Summering Match 1

Säsongen 08/09 debuterar NHL-bloggen på svenskafans med Niclas Schaub och David Josephson bakom tangenterna. Vi kommer att ta upp allt från Martin Brodeurs nya mask till Anze Kopitars drömkontrakt med LA Kings. Inget och ingen slipper undan. Spänn fast er och häng med!

Fre 17 april 10:22

Jaha.

Sharks åkte på däng av ankorna? Förvånad någon?

Sorgligt underskattade Ducks som sista månaderna spelat upp till sin potential visar att man bygger ett lag bakifrån, inte framifrån.

Niedermayer vs Boyle

Boyle får gärna vara med när jag kör allmänheten på Ritorp, eftersom han är en fröjd att se på men jag väljer Scottie 99 gånger av 100 i en match om Stanley Cup. Naturligtvis skall väl tilläggas.

Pronger vs Blake

Blake är hård i rumpan och har ett dödligt skott i powerplay men Pronger har en Hart och är yngre och än elakare. Pronger är alla gånger en bättre back.

Förlorar Sharks match 2 är det godnatt och Joe Thornton förpassas till "de-som-aldrig-vann-Stanley-Cup-men-var-grymma-med-pucken" tillsammans med Pat LaFontaine, Pierre Turgeon, Adam Oates och Craig Janney.

*****

Penguins avfärdade ett Flyers som lever på myten att Mike Richards är den nya Bobby Clarke. Nej, Mike Richards är ingen ny Bobby Clarke, däremot en ny Jimmy Carson eller Bernie Nicholls. Mycket gnäll på domarna, mycket fula småknep men lite resultat.

Flyers är sämre på alla positioner och lär inte överleva fler än fem matcher mot ett dominant Penguins som kommer att gå långt. Crosby visade genast i match ett att han är den nya Mark Messier. Ung, hungrig och övertygande som kapten för 2000-talets Oilers. 

*****

Canucks 2-1 seger mot Blues var gansla väntad och bröderna Sedin börjar äntligen att dominera som förutspått tio år tidigare. Luongo var het som lava men Blues blir inte ofarliga. Kan gå till sju matcher, och en gammal räv som Sundin verkar ha fastnat i saxen. Dags att kliva in och dominera Sudden?

*****

Ollie Jokinens första slutspel började väl inte som han hoppats då Martin Havlat skvätte in pucken efter endast 12 sekunder av övertiden. Flames känns lite gamla mot ett frejdigt Blackhawks. Tänk också om Brian Campbell börjar producera som var tänkt. Toews och Kane är nya Roenick/Larmer. Kan gå till final för första gången sedan 1992.

*****

Stackars Canadiens som tänkte fira hundra år med en hejdundrande säsong. Nu lär de åka ut fortare än kvickt. Jag har iofs alltid hävdat att Koivu är en relativt tam spelare, och sådana lyckas aldrig bära lag på sina axlar. Där väljer jag hellre urstarka Chara som med sin tyngd kommer att ta Bruins vidare till andra rundan.

*****

Manny Malhotras försök till plockhandsräddning vid ställningen 1-1 i den täta andra perioden kanske inte var hans karriärs mest lyckade infall.  Nu fick Red Wings vittring efter Ericssons 2-1 mål och kunde relativt enkelt defilera mot seger mot ett vilt kämpande Blue Jackets. Orutinerade lag brukar vika ner sig come playoff time. Malhotras drag var synnerligen orutinerat.

*****

Ovechkin sköt 11 skott på mål i match 1 men inget av dessa lyckades hitta förbi en storspelande KUNG i Rangers kasse. Scott Gomez visade sina belackare att han är bättre än Micke Nylander, trots att Micke både är äldre, tröttare och mer orutinerad i Stanley Cup-sammanhang (en blinkning till alla svenska journalister som bajsade på sig när Sather valde Gomez före Nyllet).

Naturligtvis väljer man en transatlant med två ringar i bagaget före en vilt snurrande sexbarnsfar från Huddinge med ett tomt prisskåp att visa upp.

*****

Slutligen visade Devils att svackan innan slutspelet var glömd då de avfärdade Hurricanes relativt enkelt hemma i "The Rock". Rävar som Langenbrunner och Brodeur gick i bräschen för ett Devils som har alla ingredíenser för att upprepa sina tidigare framgångar under 2000-talet. Ett tajt försvar framför en grym målvakt och med idel, ädel målskyttsadel längst fram i form av Parise, Zajac, Shanahan, Langenbrunner och Rolston. 

