulle ta och lyfta sig i en sådan omgivning och även om individen som sådan inte har spetskvaliteter så bereds den tillräckligt många mackor och lägen för att poängproduktionen ska öka.
Sedan ska det också tilläggas att San Jose i år är ett bättre lag än ifjol med mer bredd i anfallet och mer solitt bakåt. Det är ett väldigt, väldigt bra lag som den gode Setoguchi spelar för – betydligt bättre än ifjol. Inget snack om den saken.
---
Setoguchi spelar med en av världens bästa playmakers, Joe Thornton och spelskicklige Patrik Marleau – vem som helst hade gjort en poäng per match i deras sällskap?
NV: Visst är Thornton och Marleau fantastiska spelare, men att de skulle kunna förvandla en medelmåtta till en spelare med ett poängsnitt på en poäng per match finns inte på kartan. Spelar man i en kedja med spelare som exempelvis Thornton och Marleau så krävs det att man själv ligger på samma nivå som de två rent skicklighetsmässigt, eller i varje fall i närheten av den.
Setoguchis hockey smartness och hans förmåga att hela tiden hänga med i sina kedjekamraters spelstilar gör att han klarar av det. Han vet i vilken position han ska befinna sig för att få en passning, eller för att skapa yta åt någon annan. Dessutom måste man ha en målskytts instinkter för var målet och luckorna finns för att bli effektiv jämte Thornton – och den egenskapen har Setoguchi.
Tittar man på Thorntons tidigare kedjekamrat Jonathan Cheechoo och dennes nedgång i poängprotokollet så beror det enbart på en sak – bristande arbetsvilja och jävlar anamma. Att spela med en playmaker av Thorntons klass kan – även om man saknar det – ge en tillfällig boost, men är du inte beredd att ta jobbet som krävs för att ligga på toppen hela tiden så kommer du att misslyckas. Setoguchi jobbar hårt i byte efter byte, och det finns inget som tyder på att han kommer sluta med det.
KS: Vem som helst hade inte gjort en poäng per match i sällskap med Thornton och Marleau men det är knappast någon som blir sämre i samma kedja med dem – det förefaller falla på sin egen orimlighet. Om man sätter ihop de två som är oerhört spelskickliga så kommer det ges tillfällen. Setoguchi har varit bra på att sätta de lägena.
Under åren 2005 till 2007 var det Jonathan Cheechoo som hade möjlighet att spela med dessa herrar och då producerade han i princip en poäng per match. Cheechoo är en god måttstock för Setoguchi då båda inte är så bra defensivt, behöver lite mer muskler för att ta för sig men som har en relativt god bössa. Dock så har det börjat gå sämre för Cheechoo när han har fått lämna förstakedjan. Ifjol blev det bara 37 poäng på 69 matcher och i år det bara åtta poäng på 19 matcher. Cheechoo är redan en god indikator för vad som komma skall med Setoguchi.
---
Alla förväntar sig att Setoguchi och San Jose kommer gå ner i en formsvacka – när kommer den?
NV: En sophomore slump känns rätt så given, och det sker i stort sett alltid. Det som då karaktäriserar en bra spelare med hög arbetsvilja är hur han fortsätter att agera på isen. Fortsätter man då att kriga på och inte börjar tumma på slitgörat så fortsätter man att bidra med bra saker för laget, även om poängen inte trillar in i samma utsträckning. Dessutom gäller det ju att återigen försöka hitta målformen så fort som möjligt – och spelar man med Joe Thornton samtidigt som man fortsätter slita så kommer det vända relativt fort.
Troligtvis kommer Setoguchis formdipp strax efter halva säsongen, då det känns som tyngst i kroppen. Efter några slitsamma månader tröttnar kroppen och mitt under serielunken kan det då vara svårt att tända till eller motivera sig själv till max. När slutspelet sedan närmar sig med stormsteg så vänder det – och då kommer man också igång igen.
KS: Som andraårsspelare är det ofrånkomligt att Setoguchi inte kommer att gå in i en sophomore slump – det händer i princip alltid. För Setoguchis del så kommer den infalla när Thornton och Marleau blir hårdare bevakade av motståndarnas backar och behöver kämpa mer för poängen. Jag tror dock att det kommer ta ett tag till och att San Jose kommer vara säkra vinnare av Pacific Division innan det sker.
