Summering av Traverse City Prospect Tournament 2009
Så var det då dags att summera den 12:e upplagan av Traverse City prospect tournament.
En turnering som Michigan-pressen numera skojar om att Detroit Red Wings vägrar vinna på grund av att man vill vara så bra värdar som man kan och därför helt enkelt låter de andra lagen köra över Red Wings.
Riktigt så illa lär det knappast vara, men det är helt klart att man fortsätter att underprestera i sin egen turnering.
Nu ska man väl aldrig kanske fästa för stor vikt vid en ren talangturnering eftersom lagens mål med att deltaga varierar mycket och att huvudmålet för många general managers och deras folk är att få se alla sitt lags talanger samtidigt mot jämnårigt motstånd.
Men framgång kan ändå aldrig underskattas, oavsett på vilken nivå eller i vilket sammanhang som den uppnås.
Detroit Red Wings
Om vi nu börjar med att prata om just Red Wings så måste man ändå konstatera att slutresultatet - en femteplats - är klart under vad man hade hoppats på.
Med flera duktiga forwards som man snart hoppas ska kunna slåss om en plats i NHL - framförallt då Cory Emmerton, Dick Axelsson och Jan Mursak - och några lite yngre som man också hoppas mycket på - där årets draftval Landon Ferraro, Tomas Tatar och Andrej Nestrasil sticker ut - så fattades det knappast folk som kunde avgöra matcher.
Därtill hade man den hårt joggande centern och Darren Helm-kopian Brent Raedeke och en något oprövad men talangfull backbesättning med stjärnskottet Brian Lashoff i spetsen.
Lagets fall blev huvudsakligen två aspekter som under fjolårssäsongen även plågade laget i NHL: dåligt målvaktsspel och spelet i numerärt underläge. Ingen skugga ska falla på utmärkte jättetalangen Thomas McCollum som vann båda sina matcher och bjöd på stort målvaktsspel. I lagets två andra matcher så imponerade dock knappast lagets två andra målvakter, Jordan Pierce och Chris Whitley.
Minnesota Wild och Columbus Blue Jackets
Minnesota och Columbus kom till Traverse City med två trupper som liknade varandra i många avseenden, men upplevde där två väldigt olika öden.
Man hade varsin given backstjärna i de två före detta förstarundevalen Tyler Cuma (Wild) och John Moore (Blue Jackets). Utöver dessa så bestod respektive trupp till stor del av så kallade ”tryouts”, alltså spelare som skulle försöka imponera på respektive klubbledning tillräckligt mycket för att de skulle bli erbjudna ett kontrakt.
Minnesota vann sina två första matcher genom att spela den tajta, defensiva hockey som lagets i somras avskedade head coach Jacques Lemaire införde i klubben. Man kunde sedan förlora den sista gruppspelsmatchen mot St. Louis och ändå gå vidare till turneringsfinalen där det dock på nytt blev förlust, den här gången mot Carolina.
Man kunde särskilt glädja sig åt stort målvaktsspel från Matthew Hackett och Darcy Kuemper som både vaktade målet i två matcher var och som båda var i toppen av målvaktsstatistiken, Hackett med en GAA om 1.85 och Kuemper med 2.31.
Blue Jackets å sin sida gjorde överlag en ännu sämre insats än i fjol då man endast undvek jumboplatsen med en vinst under turneringens avslutande dag. I år mäktade man alltså inte ens med det.
Lagets enda vinst kom i år mot divisionsrivalen St. Louis där en viss Matt Calvert, som gjorde sin andra sväng i Traverse, gjorde tre av lagets fem mål. Calvert var verkligen ett ljus i mörkret för Blue Jackets och vann faktiskt hela turneringens poängliga med sina fem mål och två assistpoäng på fyra matcher, trots att hans lag alltså slutade sist. Till detta så var han även +1 och registrerades för tio utvisningsminuter.
Det måste också ha varit väldigt glädjande för samtliga i Blue Jackets-organisationen att se Stefan Legein tillbaka på isen och i spel efter att kanadensaren tagit ett sabbatsår från hockeyn ifjol och med det fått många att undra över hans framtid som professionell hockeyspelare.
Lagets spel i numerärt överläge lär dock ge lagets coacher en del sömnlösa nätter i fortsättningen. Spelet i numerärt underläge var i sin tur även det i bästa fall godkänt, men man hamnande fortfarande bland de sämre lagen i turneringen.
New York Rangers
Blåskjortorna överraskade många när man kom till Traverse med en ganska anonym trupp och till slut landade på en bronsplats.
Något som skedde mycket tack vare en stor laginsats och en storspelande Chad Johnson som vann två av lagets matcher och som i dessa två endast släppte fyra mål bakom sig.
Lagets förväntade backstjärna Michael Del Zotto visade också upp varför man hoppas väldigt mycket på honom i organisationen - även om blev poänglös. Poängen stod istället, bland andra, Evgeni Grachev för, en annan av lagets förväntade stjärnor för. Den storväxte ryssen svarade totalt för tre mål och var dessutom +5 genom lagets fyra matcher. Det sistnämnda var han dock inte ensam om i bland lagets forwards som många slutade på en väldigt fin plus/minus-siffra.