Hurricanes känns inte som 2006, snarare som 2009 ;)


//Schaub


######


Sön 13 april, 00.15

"En onsdagkväll i Hartford var Glenn kanske inte så laddad." Något i den stilen skrev Wayne Gretzky i sin självbiografi om Glenn Anderson angående dennes val av matcher att kliva fram i, och inte kliva fram i. Det får mig att tänka på hur spelarna idag tycks vara laddade även en regnig onsdagskväll i Raleigh i februari, eller en sömnig eftermiddag på Long Island i omgång 71. Man måste beundra dagens NHL-spelare för sin professionalism, att göra sitt yttersta under 82 omgångar. Oavsett om man är klar för, eller avhängd från slutspel tycks man hitta motivationen. I skrivande stund ser jag Rangers och Flyers, två slutspelsklara lag, kriga livet ur sig. Flyers förvisso med chans på en fjärdeplats med hemmafördel i potten, men ändå. Vackert. Proffsigt. Passionerat.

//Josephson

Ons 8 april

Aaaaaaah. Vilken avslutning det blir på jakten efter Art Ross.

Malkin gled omkring och trodde saken var biff innan "The wizard from Washington" la in en växel till och trampade igång. Det skiljer nu endast ynka två poäng mellan de båda ryska fantomerna. 

Min peng? Jag tippar att Malkin håller undan, och vinner med 112-111.

För övrigt håller jag med om att Datsiuk borde vara nominerad till Hart Trophy. Men tre ryssar nominerade till det finaste individuella priset?

Don Cherrys kalsonger lär inte förbli vita särskilt länge om dessa tre "främmande element" visar sig vara de mest värdefulla i "hans liga".

Annars hoppas jag innerligt att Rangers tar sig till slutspel och att Florida "Penters" håller sig så långt ifrån playoffs som möjligt. Deras sejour 1996 förstörde årtusendets drömfinal mellan Penguins och Avalanche. 

Hade inte ni också hellre sett Jagr, Lemieux och Francis mot Forsberg, Sakic och Roy?
Nu fick vi hålla till godo med "artister" som Brian Skrudland, Dave Lowry och Johan Garpenlöv. 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det är alltid ett trist skrällag som bröstar upp sig i slutspelet och snubblar in en puck för mycket. Jag vill se de bästa mötas i final så att man slipper torra match-ups som Ducks-Devils 03, Red Wings-Caps 98 och den tristaste av dem alla, finalen 2002 mellan Red Wings och Hurricanes. Hade Maple Leafs bara tagit hand om torrbollarna från Raleigh hade vi sluppit somna in lagom till andra perioden i dessa sex råtrista matcher. 

Så snälla Caps, Bruins, Red Wings och Sharks. TA ER SAMMAN OCH SLÅ UT ALLA DÖDSTRÅKIGA LAG när ni nu har chansen.

Om Florida kniper åttondeplatsen och slår ut Bruins i första rundan är det jag som bajsar på mig.

//Schaub


#####


Fre 27 mars

NHL-bloggen, även känd som "enmansbloggen", sen Schaub väljer att lägga ut sina förvisso finfina "krönikor" på annan plats.

Undertecknad får lite sköna vibbar när jag läser om Flames-fanset som ringde in hot till Columbus Blue Jackets träningsanläggning. Inte för att jag ställer mig bakom hot. Däremot ställer jag mig bakom något jag ser som ett, den här gången för stort men ändå, steg åt rätt håll i den amerikanska supporterkulturen. Amerikaner och kanadensare är världmästare i inramning och TV-produktion av sportevenmang. Men som vi alla vet är alltför många fans där enbart för att dricka blaskig öl, äta fet mat, collegebröla samt få en chans att synas i rutan. Noll passion alltså. Här kan den transantlantiska, särskilt den amerikanska, publiken lära ett och annat av europeisk publik. Det vill säga färre lustiga hattar, facepainters och amerikaner som vrålar på order av en storbildsskärm. Mer passion och större engagemang i det egna laget. Hat är ett starkt ord, men mindre sympati för motståndaren skadar oftast inte på en idrottsarena.

######

Streckstriden blir fantastisk. Särskilt i Western där fem, kanske sex lag slåss om en åtråvärd slutspelsplats. NHL tycks bli jämnare och jämnare vilket tyder på hög kvalitet och möjligtvis också lönetakets förtjänster.

