Inga askungesagor tack!
Samma gamla visa de senaste åren. Finalen i juni spelas mellan en värdig cup-kandidat och ett desperat gnetande kollektiv men en bra målvakt. I år kanske vi slipper det scenariot, skriver David Josephson.
Inför årets slutspel gnuggar vi som vanligt händerna med förhoppningar om en rafflande avslutning den 9 juni.
Jag vågar lova att majoriteten av oss hockeyälskare inte vill se Minnesota, Anaheim, Carolina eller Buffalo i en finalserie. Dels för att man vet att ett lag med en eller två bra spelare aldrig kommer vinna i slutändan och dels därför att man helt enkelt vill se så högoktanig ishockey som möjligt.
Det är faktiskt skönt, men föga överraskande, att de två sensationslagen från förra vårens slutspel får plocka fram golfbagen redan nu. Både Minnesota Wild och Anaheim Mighty Ducks dansade en sommar, liksom Carolina Hurricanes och Buffalo Sabres gjorde för några år sedan. Inget av de två senare finns heller med i årets uppgörelse. Mönstret är sig likt. En eller högst två riktigt bra utespelare rycker med sig sina kollegor som spelar över sin förmåga på rent adrenalin. En målvakt som står på huvudet från april till juni för att sedan försvinna tillbaka med svansen mellan benen och prestera en fiaskobetonad säsong året därpå.
Sedan 1996 har det egentligen bara spelats tre "moraliska" finaler mellan riktiga elitlag: Detroit-Philadelphia 1997, New Jersey-Dallas 2000 och Colorado-New Jersey 2001.
Ofta är de första rundorna i slutspelet mer intressanta än de sista och framför allt förra våren nådde antiklimax sin kulmen när Minnesota och Anaheim gjorde upp om den ena finalplatsen. Det är en sak att grundserien ibland mal på som en gammal repig vinyl med ointressanta matcher mellan talanglösa bottenlag, men när ett av de där bottenlagen plötslig stoltserar med sin destruktivitet i en finalserie blir man uppriktigt ledsen och bedrövad. Serielunken kan man kanske ta, men i slutspelet har vi rätt att kräva fartfylld hockey där de bästa spelarna skördar framgång.
Nu tjatas det till leda om våldets destruktiva effekter på hockeyn och dess rykte, men att ett lag utan talang nästan kan vinna världens största hockeytitel passerar obemärkt. NHL-ledningen diskuterar regeländringar som ska öppna upp spelet, samtidigt som NHLs eget veckomagasin visar räddningar i tio minuter. Vari ligger logiken? Jag har faktiskt svårt att se tjusningen i att det INTE blir mål.
I år är dock risken för en snustorr finalserie tämligen liten. Så gott som alla sexton lag har uppställningar som kan generera underhållnade hockey. Om bara Edmonton och NY Islanders håller sina åttondeplatser, ser startfältet bättre ut än på många år. Alla åttondelsfinaler kommer att bli intressanta, det kan vi vara säkra på. Finalkonstelationen är mer öppen. Båda conferencernas sex topplag (kanske med San Jose som undatag) kan räknas som önskvärda finalister för den kreativitetstörstande entusiasten.
Oddsen är med andra ord goda. Men ropa inte hej, Nashville är fortfarande med i racet och är sugna på att hacka, hänga och kontra till sig en finalplats...
