Stanley Cup 1992 - en återblick
Svenskafans Niclas Schaub tar en nostalgisk tripp 12 år tillbaka i tiden.
1992 års finalserie rankas kanske inte som en av de bästa genom tiderna. De flesta experter skulle nämna 1994 års dramatiska spektakel mellan ett stjärnspäckat NY Rangers och ett vilt kämpande Vancouver Canucks som den främsta, eller den fantastiskt jämna serien mellan Oilers och Flyers 1987. Men det här årets final bjöd ändå på svettiga räddningar, makalösa dragningar, stenhårda tacklingar och en viss Mario Lemieux i allra bästa slutspelsform.
Chicago Blackhawks hade dominerat Western Conference under säsongen och red vidare på den vågen genom slutspelet. Efter 11 raka segrar, där bl a Detroit och Edmonton eliminerats i fyra raka matcher, var NHLs bästa lag framme vid sin första final på mycket länge. Det var slutspelsfeber i "The Windy City" och Mike Keenans mannar var fyllda självförtroende.
En grym mix av ungt och gammalt hade fört fram Blackhawks till "the ultimate challenge".
Veteraner som gamla Quebec-stjärnan Michel Goulet delade bås med defensivspecialister som Dirk Graham och Greg Gilbert. Den unge, fantastiske talangen Jeremy Roenick hade övertygat med en 100-poängssäsong och hade fortsatt sitt poängskördande i slutspelet. NHLs "iron man" Steve Larmer var lagom elak, och som vanligt ruskigt bra. Bakom dem höll backklippan Chris Chelios i trådarna tillsammans med partnern Steve Smith, som under hela finalserien spelade hårt och lite småfult mot superstjärnan Lemieux.
Penguins å sin sida hade haft det motigare. Mot Washington i första rundan låg man under med 0-2 i matcher och spelet sviktade. Inför match tre gick snacket om att Lemieux inte skulle palla för trycket. Han satte sina tvivlare på plats med en enorm sexpoängsmatch, där han assisterade till Penguins första tre mål innan han avslutade med ett hattrick, och Penguins fick med 6-4 segern kontakt igen. Capitals vann förvisso match fyra men inget kunde stoppa "Le Magnifique". På sex matcher (han var skadad i en) gjorde Mario smått otroliga 17 poäng.
Men glädjen blev kortvarig. I match 2 mot rivalen NY Rangers slashades Lemieux fult över handleden av Adam Graves, och det värsta tänkbara hade skett. Handleden hade gått av och Penguins store ledare var borta! Men hur länge?
Nu klev den assisterande kaptenen Ron Francis in i handlingarna. Med sju mål på sex matcher tog han nästan själv Penguins till tredje rundan. Och ryktet började spridas att Mario kanske var på väg tillbaka. Skadan hade läkt fruktansvärt snabbt, vilket gjorde Lemieux redo för match två i conference-finalen mot ett Boston Bruins lett av Adam Oates, Cam Neely och den otrolige Ray Bourque. Lemieux visade ingen pardon och sänkte Bruins på egen hand. Hans tunnlande och förnedrande av Bourque i mittzon i match fyra är fortfarande enligt Ron Francis, citat; "det grymmaste jag någonsin sätt".
Finalen stod alltså mellan grundseriens suverän Chicago Blackhawks, och Stanley Cup-vinnarna Pittsburgh Penguins. Och det var tätt från första nedsläpp. I match ett hade Blackhawks sånär tappat en betryggande 4-1ledning när den unge Jaromir Jagr klev in i handlingen med ett riktigt highlight-mål. Jagr drog fem(!) Blackhawksspelare innan han med en distinkt backhand överlistade Eddie Belfour. Med den fantastiska prestationen hade Penguins kvitterat och med endast tolv sekunder kvar av ordinarie speltid avgjorde Mario Lemieux (vem annars) med ett powerplay-mål efter en mycket omdiskuterad utvisning.
