World Cup 1996 - en återblick
VM i all ära. Men när alla de bästa är med, som var fallet under de där magiska veckorna hösten 1996, då är intensiteten, spänningen och artisteriet på en sådan hög nivå, att tårarna inte är långt borta.
En stundande superturnering (nej, jag pratar inte om VM) ligger drygt ett halvår framför oss och förväntningarna på denna fantastiska tvåveckorsfest är som vanligt skyhöga. Man sitter redan och funderar fram tänkta laguppställningar, semifinallag och MVP:s.
Sist en turnering av denna magnitud hölls var när namnen World Cup rullades upp inför en hänförd publik under ett par magiska veckor i september 1996.
Då var vi svältfödda på de bästas artisteri eftersom avsomnade Canada Cup senast spelades 1991, och OS tre år senare inte innehöll några proffs alls. Nu var det emellertid upplagt för succé igen. Alla de bästa från de åtta bästa lagen skulle vara med. Jagr mot Forsberg. Gretzky mot Leetch. Hasek mot Selänne. Listan var lång som en flygresa kust till kust. Det var gåshud från första nedsläpp!
Team Canada skulle ha den sjukaste uppställningen genom tiderna var det sagt - om bara Lemieux, Roy och Bourque skulle tacka ja. De var dock tveksamma. Mario hade ju som bekant kommit tillbaka efter sitt uppehåll 94/95 och var tröttkörd efter en lång säsong där han förde Penguins till semifinal mot Panthers. Bourque och Roy skyllde på allt möjligt och avstod. Tillslut tackade även Lemieux nej trots personliga samtal från Gretzky och Mark Messier.
Team Canada mönstrade i Lemieuxs, Kariyas (skadad) och Bourques frånvaro ett tyngre, mer fysiskt lag. De bästa spelarna tillgängliga var - bortsett från playmakers som Gretz och Sakic - monster som Lindros, Shanahan och Primeau.
Förstalinen med "Super Joe" som center flankerad av "Big Eric" och Shanahan var effektiv hela turneringen. Dock var den trojkan det enda vapnet laget egentligen hade då andralinen med Gretzky, Damphousse och Linden inte alls kom upp i klass, och resterande forwards, främst Messier och Marios namne Claude, var helt osynliga.
Trots detta gick Team Canada långt tack vare en grym backuppställning, där Niedermayer och Foote var outstanding, sedvanlig hjälp från de svartvitrandiga(?!) och en fantastisk kanadensisk inställning.
USA mönstrade sitt överlägset bästa lag genom tiderna och vädrade turneringsvinst. 1991 blev de söndercheckade av Canadas forecheckande, fysiska experter som Brent Sutter och Dirk Graham. USA hade då inte tillräcklig bredd för att kunna ha med de rollspelare som kan vara tungan på vågen i en sådan kort, intensiv turnering.
Fem år senare fanns bredden. USA valde att ta med spelare som var stjärnor i sina egna lag, men som i WC skulle få specifika roller, likt Dale Hawerchuck fick i Canadas Canada Cup-lag 1987. Adam Deadmarsh, Scott Young och Tony Amonte gav allt. De fick inte mycket istid men jobbade kopiöst.
Resterande Team USA vara av toppklass där alla var runt 26-27 år, alltså i sin prime.
Modano, Leetch, Tkachuk, Weight och LeClair var alla dominanta, men lagets verkliga superstars var - som vanligt - den något arroganta och lata Brett Hull, som i slutspelet var lika briljant offensivt, som han var trött defensivt, samt Rangers målvaktsfantom Mike Richter.
De sex övriga lagen var en galet bra mix av artister, där Ryssland stod sig bäst, och Tjeckien fick åka hem som turneringens gnälligaste och sämsta lag. Sverige hade sitt bästa lag genom tiderna, men NHL:s nya superstjärna Peter Forsberg var aldrig så dominant som han borde. Istället var det Maple Leafs Mats Sundin som tog över showen med sju poäng på fyra matcher. Tre Kronor vann sin grupp före Finland - efter en magisk afton i Globen där nummer 21 och nummer 13 visade klassen med två absurt vackra mål - och gick automatiskt till semifinal mot vinnaren mellan Canada och Tyskland.
