Krönika: Ett fiasko av monumentala proportioner – eller?
Washington sprang hem grundserien med 121 inspelade poäng, gjorde överlägset mest mål i ligan och hade ligans bästa powerplay. Slutspelet tog dock slut i förstarundan, trots att man ledde med 3-1 i matcher mot åttondeseedade Montreal. Capitals uttåg kan inte beskrivas på något annat sätt än som ett fiasko av monumentala proportioner – eller?
Washington dominerade under långa stunder NHL:s grundserie den här säsongen. Capitals 121 inspelade poäng gav dem Presidents Trophy, de gjorde överlägset mest mål (318), hade ligans bästa powerplay (25,2 %), hade den bästa segerstatistiken (36,4 %) när man gick in i den tredje perioden med ett underläge och hade flertalet spelare i toppen av de olika poängligorna.
Att Washington därmed åkte ut mot Montreal i slutspelets förstarunda, trots ledning med 3-1 i matcher, är inget annat än ett fiasko av monumentala proportioner – eller är det verkligen det?
Själva situationen i sig – det vill säga att ligans toppseedade lag tappar en 3-1-ledning mot ligans bottenseedade lag – är givetvis ett gigantiskt fiasko. Faktum är att det var en historisk vändning som Montreal stod för; aldrig tidigare hade ett åttondeseedat lag vänt ett 1-3-underläge mot ett toppseedat lag.
Frågan återstår dock – är Washingtons kollaps verkligen ett fiasko av monumentala proportioner?
Nej, påstår jag.
Washington är inte ett lag som är byggt för slutspelet. Likt exempelvis San José under de senaste åren är det ett lag som är konstruerat för att dominera i en grundserie, men i slutspelshockeyn lyckas man inte hävda sig.
Stjärnorna vek ner sig
Först och främst har Washingtons stjärnspelare återigen visat att de inte lyckas hävda sig på samma sätt som under grundserien. Alexander Ovechkin gjorde förvisso en del poäng, men jämfört med hans stora antagonist Sidney Crosby – som har varit fullkomligt fenomenal under slutspelet – klev han inte fram och gjorde det där lilla extra som man kan kräva av en superstjärna.
Nicklas Bäckström – som var oerhört upphaussad efter grundserien – gick poänglös från isen under de tre avslutande matcherna, och någon defensiv jätteinsats gjorde han inte, trots att flera experter pekade ut honom som en potentiell Selke Trophy-kandidat.
Man kan dessutom ifrågasätta Ovechkins och Bäckströms agerande vid Dominic Moores 2-0-mål. När Hall Gill lyfter ut pucken ur egen zon och sätter igång kontringen visar varken Ovechkin eller Bäckström någon som helst vilja att backchecka – och det med tre och en halv minut kvar av vad som i det tillfället är säsongens sista match…
Är det så en lagkapten och lagets förstacenter, som dessutom ses som en riktigt bra tvåvägscenter av somliga, ska agera? Givetvis har de ingen som helst chans att stoppa Moore, men det kunde mycket väl ha blivit en retur som de kunde ha roffat åt sig. Framför allt är det dock inte så som en stjärnduo ska agera. Som lagkapten och centerstjärna har man ett visst ansvar i att agera som föredömen…
Alexander Semin gjorde bara två assist på hela matchserien. Mike Green visade sig återigen vara mindre bra i slutspelssammanhang. Green, som är nominerad till Norris Trophy, gjorde ingen som helst nytta mot Montreal och svarade enbart för tre assist. I vanlig ordning var han dessutom virrig i egen zon och hade problem med Montreals snabba kontringar och lyckades inte heller stå upp mot Canadiens småväxta stjärnor.
Dessutom har rollspelare som Mike Knuble, Thomas Fleischmann och Brooks Laich – som gjorde en hel del poäng under grundserien – inte heller lyckats producera fullt ut.
Var fanns offerviljan?
Det som framför allt har fällt Washington är dock viljan att offra sig för att vinna. Montreal offrade liv och lem och krigade om varenda liten centimeter på isen. Montreals spelare blockerade 182 skott – överlägset flest i slutspelet – och visade upp en helt annan mentalitet och offervilja i det defensiva spelet.
Montreal låg tight på Alexander Ovechkin, Nicklas Bäckström, Alexander Semin och de övriga spelarna i Washington, medan Capitals i vanlig stil var mer intresserade av att anfalla än att försvara. Spelarna i Washington såg allt för ofta ut att vara mer intresserade av att vara förberedd på en kontring än att faktiskt erövra pucken i egen zon.
När de väl befann sig i offensiv zon var det alldeles för få spelare som vågade, eller ville, ta sig in framför mål och göra smutsgörat. Veteranerna Mike Knuble, Eric Belanger och Jason Chimera föregick allt som oftast med ett gott exempel där, men lagets unga stjärnor gled hellre runt i tekningscirklarna och försökte gömma sig för stora, stygga Montrealförsvarare.
Vidare var Washingtons powerplay fullkomligt odugligt. De gjorde ett endaste mål i den spelformen, och istället för att spela enkelt, söka skott från blå och kriga framför mål när det gick tungt spelade de ännu svårare och sökte mer eller mindre omöjliga passningar eller kombinationer.
Vilka huvuden får rulla?
Slutligen kan man inte annat än undra vilka huvuden som kommer att rulla i Washington nu. Lagets general manager George McPhee har inte lyckats bygga ett slutspelslag trots flera stabila grundbultar att stå på, och borde få lämna sin tjänst. Värvningen av Joe Corvo var oerhört förvånande – varför plocka in en powerplay-specialist som man inte behöver?
Eric Belanger var duktig för Capitals, och det var en mycket bra värvning, men varför värva Scott Walker om man inte planerar att spela honom? Värvningen av Milan Jurcina ska vi inte ens prata om… Hur man dessutom kan ge Alexander Semin ett kontrakt värt $6 miljoner är smått otroligt.
Bruce Boudreau, lagets head coach, har även han visat sig vara bristfällig. Att låta sina stjärnspelare agera lite hur de vill ger framgång under grundserielunken, men under slutspelet krävs det en klar och tydlig gameplan, defensiv disciplin och en offervilja. Capitals stjärnspelare visade ingenting, vilket faller under coachens ansvar.
Boudreau är en medioker coach som egentligen bara ser ut att sköta vilka spelare som ska in på isen. Någon gameplan, anpassningsförmåga efter motstånd eller förmåga att höja sina spelare besitter han inte.
Så länge Washington inte lyckas bygga ett lag för slutspelshockey så kommer de att få vänja sig vid att åka ut i en första- eller andrarunda. De behöver förstärka sin back- och forwardsbesättning med spelare som är redo att offra sig för framgång, de behöver en coach som kan få sina spelare att förstå vad som krävs för att vinna och inte bara låta dem spela av tiden på isen.
När Washington inser det så kan de bli en contender till Stanley Cup. Nu är de en pretender.
