Krönika: En barndomsdröm blev verklighet
Nu har jag gjort det, sett min första NHL-match på plats alltså. Jag pratar då såklart om St. Louis mot Detroit i Globen, den senare utav helgens möten. Paul Kariya i St. Louis ligger till stor grund för mitt hockeyintresse och är min favoritspelare än idag.
Som liten var det bara en avlägsen dröm att få se honom spela en vacker dag. Med andra ord - så var det inget man egentigen hoppades på. Han är ju trots allt 35 år snart, och har inte allt för många år kvar i NHL-cirkusen. Ren tur får man säga när det finns 30 lag att välja på, att han skulle spela med ett lag som befann sig i Sverige vid den här tidpunkten.
Jag såg fredagens match på TV:n hemma i Piteå och fick beskåda när Kariya sänkte Detroit med två mål. Tyvärr fick jag inte se honom göra mål igår, det hade nog fyllt en tår i ett av mina ögon. Viktigast för mig var emellertid att Blues vann. Som Ducks-fan är det inte så konstigt att man ogillar Detroit. Jag ska inte använda ordet hatar, för egentligen har jag inte så mycket emot spelarna eller klubben i sig. Utan bara den rejält överdrivna status de fått i Sverige tack vare många medier i vårt avlånga land.
Helt förståeligt med alla svenskar i laget i och för sig. Men när flera tidningar mer eller mindre tagit ut två segrar i förskott till Detroit, då har det gått för långt. Det skrivs och sänds som om det vore landslaget som spelade, vilket är respektlöst mot fans till andra klubbar. Dessa tidningar behöver komma ner på jorden lite grann i detta ämne, och det hoppas jag Blues två segrar i helgen bidrar lite till.
Detroit är laget jag avskyr mest i NHL, och då St. Louis dessutom är mitt andra favoritlag bakom Anaheim tack vare Paul Kariya och Andy McDonald, så satt jag där på läktaren lika glödande som vilket annat Blues-fan som helst. Att få se min första NHL-match var en dröm som blev verklighet, men hade Detroit vunnit hade det varit jobbigt, riktigt jobbigt. Jag ville nämligen inte komma ihåg min första beskådning av en NHL-match som en Detroit-seger. För så verkade det som att det skulle bli när de gjorde 1-0 och 2-0 mindre än tre minuter in i matchen. Då satt man där, knäppt tyst, och trodde den här matchen skulle rinna iväg ordentligt till Detroits favör.
Redan när det klargjordes att Ty Conklin skulle vakta Blues kasse blev jag rejält skeptiskt. Chris Mason hade storspelat kvällen före och målvaktsvalet var därför svårt att förstå. Att ställa Conklin i mål mot hans förra klubb i en rink som kan betraktas som bortaplan i ett annat land, måste göra en riktigt nervös. Den nervositeten syntes i Conklin inledningsvis men han växte ju längre matchen gick, en starkt bidragande orsak till Blues vinst.
Som sagt så fick jag inte se något mål av Kariya, tyvärr. Men han bidrog ändå med två assistpoäng och blev matchens andra stjärna. Det var tillräckligt kul bara det. Dessutom fick jag ju se McDonald göra ett mål och en för övrigt bra prestation. Även om jag sett Kariya på TV massvis av gånger så beundrades jag ändå av hans skridskoåkning något kopiöst. Jag lade nämligen märke till en särskild övning han gjorde på uppvärmningen. Antagligen för att känna hur det var med hans opererade höfter. Den grejen han gjorde på uppvärmningen fick mig att dra slutsatsen...
...att han nog är bättre på att åka skridskor än vad jag är på att gå.
Riktigt kul att få vara med och hylla Mats Sundin med stående ovationer också. Det var mäktigt, riktigt mäktigt. Sen satt en viss Al MacInnis bara några ynka meter ifrån oss som var där från SvenskaFans redaktion. St. Louis vann alltså med 5-3 och en dröm man haft sedan barnsben hade passerat förbi på bara några timmar. Vad ska man drömma om nu? Nåväl, jag har ju inte sett Anaheim ännu eller sett en match i Nordamerika, det får jag längta vidare efter.
Detroit förlorade två gånger om och det är jag glad över. Men jag känner ändå sympati med lagets svenskar som hade velat visa upp sig på hemmaplan. Nu ifrågasätts klubben redan i media om att storhetstiden kan vara över så gott som nu. Löjligt, de har trots allt bara förlorat två matcher i rad, något som hänt oräkneligt med gånger tidigare. Hur gärna jag än vill att de ska missa slutspel, så kommer de att klara det i år igen.
Det går heller inte att undgå att känna sympati med de Detroit-fans som rest ända från Nordamerika och fick se sitt lag vika ner sig två gånger om mot en divisionsrival. Jag hoppas i alla fall att de trivdes bra i Stockholm och att de i övrigt hade en lika bra helg som jag hade!