Rond 1 till Penguins.
Match två var även den jämn, och ånyo var det Lemieux som var tungan på vågen med två ruskiga mål. Blackhawks började misströsta. Det hade fortfarande inte hittat något botemedel mot farsoten med nr 66 på ryggen. Han dominerade byte på byte och trots slag, hack och tjuvnyp blev bara Mario bättre och bättre och ännu mer inspirerad att igen ta hem bucklan till Pennsylvania. Men smärtan i handen började bli outhärdlig.
Inför match tre i Chicago Stadium började en oro sprida sig bland spelarna och ledarna i Penguins. Kunde Mario spela? Hade smärtan tagit över helt, och lämnat honom i ett enda töcken? Han hade spelat tre matcher mot Boston och två mot Blackhawks med ett särskilt skydd över handleden. Men Chicagospelarna, främst Steve Smith, visade ingen nåd och slashade Lemieux över den brutna handen så fort tillfälle gavs. Men Mario gav inte upp och bestämde sig för att spela. Han visade prov på ett otroligt inspirerande defensivt spel mitt i all sin smärta, vilken tagit lite av musten ur hans offensiva kvaliteter. Penguins vann med 1-0 efter ett slumpmål av Bob Errey. Nu var Cupen bara en match borta.
Chicago Stadium fullkomligt kokade inför match fyra. Stämningen gick verkligen att ta på. Trots underläge med 0-3 i matcher hade Chicago inte på långa vägar gett upp. Keenan kastade om i kedjorna och Blackhawks började i ett furiöst tempo, men matchens första mål gjordes av underbarnet Jaromir Jagr, som nu hade börjat bli varm i kläderna. Den första perioden innehöll bl a ett äkta hattrick av Dirk Graham, ett målvaktsbyte, där Belfour efter två slappa ingripanden byttes ut mot den i slutspelssammanhang oprövade Dominik Hasek, och allmänt böljande, offensivt spel. Efter 20 minuter stod det 3-3.
Andra perioden var om möjligt ännu bättre. Det var här Dominik Hasek för första gången presenterade sig som en stormålvakt för den nordamerikanska publiken. Han stoppade Lemieux vid ett flertal tillfällen och den store Mario började misströsta. Inte blev det bättre av att Kevin Stevens missade öppet mål efter en otroligt fräck passning av Mario. Han lurade bort både Steve Smith och Hasek med en skottfint och la sedan enkelt pucken mellan sina egna ben till en framrusande Stevens. Hur han kunde missa är fortfarande ett mysterium. Publiken var i extas. Efter en fantastisk mellanperiod stod det 5-4 till Penguins.
Den tredje och sista bjöd på lika delar raffinerad kamp och inspirerande skönspel. Lemieux visade prov på sin magnifika teknik när han lekte hålla puck från Smith i anfallszon innan han drog Brian Noonan upp på läktaren och avslutade med en smekande pass till Larry Murphy, som sköt rakt på Hasek. Det var ett stycke hockeykonst, som världen knappt sätt maken till. Tredje perioden började närma sig halvtid när Ron Francis, som hela finalen varit otroligt nyttig defensivt, fick pucken i mittzon. Han kom in två mot en mot Igor Kravchuk, fintade pass över till Shawn MacEachern men la istället snyggt in 6-4 vid Haseks högra stolpe och Penguins hade kopplat greppet rejält. Men Blackhawks, genom mål av en furiöst kämpande Jeremy Roenick, fick en sista kontakt. Roenicks 5-6 mål gav laget hopp inför slutminuterna, men ett tröttkört Penguins med Tom Barrasso mellan stolparna lyckades hålla tiden ut.
Lemieux hade gjort det igen - burit sitt Pittsburgh Penguins på sina värkande axlar. Han fick välförtjänt Conn Smythe Trophy som slutspelets mest värdefulle spelare för andra året i rad, en bedrift bara Flyers Bernie Parent tidigare lyckats med.
