Ta lärdom av All Star Game, Mr Bettman!
Tio andefattiga lagbyggen mindre, och den på sjukhus inlagda National Hockey League skulle må bra igen.
Årets All Star Game i St Paul bjöd för en gångs skull på den typ av hockey som borde vara kutym för den här sortens arrangemang, då världens bästa hockeyspelare samlades under en evenemangsfylld helg för att göra upp i konsten att inte gör upp på allvar. Skillnaden i år mot tidigare upplagor var den att de flesta på isen, från unga, hungriga Ilya Kovalchuk till en svansångssjungande Mark Messier hade en vilja att för en gångs skull jobba hem, spela fysiskt och i allmänhet visa upp en helt annan beslutsamhet. Det verkade som om superstjärnorna hade kommit överens om att visa världspressen att NHL och dess spelare fortfarande kan producera fantastisk hockey när omständigheterna tillåter.
Det modesta slutresultatet 6-4 till Eastern Conference var de lägsta sammanlagda målkalaset på många, många år. Man kan spekulera i om det berodde på fantastiskt målvaktsspel av de sex burväktarna, eller en allmän oskärpa i avsluten. Eller så kan man påpeka just hur bra den här matchen i själva verket var. Detta såg mer ut som en grundseriematch i mitten av 90-talet, när antalet lag inte hade hunnit överskrida två dussin, och varje match var mer eller mindre bra. Detta uppmärksammande borde ge följande slutsats;
Det enda skälet till dagens målsnåla, ofta tempofattiga NHL-hockey är helt enkelt en brist på talangfulla spelare och urvattnade lag.
Under årets All Star-helg har det från ledningen och ägarnas håll diskuterats främst två ämnen; det nya avtalet mellan NHL och NHLPA och frågan om hockeyns spelmässiga framtid. Alltså främst hur den offensiva delen skulle kunna förbättras. Gary Bettman har lovat en utredning med ett antal punkter som varje general manager i ligan skall få titta på. Och de flesta skribenter i den nordamerikanska pressen har gått ut med egna lösningar, ofta i form av listor med tio punkter som skulle kunna lösa dagens ofta tråkiga hockey.
Man diskuterar om att minska målvaktsskydden, dra tillbaka målen ett par fot och ta tillbaka den gamla tag-up regeln för offside. Allt för att öppna upp det alltmer tillslutna och okreativa spelet. Många anser t o m att den enda verkliga lösningen vore att förstora målen så att fler puckar skulle kunna slinka in. Fler mål per lag skulle få publiken på gott humör, ägarna än rikare och även de konservativa coachernas defensiva tänkande skulle få sig en törn.
Men lösningen kanske ligger närmare än så. Utan att behöva kladda på sportens regler borde man dra lärdom av årets All Star-spektakel. För det är naturligtvis så att om fyrtio talangfulla spelare får fritt utrymme för sina kvalitéer slutar det oftast med en öppnare hockey, fler 2-1 och 3-2 och fler målchanser vilket i längden ger just fler efterlängtade mål. Detta kräver en nedskärning i antalet lag. Från dagens trettio till kanske så få som tjugo. Det blir 200 spelare som skulle få se sig om efter andra jobb, och dessa spelare har i alla fall inte den talang som skulle krävas för att platsa i framtidens NHL.
Hur detta skulle kunna gå till rent praktiskt är svårt att svara på. Det är alldeles för krångligt att gå in på problemen om rättigheter, franchise, lag och restriktioner.
Ingen ägare skulle ju vilja se just sitt lag bli av med licensen, då hela hans näring ligger i sitt lags framgångar.
Vi kan gå tillbaka till säsongen 90/91, den sista innan San Jose som första expansionlag på tolv år gjorde entré.
NHL bestod av 21 lag, varav de flesta gjorde närmare 300 mål. Alla lag hade i stort sett en hel kedja av mer eller mindre superstjärnor som när som helst under matchens gång kunde öppna upp en tillknäppt tillställning med en magisk passning eller en fantastisk dragning. En kille som Adam Oates hade 90 assist på 61 matcher i sammarbetet med Brett Hull och en viss Wayne Gretzky passerade 160 poäng utan att blinka.
Under de närmaste säsongerna ökade målsnittet något då lag som San Jose, Ottawa och Tampa tog sina första, stapplande skär. Detta var en naturlig utveckling eftersom expansiondraften aldrig innehöll några namn värda att nämna eftersom varje lag fick skydda sina bästa spelare. Dessa lag blev ofantliga strykpåsar och spelare som Mario Lemieux och Pat Lafontaine hade allmän lekstuga under matcherna.
Dock började en defensiv vind svepa in över ligan, och utmynnade så småningom i Devils första Stanley Cup 1995, då Jaques Lemaire förstod att spela smart och snålt med tanke på sin mindre begåvade laguppställning. Resten är som sagt historia.
Vad NHL behöver göra är att se tillbaka och anamma de ideologier som realiserades under 80- och början av 90-talet. Ett lag som Pittsburgh Penguins var så pass starka offensivt att de aldrig behövde värva någon toppmålvakt, utan kunde leva med Tom Barassos utsvävningar bakom målet.
Idag är det bara Avalanche och möjligen Red Wings som har lag som skulle kunna matcha 90-talets offensiva arsenaler.
Men med tanke på att Tony Granato förmodligen kommer att möta defensivspecialister som Pat Burns eller Jaques Martin i en coachduell i en eventuell Stanley Cup-final, så har han ändå ryggen fri då Avalanches spelare indoktrinerats under sex-sju år i ett tänkande som kan sammanfattas i att försvar är bästa anfall, och inte tvärtom.
Låt oss hoppas att detta Colorado Avalanche tar sig hela vägen fram till den ultimata triumfen. Först då kanske NHL med Bettman i spetsen, NHLPA, ägarna, general managerna och coacherna börjar förstå vari det verkliga problemet ligger. Det handlar inte om mer "curve" på klubbladet, eller mindre benskydd för målvakterna. Det handlar om att fylla laguppställningarna med ren och skär talang. Först då lär vi få tillbaka den ishockey som varit försvunnen i snart tio år.