Baserat på hur spelschemat ser ut så är det naturligt att tro att det kommer äga rum någon gång i februari då det är två tuffa bortaturnéer på schemat. Framförallt raden mot Dallas, Detroit, Ottawa och Montreal i sista veckan av februari ser inte rolig ut. Å andra sidan är det då San Jose och Setoguchi ska visa var skåpet ska stå.
---
Vad är det som gör att San Jose är så duktiga på att ta fram egna spelare så som Setoguchi. Vid sidan av honom finns ju ett axplock som till exempel Ryane Clowe, Joe Pavelski, Milan Michalek och Marc-Edouard Vlasic?
NV: Det finns en vilja och förmåga att hela tiden låta de unga spelarna få framträdande roller i samtliga spelformer. Det i kombination med högklassiga veteraner och föredömliga ledartyper kan göra underverk för en organisations unga talanger. Setoguchi, Clowe, Pavelski, Michalek, Vlasic, Torrey Mitchell och flera andra talanger från tidigare år har alla gynnats av en organisation och ledarstab som tror på dem och som vågar satsa på dem.
Att man dessutom lyckas hitta guldkornen trots att man under de senare åren har draftat sent är imponerande och tyder på en väl fungerande scoutverksamhet. Det viktigaste är dock ledarkaraktärerna som har funnits i Sharks trupp under de senare åren. Nuvarande spelare som Joe Thornton, Patrick Marleau, Jeremy Roenick, Rob Blake och Mike Grier samt Vincent Damphousse, Teemu Selänne, Owen Nolan och Adam Graves från tidigare säsonger sitter på en hel del rutin och vet vad som krävs för att vinna. Att få in den vinnarmentaliteten i sina unga talanger samtidigt som de lär sig hur de ska agera på isen är ovärderligt.
KS: San Jose har en väldigt duktig ledning som arbetar med tålamod. Att dessutom har en tränargrupp som inte är rädda för att matcha in talangerna i ett lämpligt tempo. Desto mer imponerande är det ju på grund av det faktumet att laget väljer relativt sent i draften år efter år, ändå hittar man NHL-kompetenta spelare.
I grund och botten så är det bra scouting, att kunna bygga på den och sedan matcha fram spelarna rätt i Worcester Sharks i AHL är också en bra plantskola. Det är bara bocka och buga för det kunnande som finns i San Joses organisation med avseende på talangutveckling.
---
Devin Setoguchi – one hit wonder eller the real deal i NHL?
NV: Devin Setoguchi kommer att bli en stjärna i NHL, det är uppenbart. Hans skridskoåkning håller redan hög klass, men kan självklart förbättras – samma sak med hans skott, passningsspel och positionsspel. Dessutom har han en bra fysik, men behöver lägga på sig ännu några kilo muskler för att kunna hävda sig med de allra bästa och tyngsta försvararna. Setoguchi är dock bara 21 år gammal, men håller redan en enormt hög klass och han kommer bara att bli bättre. Att han får spela med Thornton och Marleau gör ju inte heller saken sämre direkt.
Dessutom har Setoguchi flera dimensioner i sitt spel. Han har redan visat vad han kan åstadkomma i offensiven och han är redan en duglig defensiv spelare. I takt med att rutinen växer och han tar åt sig av lagkamraternas och coachernas tips och instruktioner så kommer även det defensiva spelet bli klart mycket bättre. Hans hockey smartness gör honom helt enkelt till en effektiv spelare i samtliga tre zoner. Jag ser en ny Paul Kariya eller kanske till och med en ny Daniel Alfredsson i Devin Setoguchi.
KS: Setoguchi är en bra spelare och är här för att stanna. Han är dock inte så bra att han ska vara bland topp 20 i poängligan. Det tillskriver jag helt det faktum att han spelar med två av ligans bästa spelare i skift efter skift, match efter match. Det är självfallet gynnande för hans utveckling.
Setoguchi är snabb på skridskorna och har uppenbarligen sinne för mål – det är alltid en hårdvaluta i NHL, men om vi ser mer krasst på hans utveckling så är det Cheechoo som ligger närmast till hands – de är i princip identiska spelartyper och kommer nog att gå likartade öden till mötes. Det vill säga att de alltid kommer vara beroende av sina medspelare än sina egna förmågor för framgång.
