Därför valde vi NHL framför elitserien, del 1
Vissa valde två matcher i veckan i dragiga lador på landsbygden. Men vi valde att åka över till andra sidan atlanten för frälsning. Och detta redan som tolvåringar.
Varför vissa väljer NHL kanske i lekmannens ögon ter sig underligt. Men ta följande fyra punkter i beaktande när ni rannsakar er själva.
Terminologin;
Jämför själva: Empty net goal - mål i tom kasse. Shutouts - hållit nollan. Hashmark - tekningscirkel. Turnbuckle - där plexiglaset slutar (låter som en rulle med Clint Eastwood). Hart Memorial Trophy - guldpucken (som man t o m var tvungen att såga itu när tvillingarna Sedin härjade som värst i elitserien).
Radar man upp term för term kommer man inte ifrån att de svenska motsvarigheterna är direkt pinsamma. Kasse? Ett slangord för mål. Det håller inte riktigt om seriositet skall råda - vilket det naturligtvis ska.
Att höra Gary Thorne utbrista "Mark Messier, do you believe it!?" när Messias avgör mot Devils 1994 med sitt tredje mål för matchen känns något mer legendariskt än att höra Anders Fredriksson prata om att "där finns...eeeeh...Drejpöör.". Eller att matchen har gått till "sudden". Här hemma används alltså egna översättningar av engelska uttryck - m a o svengelska;
"Two line offside pass" blir "redline offside"!?.
"Sudden death overtime" blir "sudden".
"Penalty killing" blir "boxplay"!?. Boxplay är som bekant snarare uppställningen än spel med färre spelare på isen. Hur spelar man boxplay med tre man? Ingen aning. Men använder man den rätta termen two-man advantage begriper vilken lekman som helst vad som försiggår i rutan.
Isoleringen;
NHL är en stängd liga. Här kan inget "uppstickarlag" ta en plats på rent flyt. Ska man vara med får man hosta upp 500 miljoner kronor, och lägga fram en seriös produkt. Detta för att slippa lag som Vilda Väsby, med två-tre vinster per säsong och Joey Tempest som trognaste fanset.
NHL tar inte hänsyn till någon mustaschprydd schweizare i IIHF. Att penetrera denna mäktiga organisation är praktiskt taget omöjligt - och med all rätt. För det är ju så att när NHL sätter agendan blir det alltid bra. Exemplet med Canada Cup/World Cup är ett utmärkt exempel. NHL förstår att med världens bästa spelare på isen behövs världens bästa organisatörer, och dessa går inte att hitta i Timrå ishalls cafeteria.
Så fort IIHF arrangerar VM försvinner all den spänning och stämning som är kutym för storebröderna CC/WC. Och detta inte bara för att spelarmaterialet är överlägset. Proffsigheten lyser igenom i varenda liten detalj. Vilket för oss vidare till nästa punkt.
Proffsigheten och seriositeten;
Björn Ahlström, AIKs forwardstank, blev anmäld av lagets läkare när han hade använt kroppen i en match!? Av AIKs läkare! Tänk er om Maple Leafs läkare skulle agera på samma sätt när Tie Domi gjort upp med Brendan Shanahan. Han skulle bli lynchad på gatorna i Toronto. Det är inte seriöst att ens egna börjar lägga in personliga värderingar i det sportsliga. Johnny Oduya fick fem matcher istället för fem minuter när han försvarade färgerna tidigare i år efter Per Ledins fula armbågstackling. Oduya kastade handskarna och började veva, vilket ytterst sällan resulterar i något annat än en fläskläpp. Att slå av någon handleden med en slashing ger två minuter. Att snudda en kille med lite halvslappa knytnävar renderar utredningar som får Palmedossiern att likna ett manus till en porrfilm. Det är på en sådan oseriös nivå att "Stefan och Krister" framstår som två 1800-tals filosofer i jämförelse. Att sedan tvinga vuxna människor att bära svettiga halsskydd efter två ynka olyckor på hundra år tyder på ren och skär förmyndarmentalitet,
Coacherna i elitserien står i båset med grosshandlarkostymer och trygg-hansa polos. Coacherna i NHL bär huvudet högt i sina Hugo Boss. Att inte få välja kläder själv när man börjar närma sig de femtio är höjden av oproffsighet. Men så jobbade också elitseriespelarna som banktjänstemän, säljare eller snickare så sent som för tio år sedan. Tänk er Mario Lemieux komma direkt från Pittsburgh Police Department med en halvtuggad munk i ena handen, och trunken i den andra.