//Josephson



Tis 24 mars

Ja, NHL-bloggen uppdateras i ett rasande...svagt tempo. Det kanske inte riktigt är en blogg för tillfället utan snarare en NHL-journal. Detta skyller bloggen på arbetsbelastningen i det civila. Icke desto mindre konstaterar jag nu att 1) dags att lägga ner debbaten om Alex Ovechkin och hans firande. Ja, undertecknad ställde sig på de konservativa kanadensarnas sida till en början. Men efter noggrant övervägande har jag funnit att det helt enkelt ligger i grabbens personlighet. Låt honom vara nu. Han tillför ändå ligan så enormt mycket att överdriven målgest här och där framstår som ytterst bagatellartat. Dessutom, som Calle Johansson påpekade (jo, han kan vara oprofessionell och exempelvis aldrig klaga på en spelare med svenskt pass men har trots allt spelat 1109 NHL-matcher), tycks Ovechkin aldrig avsiktligt håna sina motståndare efter en kasse och 2) Calgary Flames kan slå ut både Red Wings och Sharks och nå ända fram till final.

Det kan väl inte bara vara Arto och jag som håller Calgary högt? Ligans tuffaste lag med 2000-talets Gordie Howe i Jerome Iginla och den gamle AIK-hjälten Miika Kiprusoff mellan stolparna får helt enkelt inte förbises!

#####

Dagens nostalgitripp: låt mig berätta ett personligt mycket viktigt minne från den bästa dagen i mitt liv. Det var den 3 april 1993. Jag skulle se min första NHL-match. Nordiques-Penguins i le Colisee. Minns att pappa och jag var mycket tidiga till arenan. Dire Straits i bilstereon. Mario Lemieux flåsade Pat LaFontaine i nacken i kampen om Art Ross. Uppvärmningen bjöd på gåshud. Kjell Samuelsson stretchade vid båsen. Alla spelare utan hjälmar. Lemieux lojt tuggummituggande med ett praktfullt hårsvall. Branta läktare, hårda trästolar och ett öronbedövande jubel när Scott Young, tror jag att det var, slog in 1-0. Har tills idag aldrig upplevt en högre ljudvolym. Minns att Lemieux gjorde minst två poäng, varav ett mål med en fjunig Mats Sundin hängandes på ryggen. Pittsburgh vann till slut med 5-3 och den kvällen var det svårt att sova.

//Josephson



Ons 11 mars

För några år sedan levererade Schaub och undertecknad en bejublad krönika, "Därför valde vi NHL" i två episka delar. Dags för ett tillägg. Kikade lite på Elitserieslutspelet, a k a "dyngserien" som en god vän kallade den. Det visade sig att en Luleåspelare suttit nästan två minuter för länge i utvisningsbåset, ett horribelt misstag som Frölunda "Indians" utnyttjat. Vilken skandal. Vilket hån mot sporten. Vilken amatörism. Skulle det hänt i ett Stanley Cup-slutspel? Knappast. "Domarkontrollanten" befann sig "för långt ifrån" och "hann inte ner" (!!!!). Är detta möjligt? Suck. Slutet av april - kom nu!



#####

Montreal Canadiens tycks ha sprattlat till. Bloggen tycker att Canadiens alltid ska vara med och fightas. Framför allt är Alexei Kovalev lite av min hemliga passion. Jag önskar honom allt gott. Trots strul. Han har trots allt tidernas hetaste klubbteknik. Jag minns en intervju under slutspelet 1994. Kovalev hade fått mycket stryk i Rangers först runda mot Nordiques. En ödmjuk och samlad Kovalev var oberörd. Gnällde inte. Det gjorde intryck.

#####

Jag tycks vara tvungen att sköta bloggen själv, därför fyller jag ut genom att länka till en fantastisk krönika, skriven av världens bästa krönikör, John Buccigross. Om ni också såg Elitserien i kväll och liksom jag grät av bedrövelse av den oproffsiga inramningen kan en text av "Bucci" vara balsam för själen.  http://sports.espn.go.com/nhl/columns/story?columnist=buccigross_john&id=3967295

//Josephson


Fre 6 mars

Bloggen kan konstatera att årets deadline inte bjöd på några större smällkarameller. Särskilt noterbart är kanske de förväntade trader som INTE blev av. Chris Pronger kvar i  Ducks exempelvis. Bruins kändes som en tänkbar destination för den reslige backen, men förmodligen skulle det kostat B´s för mycket. Boston införskaffade i stället lite välbehövlig vinnarerfarenhet i 41-årige Mark Recchi, som faktiskt sett helt ok ut nere i Tampa.

