Var har du tagit vägen min underbara hockey?
Allt handlar om den där känslan. Den svårdefinierbara men samtidigt högst enkla. Att få gåshud. När käken drar ihop sig, skulderbladen skjuts innåt och en elektriskt magnifikt skön stöt skickas upp genom korsryggen, upp i nacken.
Ishockey i allmänhet och National Hockey League i synnerhet är synonymt med gåshud. Eller har varit. Nu för tiden är det ytterst sällan man förnimmer den där känslan. Det blir längre och längre mellan gångerna när man vrålar ut i extas och har svårt att formulera orden. Det händer när allas vår "Peter the Great" trycker upp en Derian Hatcher bakom förlända mållinjen och samtidigt har full kontroll på pucken. Det händer när Jaromir Jagr tråcklar sig förbi 2-3 man med den enkelhet som är "mannen från Kladnos" signum. Den där känslan poppar upp då "Le Magnifique" drar pucken mellan Boris Mironovs ben och tillbaka, allt i en enda harmoniskt svepande rörelse.
Artisteri. Talang. Fart.
Dessa tre ord, som tidigare formulerade hela begreppet med vad NHL var, innefattar idag endast ett par dussin spelare. Kanske en eller två i varje lag. Själva essensen av begreppet "show" är borta. Ordet återkommer, men det handlar då om hela den multikommersiella tv-produktion som idag håller ligan flytande. Skalar man av allt runtomkring så återstår ett tusental riktigt mediokra föreställningar med allt vad det innebär. "Trap". "Defensive zone coverage". "Left-wing lock". All terminologi som krävs för att beskriva det vi alla vet är destruktiva tankegångar kväver denna en gång så underbara sport. Vem vill inte göra mål? Vem vill inte se sitt lag förnedra? Dominera? Defilera?
Hands up all over NHL.
Hur många coacher går inte igenom förra matchen gång på gång i hopp om att krympa ytorna än mer, så att motståndarnas intentioner redan luckrats upp i atomer långt innan de ens uppkommit i deras fantasi?
Vari ligger tjusningen med att tråka ut, lägga ner, ställa upp, täcka bakåt? Varför inte vårda det magiska som ligger i hela begreppet ishockey?
Hur många unga telningar, med sönderfrysta små fötter och chokladfyllda termosar väntandes i ryggsäcken, åker fortfarande omkring varv efter varv, med pucken på klubbladet lekandes Wayne Gretzky eller Markus Näslund, långt efter vaktmästaren släckt lyset på den där lilla lokala uterinken?
Hur många mellanstadieungar springer idag omkring i frenesi och upphetsning med fickorna och händerna fulla med hockeybilder av alla de slag?
Äkthet.
Vari ligger charmen att ta 100 dollar per biljett av de två highschool-ungarna som tagit mod till sig att äntligen gå LIVE på den hockey de bara sett på TV?
På 50-talet samlades i stort sett alla kanadensiska familjer framför radion för att lyssna på Foster Hewitts klassiska referat från "Hockey Night in Canada". Hall of Fame i Toronto har t o m inrett ett vardagsrum likt den som fanns i de flesta kanadensiska hem på den tiden. Det osar äkthet och nostalgi om hela Hall of Fame. Ordet nostalgi har en drömmande klang. För visst var det bättre förr?
Spelarna idag är större, starkare, skickligare och bättre tränade. Spelarna då hade fantasin, talangen, lekfullheten och den oskuldsfulla spontaniteten.
Tänk att få kombinera dessa två världar till en enda unison?
En hockeyvärld där tempot och farten är på gränsen för vad blotta ögat kan uppfatta, men samtidigt har den enorma charm med allt vad det innebär att ögat ändå får vila i sin egen uppfattande extas.
WHA kanske är lösningen. Eller CBA? En lock-out får ägare och spelare att tänka om. De börjar om från början. Drar ner lönerna. Har kul igen.
Men allt handlar om den lilla människan. Om det första staplande skäret på den nyss frusna isen. Om kärleksfulla mödrar som ropar om mat mitt i övertidsperioden i Stanley Cup-finalen. Om doften av isoleringstejp och avsågade klubbskaft. Om uppdelningen i lag vänner emellan. Om det spontana kastandet av handskarna som avslutas i en enda hög av ungdomlig lycka helt ovetande om den verkliga världens alla bekymmer och krämpor. Om farsor med trögstartade bilar och oändliga resor med avskyvärt kaffe som följer sina söner i vått och torrt. Om coacher som toppar sitt lag och lämnar bräckliga sju-åtta åringar på bänken med gråten i halsen. Om vinst. Om förlust. Om total triumf. Om de värsta nederlag.
Allt detta här hockey i sig självt. Hockey när den är som mest äkta. När den den känslan infinner sig.
