Vad handlar NHL-konflikten egentligen om?
Svenskafans medarbetare Niclas Schaub och David Josephson har slagit sig ner och tittat närmare på The Collective Bargaining Agreement, CBA.
Vad är CBA?
CBA är ett kollektivavtal mellan de två parterna NHL, som ska fungera som en självständig och icke vinstgivande organisation, och NHLPA, spelarnas eget fackförbund.
Det nuvarande kollektivavtalet går ut den 15 september i år. Det har då kommit att gälla under 10 säsonger, med start säsongen 94/95. Bland annat gällde avtalet lönetak för rookies, regler för "restricted free agents" och inskränkningar i möjligheterna att i skiljedomstol påverka sin lön, s k "arbitration".
Det nuvarande avtalet gällde från början i sex säsonger, t o m 99/00, dock med en möjlighet att omförhandla 1997. Så skedde också eftersom ligan hade planer på att expandera med ytterligare fyra nya lag, samt att båda parter vad ditintills nöjda med hur det hela hade utvecklat sig.
Men under senare år har den ekonomiska utvecklingen varit minst sagt katastrofal och de båda parterna är nu, inför det nya avtalet, långt ifrån varandra.
Trots att ligans inkomster ökat med i snitt 17,3% per år har den totala lönekostnaden för alla spelare ökat med hela 26,1%. NHL anser naturligtvis detta vara ohållbart.
Ligans förluster uppgår bara i år med 1,5 miljarder dollar, och 75% av alla inkomster betalas ut i spelarlöner, vilket i vilken annan bransch som helst skulle vara helt oacceptabelt.
Lönetaket för "rookies" blev aldrig så effektivt som man först trodde p g a att kontraktens klausuler med tillhörande bonus, som inte räknades till lönen, kunde uppgå till så mycket som 30% av densamma.
Det blir allt svårare för "small-market teams" att hitta lokala investerare, eftersom klubbens inflytande på samhället i vilket den är baserad i vissa fall har tappat i signifikans.
Sambandet mellan ekonomin och det sportsliga har aldrig varit större. De senaste nio Stanley Cup-segrarna och femton av de arton senaste finalisterna har legat på den övre halvan av lönelistan.
Statistiken har visat att det har varit praktiskt taget omöjligt för lagen med lägst löner att vara konkurrenskraftiga under en längre period. De få gånger som ett lag med minimal ekonomi har tagit sig ända till final har de bara dansat just den sommaren.
De flesta beslut angående en eventuell trade fattas idag allt oftare med hänsyn till klubbens ekonomi, snarare än till det sportsliga. Låglöneklubbarna är tvungna att antingen;
1. Trada bort sina bästa spelare för att de helt enkelt inte har råd att betala ut de marknadsmässiga lönerna.
2. Göra sig av med stora delar av mycket kompetenta andra- och tredjekedjespelare till förmån för sämre alternativ just för att kunna bibehålla en och annan superstjärna. Detta ger i slutändan en rejält urvattnad trupp med en och annan spets.
Ligan som helhet förlorar stora pengar. Både lag som äger sina arenor och de som hyr tenderar att gå med förlust. Med andra ord är ägandet av egen arena ingen garant för att få ekonomin att flyta på friktionsfritt.
Det har framhållits att medan klubbar fortsätter att förlora pengar på sina operationer så beter sig ägarna som om allt handlar om det slutliga värdet på sina tillgångar under ett längre tidsperspektiv. Denna filosofi är givetvis ohållbar med tanke på att de flesta klubbar gör årliga förluster. Om ägarna inte agerade så dumdristig och istället värderade varje enskild operation (trade, signing, avtal etc) som unik så kanske ekonomin i slutändan skulle peka uppåt. Exempel på kontraktsförhandlingar som inte har haft någon egentligt förankring rent sportsligt kan nämnas Alexei Yashins alla turer med Ottawa, som i slutändan gjorde honom enormt impopulär bland fansen i den kanadensiska huvudstaden.
Eftersom NHL inte går med vinst så finns det inte något eventuellt överskott att dela ut till klubbarna. Det fungerar bara om NHL går med vinst, vilket i sin tur bara är möjligt om en kvalificerad majoritet av klubbarna gör detsamma.
Men varför kan man inte bara utesluta de lag som inte visar positiva resultat?
Enligt NHL är detta inte nödvändigt eftersom man anser att med rätt ekonomiskt system har alla klubbar möjlighet att bli konkurrenskraftiga på marknaden. Sen har ligan en uttalad skyldighet mot fansen att behålla alla lag. Exempel är turerna kring Buffalo och Ottawa, som båda två hade stora ekonomiska problem, och egentligen inte hade pengar alls att ens betala ut löner till sina spelare.
Så vad har NHL för intentioner?
De vill behålla en öppen spelarmarknad, men vill skapa ett annat ekonomiskt system som gör det möjligt att bromsa den aggressiva löneutvecklingen och samtidigt jämna ut de ekonomiska förutsättningarna för klubbarna.
Varför inte NHLPA vill gå med på detta ter sig inte så konstigt. Deras intressen ligger ju i att alla spelare ska ha den lön som marknaden har att erbjuda. Principiellt sett handlar det helt enkelt om att alla spelare vill tjäna exakt så mycket som de kan tänkas bli erbjudna, eller är "värda". Pengarnas värde är i sig ointressant, utan det handlar om principer och förmodligen även om prestige.
NHL har tre huvudsakliga intressen med det nya avtalet;
1. Skapa en sympatisk och stark relation mellan NHLPA och NHL, genom att se till allas intressen d v s fans, ägare, investerare och spelare.
2. Skapa ett ekonomiskt system där alla 30 klubbar har möjlighet att vara konkurrenskraftiga där de redan är baserade och som ger spelarna rimligt och rättvis ersättning (vad NHL anser vara "rättvis ersättning" återstår att se).
3. Ge fansen högklassig underhållning till ett rimligt pris.
Om detta skall gå vägen innan den 15 september måste spelarfacket lätta lite på sina krav. Just nu backar de inte en millimeter. Lönetak är något spelarna är mycket avogt inställda till. Återstår att se om de kostymklädda representanterna för de två parterna kan mötas på halva vägen. De har fem veckor på sig.
Källa: NHL.com
