Dags att välja väg nu Rangers!
De har missat slutspel sex år i rad och är på god väg att lämna in i april i år igen. Finns det verkligen ingenting New York Rangers kan göra?
New York Rangers.
Det är något sjukt med den klubben. Och så har varit fallet enda sedan Mark "Messias" Messier som free-agent skrev på för Vancouver Canucks sommaren 1997.
Med Messier försvann vinnarattityden som härskat i omklädningsrummet från den dag han dök upp på trainingcampen sommaren 1991 efter tolv makalösa år i vinstmaskinen Edmonton Oilers.
Messier lovade Stanley Cup inom tre år, ett löfte han höll när han fick höja lordens magiska silverbuckla högt över huvudet i juni 1994 efter sju oerhört täta drabbningar mot just Canucks.
Idag finns inget av det där kvar. Messier själv är förvisso tillbaka, men som 43-åring är han inte mycket mer än en potentiell stämningshöjare. Trots att han leder Rangers i mål(!?) kan han inte längre ensam bära ett helt lag på sina vältränade axlar.
Rangers management har inga lösningar. Glen Sather tror i sin enfald på tunga "namn", alltså spelare som en gång varit föremål för idoldyrkan. Hans företrädare Neil Smith trodde på att sätta samman ett lag. Inför playoffs 94 rensade Smith bort spelartyper som inte passade in i filosofin om att alla är en lika viktig kugge i maskineriet. Han bytte till sig vinnartyper som Blackhawks stålman Steve Larmer, Oilers två slutspelshjältar Glenn Andersson och Kevin Lowe, samt backade upp med Tikkanen, Matteau och Gilbert. Rangers, anförda av Messier, Brian Leetch och fantomen Mike Richter och övervakade av Canada Cup-coachen Mike Keenan gick föga förvånande hela vägen.
Idag har man ett ännu bättre lag - på papperet.
Jagr, Lindros, Bure, Kovalev, Holik, Leetch och Nedved. Dessa spelare hade för fem år sedan lekt hem Stanley Cup till Manhattan. Idag är Jagr allmänt grinig, Lindros har ont i huvudet, Bure kan knappt gå, Kovalev testar nya dragningar på egen blå, Holik gnäller på domarna, Leetch försöker och stackars Peter Nedved längtar efter tiden i Pittsburgh, när han fick lira powerplay med Lemieux och Francis.
Mike Dunham har varit sämre än väntat, backbesättningen har ingen struktur i försvarszon och Sather coacher inte längre, han skickar bara ut spelarna på isen. De 18200 på läktarna i MSG hejar inte ens längre på hemmalaget, utan gottar sig sarkastiskt i deras totala misslyckande, år ut och år in.
Så vad göra?
1. Trada bort Nedved, Rucinsky och någon till mot en toppmålvakt inför nästa säsong. Sather, som sagt sig vara sugen på Phoenix Sean Burke, satt och gjorde annat när Bobby Clarke ringde upp familjen Burke för en månad sedan och sa åt dem att börja packa. Som det ser ut just nu lär Rangers få leva med Dunham även efter trading deadline.
2. Anställ Mike Keenan som huvudcoach. Han känner Messier och Leetch väl sedan de gamla goda tiden, och har alltid haft en fantastisk förmåga att få alla spelare att dra åt samma håll. Sather kan då fokusera på de administrativa sysslorna i stället.
3. Installera ett spelsystem som garanterar slutspel. Jagr och Kovalev kanske inte gillar att spela defensivt, med det är alltid roligare att vara bland de sexton lag som får vara med och kriga i maj och juni än att slipa på den där golfsvingen ännu en försommar.
Tre punkter. Tre utmaningar. Tre vägar.
Ska bli roligt att få facit, när det nu kommer.
