Mattias Norström - Ett föredöme
Från bänken i Björkängshallen till lagkapten I NHL. Mattias Norström är något så ovanligt som en totalt orädd svensk med en föredömlig inställning.
Småkronornas resulat har de senaste åren varit föga imponerande. Varför? Svaret är enkelt. Ingen sticker ut, ingen har det där lilla extra, det rätta psyket, oräddheten. 182 cm, 75 kg, bra på skridskor och "smarta" defensivt. Så har svenska juniorer skolats in i ett system som på sistone producerat ett eller två intressanta framtidsnamn.
Svenska juniorer glider omkring i Canada Goose-jackor med stylade frisyrer och ett jätteego till följd av platsen i superelitlaget. Det håller inte.
"Det är för lite brutna tummar i svensk hockey", ska Tommy Boustedt ha sagt. Mitt i prick. Det krävs en i grunden ändrad attityd. Unga spelare måste lära sig att försaka, träna stenhårt och framför allt: Aldrig någonsin vika ner sig när det blåser dem lite i ansiktet.
Det totala psyket och orädslan är i elitserien i stort sett obefintlig, kanske med undantag av Djurårdens Johnny Oduya. Även i NHL är svenska spelare med dessa extra och viktiga attribut lätträknade. Peter Forsberg och Tomas Holmström kan tilldelas epitetet "tuffa spelare". Men det finns en spelare står över de flesta när det gäller totalt hängiven hänsynslöshet. Mattias Norström spelar hockey med hjärtat. Det är det som driver honom.
Redan som ung junior visade Norström prov på inställning. Nötandes filt i Björkängshallen i Huddinge bestämde han sig för att nå NHL. Föredömligt. Efter en kort sejour i Mora i början på 90-talet hamnade Norström i AIK. I Solnaklubben gnetade han på, producerade inte många poäng, men visade upp ett extremt uppoffrande spel. Detta uppmärksammades av New York Rangers, som plockade över honom 1993. De två första åren tillbringade Norström mestadels i framarlaget Binghamton Rangers, men till skillnad från killar som Jörgen Jönsson, Roger Johansson, JOnas Bergqvist, Espen Knutsen (listan kan göras lång) sporrade detta den unge stockholmaren. Han gav inte upp utan såg detta som ett nödvändigt steg på vägen. Nej tack till trygghet, halsskydd och pensionssparade. Ja tack till utmaningen och äventyret. Hade Norström återvänt till Sverige och AIK, hade han blivit kvar för gott. Deltidsarbetande säljare kanske? Nu spelade han istället till sig en tröja i New York Rangers (kontrast!), men blev snart tradad till Los Angeles Kings.
I Kalifornien spelade Norström sin första fulla säsong 1996-97. Resulatet: 22 poäng, 84 utvisningsminuter och tonvis med beröm. Inte sedan Börje Salmings dagar hade en svensk spelat så respektlöst. Norström har fortsatt på den inslagna vägen. Säsong efter säsong spelar han stenhårt utan fruktan. Han är i topp i tacklingsstatistiken, slänger hadskarna och försvarar lagets färger i vått och torrt. När Rob Blake tradades till Colorado var det liksom ingen diskussion om vem som skulle bli ny kapten. Och ja, Norström kan spela hockey. Ovan nämnda egenskaper i kombination med oerhört solida första passningar och ett föredömligt riskminimerande, har belönats med 24 minuters istid per match och förtroende i så gott som samtliga kritiska skeden.
Mattias Norström är inte deltidssäljare på OnOff idag och han spelar inte med AIK i superallsvenskan. Det är för att saknar den mentala spärr i hjärnan som varnar för när något kommer att göra ont. Just denna spärr måste alla svenska juniorer med proffsambitioner jobba stenhårt med att avlägsna. Tommy Boustedt borde omgående börja med att visa ungtupparna videoklipp av Mattias Norström i auktion. Los Angeles Kings lagkapten är allt igenom och i bästa mening ett föredöme.