Olli Jokinen får spela karriärens första (!) slutspelsmatcher för Calgary som gör en fin värvning.

Washington Capitals management sitter still i båten. Känner de att de har  material för en cup-titel redan i år? Annars trodde man ju att NHL:s ständige handelsvara Micke Nylander skulle få ta sitt pick och pack och sina sex barn och flytta igen.

Rangers plockar som vanligt in överskattade spelare, i år Derek Morris, en gång för mycket länge sedan lovande i Calgarys dress jämte den överarbetande Nic Antropov som aldrig riktigt kommit till skott i Maple Leafs.

Appropå Maple leafs känns de som en vinnare med en riktigt klar och konkret agenda; här är det långsiktigt lagbygge som gäller. Fyra höga draftval in, Brian Burke är seriös. Kanske hade man kunnat få ännu mer genom att flytta Kaberle eller Kubina?

Devils stärker en stark defensiv  med underskattade Niclas Hävelid (”Oh Ah Hävelid!”).

 Billy Guerin till Penguins känns sådär. Gick det inte att hitta någon bättre till Crosby, även om Guerin faktiskt var en av de bästa tillgängliga under årets trade-hets. Det är ju inte Marian Hossa direkt. Men med Chris Kunitz kanske det ändå räcker en bit.

Kanske något förvånande att en gammal ”storklubb” som Colorado Avalanche, som har ett riktigt Borgskt ”skitår” sitter relativt passiva i det här läget. Skulle jag kunna föreslå att man flyttade på exempelvis Milan Hejduk för ett par feta draftval?

Slutligen gör Chicago ett smart drag och knyter till sig Samuel Påhlsson, en rejäl tvåvägsforward av Påhlssons kaliber behövs i vilket lag som helst. ..

//Josephson


Sön 1 mars, kl 02.34


Ottawa mot Toronto i Hockey night in Canada. För ett par år sedan bland det bästa man kunde skåda i sportsammanhang. Ständiga underdogsen från Toronto som på något vis, ledda av Mats Sundin, kunde höja sig mot kaxiga och ibland till synes oslagbara Senators.
Idag: tempo? Visst. Magi? Knappast. Två halvtorra lag som missar slutspel? Givet.
Hyllningen av Luke Richardson innan matchstart blir nog nattens höjdpunkt ändå.

#####

Instämmer i Don Cherrys kritik av Alex Ovechkins apdansande efter att han gjort mål. Cherry blandar och ger, ibland är han ute på rejäla cykelturer i patriotismens utmarker. Men i fallet Ovechkin har han rätt. "Ovie", en spelare jag i övrigt uppskattar, kommer att bli rejält plockad en vacker dag. Han spelar själv ofta tufft. Sen spelar han apa. Kan reta vem som helst. Det bästa med NHL är lagmoralen, man vinner som ett lag och förlorar som ett lag. Och man firar mål som ett lag. Det hör fotbollen till att knuffa bort sina lagkamrater efter ett mål. Kanske har Ovechkin ännu inte gått så långt. Men han är på god väg. Till Ovechkins försvar bör sägas att han också blir otroligt upphetsad när en lagkamrat gör mål. Samt att han trots allt är en av de mest fruktade målskyttarna vi sett. Han bidrar till ligans magi, apa eller ej.

//Josephson

Lör 28 feb

"Devilswede" blev skogstokig när blogginnehavarna rankade Henrik Lundqvist före Martin Brodeur i sin top 25, var det inför förförra säsongen?  Undertecknad erkänner att vi var en smula snabba med det. Det är ju ändå total gåshud när Marty kommer tillbaka efter långvarig konvalescens och håller nollan. Brodeur, som flåsar Patrick Roy i nacken när det gäller shutouts genom tiderna, är fortfarande inte bara kung i Garden state utan även kung mellan stolparna i NHL.

