Därför valde vi NHL, del 2
Förra artikelns innehåll visade sig vara mer än kontroversiellt, men istället för att krypa till korset river vi isär ännu fler missuppfattningar, klyschor, dogmer och fabrikationer. I denna den andra och definitivt sista delen fokuserar vi på mediernas fantastiska förmåga att ur den mest ointressanta match skapa gudomlig inramning.
NHL2Night eller hockeykväll?
Vi har valt det förra. Varför?
Tja, i valet mellan Barry Melrose intrikata analyser och klanderfria kostymer, och Johan Edlunds tafatta försök att bolla meningslösheter med Gunnar Johansson valde vi Melrose. Den gamla försvarsklippans - han har naturligtvis spelat i NHL - gnabbande med den prisbelönte programledaren John Buccigross är redan legendariskt, och sidekicken Ray "Chicken Parm" Ferraros staplande av sanningar under femton fullspäckade minuter får Challe Berglund att verka dyslexisk.
Just förmågan att fokusera på det relevanta gör NHL2Night till världens bästa hockeymagasin. Där Edlund står(!?) och trevar medan blicken i ren desperation söker producentens medlidande är Buccigross skoningslöst rapp och förberedd. Där Berglund travar klyschor på varandra är Melrose tiosekundersinlägg så insiktsfulla och fyllda med så mycket substans att det krävs en hel natts sömn för att överhuvudtaget kunna sortera innehållet.
Trion, med den präktige Buccigross i spetsen, har genomgått en rigorös utbildning för ändamålet, och just därför låter det som om Ferraro har jobbat med TV i hela sitt vuxna liv. Gunnar Johanssons värmländska kan ju aldrig tas på allvar, åtminstone inte om han står i sin grosshandlarkostym och ser småsur ut. Lektion 1: Man tittar in i kameran när man har ordet. Lektion 2: Man sitter ner likt ett sammanträde eller en presskonferens. Detta ger naturligtvis ett seriösare intryck. Annars råkar ju kameramannen få med Johan Edlunds benvita sneakers till kostymbyxorna.
En TV-sänd NHL-match är höjden av produktion.
Att den eminenta Darren Pangs engagemang är stort kanske inte ter sig konstigt. Han är ju själv gammal keeper i NHL. Men just respekten mot spelarna gör det hela så intressant. Det är inte för inte som Pang håller i micken, och Lemieux svarar på frågorna. Och det vet Darren mycket väl. Och just därför skämtar man inte på Jihdemanér om spelarnas föräldrar, flickvänner eller husdjur. Dylika klavertramp accepteras inte, varvid reportern helt sonika får se sig om efter en ny profession.
Under själva matchen är samspelet mellan kommentatorn och experten A och O. Det får inte bli som på canal+, där experten, som oftast verkar mindre påläst än kommentatorn, börjar ställa frågor till den senare. Då har ju hela idén med arrangemanget gått förlorad: Man vill ju helst slippa plumpa uttryck som "om jag inte minns fel", "va" eller "tror jag". En expert tror inte, han VET. Och om han inte gör det, håller han tyst.
Ett annat flagrant exempel på svenskt tillkortakommande inom mediernas värld är nestorn Anders Fredrikssons fantasiska förmåga att förstöra en på förhand grymt intressant match. När han deklarerat matchen avgjord efter 12:47 in i andra perioden, då ena laget lyckats med konststycket att gå upp i en kassaskåpssäker tvåmålsledning, dödar Fredriksson allt vad spänning heter genom ett "nu blir nog mycket, mycket svår för Flajjers".
Hockeyhistorien har ju lärt oss gång på gång att ingen match är avgjord förrän den korpulenta damen sjunger. Tänk om spelarna i LA Kings hade lyssnat på Fredrikssons gelikar när Oilers ledde med 5-0 efter två perioder under den där slutspelsmatchen 1982. Hade de då verkligen tagit sig samman och vunnit med 6-5 på övertid? Eller hade de slutat spela och tagit med sig resultatet till nästa säsong, som är kutym bland svenska lagledare?
Det finns alltså en anledning till att mytomspunna lördagsmatcherna på canal+Zap är lika viktiga i våra liv som fredagsbönen är för Mulla Omar. Det är bara då vi hockeyälskare kan få se Steve Levy halvt garva ihjäl sig när Chris Chelios klubbskaft lever rövare under intervjun med en leende Bill Guerin. Det är bara då man får ta del av Gary Thornes totala inlevelse, Brian Engbloms glimrande märstanacke och Bill Clement porrmustasch. Alla är de lika präktiga, välkammade och väluppfostrade.
Dessa ödmjuka gentlemän förgyller våra liv varje lördagskväll, och vi önskar inget hellre än att de kunde ersätta de inhemska förmågorna för gott.