Man var även bäst i Traverse när det gällde att döda utvisningar (95,45%) men sämst när av alla i power play med noll gjorda mål på 13 försök. Så där finns helt klart något att jobba med.
St. Louis Blues
Missouri-laget gjorde en turnering som varker var bu eller bä. Med det spelarmaterial som man hade tillgängligt så lär en placering på den "övre halvan" absolut ha varit målsättningen. Så blev det också, men med två vinster och lika många förluster så blev det inte mycjket mer och man slutade på en fjärde plats.
Det mest positiva för Blues under årets turnering var att man inte hade några som helst problem att producera då man gjorde flest mål av alla lag i turneringen. Det medförde också att flera av lagets spelare placerade sig högt upp i poängligan där Aaron Palushaj vann den interna poängligan med sina tre mål och fyra assistpoäng. Även Philip McRae, Jack Coombs, Anthony Peluso och Anthony Nigro placerade sig bland turneringens 20 bästa poängplockare.
Det som i och med detta blev lidande var dock defensiven där duktige Jake Allen i mål slutade med en inte särskilt imponerande GAA om 4.12 på tre matcher.
Något man från Blues håll särskilt kunde glädja sig åt var även lagets spel i numerärt över- och underläge. Med en man mindrepå isen så var laget näst bäst i turnering - efter NY Rangers - och då endast för att NY-laget fick chansen att döda en utvisning mer. Med en man mer så var man ännu bättre, alltså bäst i hela turneringen då man gjorde sex mål på 24 försök.
Carolina Hurricanes
Hurricanes gjorde sannerligen det mesta möjliga när man äntligen fick en plats i turneringen.
Lagets starka insats kom väl inte direkt som någon större överraskning då man på förhand var en av favoriterna till titeln, men att palla för ett favorittryck är en bedrift i sig.
Den kanske allra mest imponerande individuella insats stod nysignade målvakten Mike Murphy för. Murphy, 20, skrev i våras på sitt första proffskontrakt efter att ha tingats av Hurricanes i den sjätte rundan av fjolårets draft som nummer 165 totalt. Han vaktade buren i alla lagets fyra matcher och var den som fick stå för mycket av lagets defensiv när det satsades friskt framåt med forwardsstjärnorna Brandon Sutter och Zach Boychuk i spetsen.
Det som imponerade mest var dock jämnheten i laget och man visade allt som oftast prov på just det som gjort Hurricanes framgångsrikt sedan lockouten för några år sedan: en förmåga att spela ihop ett lag där ofta ganska anynoma spelare höjer sig till sin allra högsta nivå.
Atlanta Thrashers
Thrashers hade en finalplats från i fjol att försvara i Traverse. Något som inte gick riktigt som man hade tänkt.
Man fick till slut förlita sig på straffar för att undvika jumboplatsen, trots att man hade två av turneringens bästa poängplockare i Evander Kane och Andrew Kozak. Detta trots att man faktiskt var det enda laget i hela turneringen som lyckades besegra turneringsvinnarna och divisionsrivlerna från Carolina i gruppspelets sista match.
Man skulle dock visa sig vara alldeles för beroende av dessa två herrar. När sedan defensiven inte fungerade som den skulle så kunde man bara konstatera att allt som allt så var det ingen särskilt lyckad vecka. Det man får glädja sig åt är istället nämnda individuella prestationer samt ganska bra spel i både numerärt över- och underläge.
Dallas Stars
Efter fjolårets succéartade insats så föll ganska Dallas platt i årets turnering. Man var näst sämst av alla lag på att göra mål, och när man då även var näst sämst på att förhindra motståndarna från att göra mål så säger det sig självt att man inte placerade sig särskilt bra.
Om man ska hitta några glädje ämnen så var kan man kanske ändå nämna Sergei korostin och Tomas Vincour som både två i alla fall gjorde sitt för att hjälpa laget. Även målvakten Tyler Beskerowany gjorde en bra turnering, något som man tyvärr inte kan säga om en av lagets andra förväntade stöttespelare, kanadensiske JVM-stjärnan Jamie Benn, vars spel inte nådde upp till vad som kan förväntas av honom. Han lär knappast göra om James Neals bedrift från ifjol att i Traverse mer eller mindre spela till sig en rosterplats hos Stars i NHL.
När man dessutom var näst sämst i både numerärt överläge o c h numerärt underläge så är det egentligen bara ensak som var lite underligt med lagets slutplacering.
Att man inte placerade sig näst sist.
En liten kul detalj till slut är att alla väst-lagen vann sina placeringsmatcher under turneringens sista dag i fjol.
I år var rollerna istället helt ombytta då Carolina, NY Rangers, Detroit och Atlanta alla avslutade turneringen på bästa möjliga sätt.
---
Fotnot: artikelbild från redwingscentral.com