//Josephson

Tis 24 feb

Om att bli vuxen

Om nu ryktena stämmer om att Daniel och Henrik Sedin  ( jag använder inte och kommer aldrig att använda uttrycket "Sedinarna") är ute efter en "icke-separationsklausul" i sitt kontrakt spyr jag direkt. Få företeelser stör mig så mycket som det faktum att hockeykännare världen över, t o m gudarna i "the Hotstove", accepterar att bröderna Sedin helt enkelt alltid ska spela tillsammans. "If you get one you get two", var det en av herrarna som sa (minns inte vem) som om det var den mest naturliga saken i världen. En spelare som till varje pris måste ha "brorsan" med sig, eller "måste" ha vilken spelare med sig som helst för den delen, är inget annat än ett stort barn.  Kan det till och med vara så att brödernas utveckling skadats av att de snirklat i sarghörnen på samma sätt sedan ungefär 1984? Det känns inte särskilt pålitligt att ens största stjärnor tycks vara så beroende av varandra. Är det ingen som reagerar på det här? Är fenomenet bröderna Sedin egentligen en "lex Jörgen Jönsson/Henrik Larsson" i termer av ifrågasättande?

//Josephson


New York Rangers.

Detta klassiska lag. Detta dåliga lag. Detta usla management. Dessa usla spelare.

Nu har världens mest överskattade GM gjorde ännu ett coachbyte. Ut med Renney och in med...John Tortorella!!! Stackats Markus Näslund, som trodde att Mike Keenan var en jobbig jävel. Tortorella äter Keenan och hans mustasch till frukost. Den här snubben kan skälla, men han har också vunnit Stanley Cup. 

Jag hittar kanske tre rätt i årets upplaga av "Väktarna" från New York;

1. Henrik Lundqvist. En av de vassaste i branschen och en fruktansvärt stark målvakt rent mentalt. Tjurig, grinig och fenomenal på samma gång. Bästa spelaren med god marginal.

2. Lagets spel i penalty-killing (bäst i Eastern). Mycket naturligtvis tack vara Henke i mål, den enskilt viktigaste kuggen i ett numerärt underläge.

3. Det defensiva spelet, inte bara i egen zon utan även i mittzon där vissa forwards gjort ett hästjobb. Bra checking överlag från ett defensivt coachat lag.

Döm om min förvåning när jag hittar en uppsjö fel i årets upplaga av "Manhattan's Proudest". Här kommer fem exempel på varför det har gått käpprätt och h-vete;

1. Glen Sather. Han var genuint skicklig 1980-88. Säger de som var där. Jag ser bara en cigarrökande gammal stofil.

2. Scott Gomez. Han skulle behöva hitta tillbaka till sitt spel från slutspelet 2007 med Devils. Just nu plockar han bara ut lön varannan fredag.

3. Chris Drury och Markus Näslund. De här två skulle göra målen. Men Näslund är om möjligt ännu sämre än sina sista år i Canucks (väntat iofs från undertecknad) och Drury ser mer och mer ut som en spelare som verkligen har levt på andra talangfulla spelare (t ex Peter Forsberg). De har tillsammans gjort färre mål än en spelare som Marleau, men det mest frapperande är deras usla plus/minus-statistik. Näslund ligger på en mindre smickrande 807:e plats i den statistiken. I ett lag som ligger på slutspelsplats?!?! 

4. Att signa en föredetting som Wade Redden till ett fett flerårskontrakt är som att lägga ut sin barnpassning på entrepenad hos pedofil.com. Det kommer knappast att slå väl ut. Men Sather är ju inte känd som en bra manager, så det var väl helt i linje med hans tidigare signeringar (Lindros t ex. Detta vårdpaket som Sather såg någonting i när vi andra mest såg en hjärna, en skakning och av dessa två ord ett sammansatt dito).

5. Att inte ens anstränga sig för att signa Brendan Shanahan när han var hela lagets hjärta för mig genast till scenen i Gudfadern 2 när Michael Corleone plötsligt väljer att avsluta sitt samarbete med sin rådgivare Tom Hagen. Därefter gick allt åt helvete. Affärerna, relationen till brodern Fredo och kärleken till Kay. Shanny må ha tappat lite av sitt målsinne, men denna kille har ett par Stanley Cup-bucklor i prisskåpet, till skillnad mot en ängslig, närvös och otuff spelare som Markus Näslund, som inte ens skulle liva upp AIK:s pojkar 12 om han skulle komma på besök i deras omklädningsrum nere på Ulriksdal.


/Schaub


#####



Tors 12 feb

Kikar på Rangers-Capitals och kikar extra noggrant på Mike Green. En fantastisk back. Förmodligen en av NHL:s mest intressanta spelare.  Kanske ligans nästa storback och en högst potentiell Norris-vinnare. 20+ mål på bara 42 matcher - som back. Det smakar mumma och luktar formtoppad Paul Coffey.  Två mål av Green efter 40 minuter. To be continued...

//Josephson


Sön 8 feb

Under nattens Hockey Night in Canada slog det mig för verkligen att Mats Sundin verkligen varit Mr Maple Leaf sedan Doug Gilmour för tolv år sedan lämnade det ständigt läckande skeppet (jovisst, ”Killer” kom tillbaka för en match 2003, men ni vet vad jag menar). Det blev så tydligt att ett Toronto Maple Leafs utan den långe nr 13 är ett helt annat lag. Tidigare innebar en match med Leafs åtminstone en nyfikenhet på vad Sundin kunde hitta på. Eller inte hitta på eftersom han om sanningen ska fram alltid haft en makalös förmåga att vara ojämn under grundserien. Men nu? För första gången under ett ”derby” (Toronto-Mtl / Toronto-Ottawa) höll jag inte på de blåvita. Det sista som var intressant med klubben försvann till västkusten. Ett mediokert lag med Sundin hade i alla fall Sundin – underbarnet från Sollentuna jag och många med mig växt upp med och odlat någon form av relation till.

Nåväl, att sedan se Sundin i Vancouver Canucks kändes onekligen en smula ovant. Det var en typisk bra Sundin-match. Han spelade väldigt rakt, enkelt och plockade fram sin förmåga att hitta rätt isytor vilket resulterade i tre poäng och en mycket viktig Canucksvinst. Men känslan av att ett frälsare har landat fanns inte där. Den fanns egentligen aldrig i Toronto heller, men där var Sundin åtminstone både stadens och klubbens andlige ledare. En ikon. Och en anledning att se Leafs.

//Josephson

#####

Brendan Shanahans comeback i Devils ger mig enorm gåshud, trots småskavanker för tillfället. Shanny är en gedigen kanadick från den gamla skolan. Små axelskydd. Rightskytt. CCM-hjälm utan visir. Målspruta. Tuff. Tillbaka där han började sin karriär 1987. Och han har helt klart en del kvar i tanken. Om man slår upp ”ishockeyspelare” i nationalencyklopedin står där ”Brendan Shanahan”.

//Josephson

#####


Tis 3 feb

Vad visste bloggen? Naturligtvis att Ottawas kräftgång skulle resultera i ännu ett sparkande av en coach som inte borde skyllas för lagets minst sagt usla spel.

När ska GM Bryan Murray få ordning på den här skutan? Laget har på två säsonger gått från att ha varit i Stanley Cup-final till att vara lååångt utanför slutspelsplats, detta TROTS att man har fått behålla de tre bästa spelarna, Heatley, Spezza och Alfredsson.

Men när vann ett "one-line-team" senast en stor titel? Bakom dessa herrar gapar det mer än tomt, och med tanke på att Murray också lyckats göra sig av med namn som Chara, Meszaros, Corvo och Commodore för att nämna några så är utvecklingen inte fullt så svår att greppa.

Varför tror vissa att man kan bygga ett lag framifrån? Eller att det duger med att sätta ihop en kedja med de bästa spelarna för att laget skall lyfta?

Penguins coach Michel Therrien gör så numera och laget förlorar trots det mer än de vinner. 

Rangers tror att nyckeln till en bättre offensiv är att bilda ett "radarpar" för att på så sätt få igång målskyttet.

Men inget lag är bättre än sin svagaste länk.

Senators har ingen "secondary scoring" att tala om. Penguins blöder där bak och Rangers powerplay är en röra.

Först när man fått ordning på sitt grundspel kan man "leka" med radarpar och drömkedjor.


#####


...och finner Edmonton och Carolina över strecket.

Sön 1 feb

Årets säsong har i månt och mycket handlat om Bruins plötsliga metamorfos från ett hyfsat gäng till hela ligans bästa lag, Mats Sundins vara eller icke vara och om huruvida någon skall kunna rubba San Jose och Detroit i ett slutspel?

Samtidigt har två lag lite ute i periferin spelat bättre och bättre och tillskanskat sig en plats bland de åtta bästa i vardera konferens.

Hurricans anses av många vara ligans tristaste och minst sprakande lag, och de har släppt in 19 fler mål än de gjort - ändå är de på slutspelsplats på bekostnad av bl a mäktiga Pittsburgh Penguins.

Oilers började bra för att sedan falla ihop som ett korthus men har den senaste månaden påbörjat sin klättring mot toppen i Northwest.

Kan något av dessa två lag vara den där obligatoriska jokern när slutspelet drar igång?

*

Sagan om Mats Sundin och hans Vancouver Canucks fortsätter. Efter åttonde (!) raka förlusten måste en del av fokus flyttas från fans, media och medspelare till Sundin själv. Han har hittills mäktat med tre ynka poäng och hans minus sex är inga smickrande siffror. Men det värsta av allt är kanske hans trötta utvisningar som direkt lett till fyra matchavgörande mål i baken. 

Och nu är han plötsligt förpassad till en checking-line på träningarna. Var det verkligen det här Sundin såg framför sig när han signade det där kontraktet innan jul? 

*

NY Rangers fortsätter att ha problem i powerplay och tvingas allt som oftast att lita på Henrik Lundqvist i kassen. Med ett så dåligt (Eastern Conference sämsta) spel i numerärt överläge lär inte Rangers gå långt i ett eventuellt slutspel. Märkligt att man inte lyckas signa eller trejda till sig en riktigt bra målskytt sedan Bure lämnade laget och ligan med sitt onda knä.

*

Sist men inte minst;

Vilken Art Ross-duell det blir mellan Malkin, Crosby och Ovechkin. Malkin leder med sju poäng före lagkamraten Crosby som nu har åtta poäng på de senaste tre matcherna. Bakom denna duo skuggar måltjuven Ovechkin som inte gett upp hoppet om en andra Art Ross.

Kan Malkin verkligen hålla undan "Sid the Kid" som har haft för vana att trycka på lite extra efter All Star-breaket. Crosbys fysik kan avgöra den här striden. Men Ovechkin lär också vilja blanda sig i. Hans 3-2 mål i går tydde inte direkt på någon vacklande form.

Be there or be square.


#####



...men inte för kvalitén på spelet.

Tis 27 jan

Min första All Star Game bevittnade jag i en stuga i Åre i januari (eller februari) 1993. Mike Gartner gjorde fyra mål på en lagom intresserad Ed Belfour innan någon hann säga snabbskrinnare och Wales Conference krossade Campbell med 16-6 i Montreal Forum.

Mario lemieux, som var under behandling för sin cancer, avtackades innan nedsläpp med en egen tröja och hyllades stort. Wales hade stjärnor som Sakic, Turgeon och Adam Oates medan Campbell mönstrade namn som Gretzky, Hull och Roenick.

Det var förmodligen där min besatthet av NHL grundades och det kanske inte var så konstigt med tanke på vilka supernovor till hockeyspelare som var med just den gången.

All Star Game har ju annars oftast beskyllts för att vara ett onödigt jippo utan någon som helst relevans men då glömmer man bort alla de killar och tjejer mellan 7 och 17 som kanske för första gången får se alla stjärnor på plats samtidigt och vad det betyder för dessa barn och ungdomar.

NHL ser spektaklet som en pr-grej, men var ligger felet i det? Barn gillar fantasivärldar med heroiska hjältar i och var finns det fler än under en All Star-helg?

Årets Skills Competition var utsökt hockeygodis med ekvillibrister vid namn Ovechkin, Malkin och StLouis som visade upp hela sina register. Humorn har kommit tillbaka till NHL efter år av dödstråkiga bataljer mellan defensiva lag. Så här nära 1993 har vi inte varit sedan just det året. Nu finns plötsligt stjärnorna och profilerna igen, en ny kamp mellan två superstars (Crosby/Ovechkin) som vi inte sett sedan Lemieux och Gretzky kamperade i olika konferenser under drygt tio års tid.

Malkin och Ovechkins fredspipsrökande under straffläggningen var ytterliggare ett bevis på att det på samma gång finns en enorm gnista och en barnslig lättsam stämning mellan ligans bästa som bara kan vara till gagn för National Hockey League.

Och Ovechkin visade i Crosbys frånvaro att han just nu är ligans största stjärna - utan tvekan. 

---

Tidigare blogg HÄR

20 kommentarer

NICLAS SCHAUB & DAVID JOSEPHSONcom.larsson@gmail.com2009-04-13 10:47:00