Finland fick den svåra uppgiften att försöka neutralisera de allt mer samspelta ryssarna i kvartsfinalen. De gick som de brukar göra mellan dessa forna fiender. Ryssland under Boris Michailovs ledning vann enkelt med 5-0. Selänne och Koivu var inte ens nära och fick lämna turneringen innan det verkligt roliga började.
Semifinalerna gick någorlunda planenligt. USA vann utan besvär med 5-2 mot ett Ryssland som hade en kvartsfinal, och ett par längre resor, i benen. John LeClair var omöjlig att rubba framför mål, och Mike Richter började visa playoff 94´-klass.
Ryssarna orkade inte stå emot USA:s grymma arsenal med powerforwards som surrade som arga bin runt buren.
Den andra semifinalen var den jämnaste och mest spännande hockeymatchen som spelats på länge. Canada tog ledningen med 2-0 genom Niedermayer och Lindros och Sverige började deppa. Men Tommy Albelins halvskott från mittzon i tredje perioden letade sig på något sätt in bakom Curtis Joseph, och när ett par minuter återstod tryckte Micke Nylander in trissan efter förarbete från den väldige Sundin.
Det stod 2-2 och övertid stundade!
Sverige var bättre under alla övertidsperioderna. Alfredsson missade öppet mål och Johan Grapenlöv träffade ribban. Tyvärr för Sverige orkade inte laget hålla ihop när Coffey åkte in i zon och la ner pucken framför Salo. Fleury fick en klubba på trissan i kalabaliken och Canada var i final.
Team Canada vann första matchen i Philadelphia på Steve Yzermans offsidemål på övertid, men USA brydde sig inte ens om att notera detta för domaren. De gick helt sonika av och förberedde sig direkt för match två, som de vann enkelt med 5-2 efter ett ytterst disciplinerat försvarsspel och en grymt avvägd offensiv.
Den direkt avgörande match tre var kaotisk spännande och innehöll allt - inklusive klubbviftning mellan Foote och Tkachuk (som fick matchstraff) och två bisarrt snygga mål av Brett Hull.
USA tog ledningen i PP när Doug Weights smekande pass drogs till direkt av den avige Hull. Ingen hann reagera, allra minst Joseph i mål. Canada kvitterade och tog ledningen i tredje perioden efter nämnda Hulls trötta försvarsspel som bäddade för Adam Footes långskott från blå. 2-1 Team Canada och publiken i Montreal börja vädra seger!
Men så steg Bobby Hulls son in i handlingen igen med en out-of-this-world-styrning på ett Brian Leetch skott. Var det hög klubba? Rättsskiparen Gregson sa efter en lång överläggning nej och USA hade kvitterat!
När sen Amonte gav USA ledningen blev det panik i Canadas bås. Sather, Johnston och Crawford rynkade ögonbrynen och började laborera med kedjorna. Vem skulle spela med vem? Canada fick i slutet perioden en tekning till vänster om Richter. Jättebabyn Eric Lindros ville ta tekningen men fick aldrig. Messier åkte fram, knackade Lindros på benskydden, som lommade iväg, och vann tekningen (såklart) bak till Coffey.
Turneringens verkliga sleeper Wayne Gretzky, som fram tills nu egentligen inte gjort någonting alls, fanns plötsligt helt ren på bortre stolpen. Coffeys pass var stenhård och precis. Men "Gretz" slog i luften och den offensivt trubbige Derian Hatcher fick tag i pucken och skickade in den i den öppna kanadensiska buren. 4-2 USA och allt var över.
Mike Richter blev vald till MVP och fick en sprillans ny Harley Davidson.
Canadas dominans var bruten och detta var slutet för Canadas gamla garde med Gretzky i spetsen.
WC-96 hade ALLT och lite till. Det var brutala tacklingar, sjuka mål, grymma räddningar, tivelaktiga domslut och extas.