Anders Huss fick, när han fortfarande var aktiv, sin pappskiva till tröja upphissad i Gavlerinken. Samtidigt stod han ivrigt trampandes på isen i väntan på att matchen skulle börja!? I Kempehallen hänger en fjällbryntsponsrad masonitskiva som ska föreställa en hyllning till Peter Forsberg. Detta är så pinsamt att man baxnar.
Att skaka hand efter att en slutspelsserie är över är självklart kutym i NHL. I Elitserien skakar man hand efter alla grundseriematcher. Det är som om Sampras och Agassi skulle köra "tre starka hej" mellan seten i US-Open finalen. Tacka gör man när allt är över. Inte innan.
Domarna i NHL är miljonärer, lever på sitt yrke och är proffsiga ut i fingerspetsarna. Domarbasen i elitserien är med i gladiatorerna på fredagskvällarna. Ni förstår säkert skillnaden.
Traditionerna;
NHL bildades 1917, och har således en väldigt lång och rik historia. Här har man spelat ishockey mot betalning innan fredsfördraget i Versailles ens var undertecknat. Under de snart 90 åren har man byggt enormt starka traditioner, som man konservativt håller fast vid, men ändå samtidigt kan tänkas sig att ändra på - allt för att göra ligan ännu mer sofistikerad.
NHL-tröjorna är heliga. Den enda reklamen som syns är företaget som producerar dessa. Elitserietröjorna ser ut som någon obskyr tavla från moderna museet. Brynäs hade enorma läckerolaskar på byxorna. Och heter alla Löfbergs Lila i efternamn i Karlstad? Självklart strider detta mot all praxis. "Man måste få in pengar ju", skanderar klagokören. Vadå? NHL är ännu mer kommersiellt, men där har man trots det lyckats hålla tröjorna rena från reklam. Det handlar om respekt. Och om traditioner.
I o m den rika historien finns även traditionen att alltid föra väldigt noggrann statistik. På så sätt kan man lätt avgöra, även som lekman, hur bra en spelare egentligen var. Kan någon säga mig hur jag får fram Mats Albas slutspelstatistik mellan 79 och 83? Och hur många utvisningsminuter hade egentligen Stig Salming 72/73 i Brynäs färger? Ingen vet, och ingen kommer någonsin att veta. Det förblir en gåta.
Att kunna luta sig mot statistik är A och O.
På detta sätt slipper man godtyckliga uttryck som; "men han tyckte jag var bra.", "hade inte han en jävla massa mål förra säsongen", och lekmannavisor som "Gretzky gjorde ingenting på 90-talet.".
I NHL har det här statistikvurmandet lett till att olika legendariska milstolpar kunnat införlivas i ligan. Tänk er dem som med största intresse följde Gretzkys jakt på Gordie Howes målrekord våren 1994, eller de som satt uppe för att se Mark Messier gå upp på andra plats i alla tiders poängliga. Vet någon vem som gjort flest poäng i elitserien genom tiderna? Är det Loob, L-G Petterson eller Jonas Bergqvist? Det borde alla känna till. Men ingen vet. Om man nu inte ägnar sig åt empirisk forskning a la fältstudier. Statistiken är ju den bordskrydda som inte ställs fram i de svenska hemmen. Har man tur kanske man kan snappa upp en "insläppta mål i snitt"-kolumn i dagspressen. Det är allt man får. Och ur detta kaos föds bastarder som "Loob kunde verkligen göra mål, men hur många, det har jag ingen aning om".
