Marios motiv
Han har vunnit allt som går att vinna. Så vad driver egentligen Mario Lemieux att gång på gång försöka sig på comeback?
För varje ny skada och för varje ny rehabilitering ställer sig många frågan om Lemieux verkligen behöver pina sig igenom ännu en långvarig regim av stenhård träning. Att han gjorde comeback den där magiska decemberkvällen för drygt tre år sedan var kanske inte så häpnandsväckande.
Hans yngste son Austin, en ung hockeytokig grabb som så när aldrig fått uppleva livets fantastiska stunder då han föddes två månader för tidigt, hade inte fått chansen att se sin farsa utöva den magi bara han kunde trolla fram när det begav sig.
Hans kära Pittsburgh Penguns var, p g a gamle General Managern Howard Baldwins ekonomiska bekymmer, fortfarande skyldig honom enorma summor av utebliven lön och bonus.
Och Mario kände att han vid 35 års ålder fortfarande hade mycket ospelad hockey i sig.
Men vad är hans motiv idag? Varför vill han, verkar det som, gång på gång överraska NHL och Penguins fans med ännu en comeback av det stora slaget? En comeback bara han har kraft och talang nog att genomföra. Eller?
Inför 2002/03 hade han inte spelat en match sedan mars p g a en verkande höft. Han inledde enormt starkt med 27 poäng på bara 11 matcher. Mycket tack vare den "crackdown" på hakningar och fasthållningar som är kutym under NHL-säsongens första två månader.
Penguins Power Play var överlägset och Mario trivdes som fisken i vattnet.
Ett par trader och Gary Bettmans underbara förmåga att se genom fingrarna samt ovilja att ändra på ett ovinnande koncept senare, och Mario började hänga med huvudet.
Han såg inte intresserad ut och stod över ett par matcher under mars/april p g a lite ljumskproblem. Sanningen var nog en annan. Han ville inte vara med längre. Från att under sin comebacksäsong 2000/01 styra ett powerplay med Jagr, Kovalev, Lang och Straka i alla fyra riktningar till att försöka förmå Eric Meloche att åka där pucken ska, inte där den är, gjorde att Lemieux bokstavligt talat la ner verksamheten. Han lyckades inte pilla in ett enda mål under de nio sista matcherna. Han hade gett upp.
Inför pågående säsong var Mario, hans tränare Tom Plasko och nye coachen Ed Olzcyk som vanligt överoptimistiska. Marios tester under trainingcampen var "fantastiska" och han var mer slimmad en någonsin. Detta skulle bli Marios stora, stora triumf. Efter bara tio matcher gick den vänstra höften sönder. Och nu är det ånyo dags för Lemieux att lägga sig på operationsbordet för femtioelfte gången.
Men Mario lovade, som förr, att återkomma 2004/05. "Jag ser verkligen fram emot att komma tillbaka till nästa säsong" var hans sedvanliga uttalande. Men det kanske inte blir någon 2004/05 p g a CBA, och World Cup känns ännu längre bort.
Lemieux har bevisat att han kan komma tillbaka storartat vilket hans fantastiska 2000/01 säsong visade med 35 mål på bara 43 matcher. Då var han förmodligen bäst i världen. I ett riktigt bra lag. Men sanningen är att hans hockeyegenskaper har tappat i kvalité sedan dess. Han har, om man räknar med förra säsongens sista veckor, bara gjort ett mål på 19 matcher. Hans plus/minus-statistik var fruktansvärt usel förra säsongens andra hälft, och han kan inte ensam leda sitt lag till seger längre.
Kanske Mario är för feg för att sluta nu, med den vetskapen att han då INTE kommer vara i topp som han var då han la av förra gången, i april 1997. Han kanske är rädd för att lämna sin älskade sport som en föredetting, som inte lyckades göra mål i slutet. Han vill kanske inte bli ihågkommen som en girig affärsman, som i desperation efter pengar och en ny arena, helt enkelt glömde bort var det riktiga värdet ligger i en hockeyklubb. Han var ju som bekant delaktig i alla trader, inklusive den som skickade publikfavoriten Jaromir Jagr till Capitals mot i stort sett ingenting.
Vad han än väljer att göra inför nästa säsong, borde han kanske försöka se bortom sig själv. Förmodligen kan Mario Lemieux fortfarande snitta 2 poäng/match i absolut toppform, med bra kedjekamrater och i ett fungerande powerplay. Men hans motiv ter sig ändå väldigt diffusa. Eller är det så enkelt att han bara vill göra det han älskar mest av allt?.
Ännu en säsongsupptakt med likar som Kelly Buchberger och Mike Eastwood är inte medicinen mot en värkande höft och en redan tärd rygg. Hade Mario spelat med Paul Kariya och Teemu Selänne i Avalanche hade vi kanske haft en 39-årig Art Ross-vinnare nästa säsong. Men back to reality.
För vad Pittsburgh Penguins absolut inte behöver är en mentalt trött Mario Lemieux, med ena skridskon i affärsrummet räddandes ett sjunkande skepp, och den andra lite slött glidandes på isen i ett ekande tomt Mellon Arena på jakt efter de sista resterna av en för länge sedan förlorad franchise.
