Slutspel för Flames?
Bilden är klassisk. Lanny McDonald, mannen med det röda skägget lyfter bucklan 1989 efter sin sista match. Det var också senaste gången Calgary Flames vann en slutspelsrunda. Men efter sju svåra år utanför slutspelet (Flames åkte ur i första rundan 1996) ser det ut som om det kommer att spelas Stanley Cup-hockey i Calgary igen.
Publiken i Saddledome trodde sig se ett permanent tronskifte i och med Stanley Cup-triumfen 1989. Calgary Flames var ligans suveräner hela 88-89 och avslutade storstilat i sex matcher mot Montreal Canadiens. Ärkerivalerna Edmonton Oilers fyra mästerskap på fem år under 80-talet hade satt djupa spår i Flames-fansens hjärtan. Den hatade grannen i norr var utan Wayne Gretzky och Flames hade ett otroligt starkt lag med namn som Al McInnis, Joe Nieuwendyk, Doug Gilmour och Theo Fleury. Maktövertagandet stod för dörren.
Men någon titel kom aldrig. Faktum är att Calgary inte vunnit en slutspelsrunda sedan finalserien och missat slutspel helt och hållet sedan 1997.
Ingen klubb i NHL-historien har gjort så många dåliga affärer Som Calgary Flames. Sedan början av 90-talet har ett helt koppel av spelare försvunnit eller tradats bort. Flames ledning har ofta idiotförklarats och klubbens signum har blivit dåliga affärer, även när det gäller anställning av ledning och coacher.
Säsongen 1991-92 tradades Doug Gilmour till Toronto mot Gary Leeman, en spelare som ett par år tidigare gjorde 95 poäng under en säsong. I Calgary mäktade han med 23 poäng på 59 matcher. Praktfiasko. Under 93-94 försvann Gary Suter och efter säsongen lämnade även hans vapendragare och en av NHL´s bästa backar Al MacInnis det sjunkande skeppet till förmån för StLouis Blues. Även 1989 års fantom Mike Vernon flyttade efter säsongen till Detroit där han sedemera firade sin andra cup 1997. Joe Nieuwendyk, som vann Calder Trophy 1988 och som dittils under säsongen gjort 50 poäng på 46 matcher, tradades även han iväg mot b a Jarome Iginla som då var en ung, lovande och tuff rookie. Sista spiken i den redan färdiga likkistan spikades i 1999 då lagets enda riktiga stjärna Theo Fleury tradades till Colorado Avalalanche.
Nu skriver vi 2004 och Flames, som brukar börja bra, har faktiskt för en gångs skull forsatt på den inslagna vägen. Calgary har genomgått en mindre metamorfos sedan Darryl Sutter tog över jobbet som huvudcoach i december 2002. Sutter, som även blev General Manager i april förra året, gjorde San Jose Sharks till ett lag att räkna med. Sutter blev i San Jose den andra coachen i NHL-historien (Al Arbour, NY Islanders var den förste) som ökade sitt lags poängskörd fem säsonger i rad. Samma utveckling har börjat i Södra Alberta. Sutter är expert på att motivera sina spelare och få ut max varje kväll.
I Flames unga trupp finns en extremt hög arbetsmoral och man kan inte annat än förundras över att laget endast släppt in 77 baklängesmål (bara New Jersey Devils är bättre med 66), med tanke på den unga oprövade backbesättningen. Båda målvakterna Jamie McLennan och Mikka Kiprusoff har ett gaa under 2.0 och Kiprusoff blev utsedd till månadens bäste defensiva spelare efter att ha vunnit 9 matcher, varav en shutout, ett gaa på 1,21 och en räddningsprocent på 95,2.
Även om lagkaptenen och den offensiva stjärnan Jarome Iginla inte direkt öst in poäng, spelar han med en attityd och passion han inte tidigare haft. 2002 års Art Ross-vinnare så smått dock börjat producera. På de senaste 10 matcherna har Iginla gjort 13 poäng.
Calgary spelar en solid hockey över fyra kedjor där alla tar ansvar och inte förväntar sig att någon annan ska göra jobbet. Attityden är förändard och man har skapat en kemi där äldre spelare som Martin Gelinas klivit fram som en naturlig ledare för yngre spelare som Matthew Lombardi och Jordan Leopold, två ungtuppar som visat överraskande klass under hösten.
Med spelare i sin prime, lovande talanger och framför allt en kompetent ledning, ser framtiden ljus ut i Calgary. Första målet blir att ta sig till slutspel. Det kommer man att göra. Sju svåra år har gått, framtiden ligger öppen. Givetvis är den bristande slutspelsrutinen ett stort frågetecken, men det råder inget tvivel om att Flames är ett framtidslag - om man nu har lärt av 90-talets misstag vill säga.
