Pinsamma hemvändare
Mario Lemieux spelade med bruten handled under playoffs 1992, Wayne Gretzky kom tillbaka efter ryggoperationer och tog Kings till final året efter och Paul Coffey spelade med bruten fotled under ett slutspel på 80-talet. Dessa tre hjältar har ingenting gemensamt med de jag ska tala närmare om nu. Förutom att de alla började åka skridskor i tidig ålder.
Jag glömmer aldrig bilden framför mig. Roger Johansson sitter på utvisningsbåsets plexiglas och skriker och hojtar - tandlös - och med ett jack på näsan efter en klubba. Det är SM-final 1997 och Färjestad är på väg mot guld. Man kan riktigt se glädjen i Johanssons ansikte då han sitter av sitt sista straff för säsongen. Att vinna SM-guld är citat; "det största jag varit med om".
Det enda felet med den här bilden är hans taniga hals, hans för stora halsskydd och hans nämnda citat. DÄRFÖR sällar sig Roger Johansson till skaran som aldrig ville vinna på riktigt - i NHL alltså.
Roger fick kontrakt med Chicago Blackhawks 94-95. Han var klubbens första svensk genom tiderna, och alla hoppades att han skulle vara stolt över att bära Blackhawks indian på bröstet. Vad hände? Roger gick och gömde sig i 11 matcher innan han åkte hem för gott. Under sin korta sejour i den anrika klubben klev han fram som den mest ofysiska back de någonsin sett, inklusive Phil Housley. Johanssons bidrag till fansen i Chicago var ett ynka litet mål, som studsade in från halva rinken, när den puck han slagit in för att undvika tackling i mittzon, helt sonika ändrade riktning på sargen och ställde målvakten. Heja Roger friskt humör, hem du åka, som sig bör.
Det håller inte.
Det finns fler exempel.
"Daniel är snäppet bättre än Forsberg".
Detta citat skall uttalas på finlandssvenska och härrör från Malmös guldcoach 1994, Timo Lahtinen. Rydmark skulle bli Peter Forsbergs frimärke under hela finalserien. Han blev hyllad för sitt briljanta defensiva spel och jävlar anamma. Han tog bort Elitseriens bäste och stod och rökte segercigarr med de andra säljarna och banktjänstemännen i MIFs omklädningsrum efter vinsten.
Så långt allt gott.
Daniel Rydmark, som länge ansetts som en fysiskt tuff spelare, lite småful, men med ett stort hjärta, prövade lyckan i Phoenix Roadrunners i IHL under elva pinsamma framträdanden. Han började lipa, tyckte att laget i synnerhet och USA i allmänhet var dumma mot honom och åkte hem. Idag är Daniel med i "Percys pågar" på fyran och tycker fortfarande att det är snyggt med tubsockor och för korta jeans.
Mer;
Klassiska Saint Louis Blues ville verkligen ha över Frölundas centergigant Jonas Johnson efter mycket om och men. Han skulle få chansen att lira med Doug Weight och Keith Tkatchuk istället för Niclas Andersson i Power Play. Kanske ha Pavol Demitra på kanten?
Men det ville inte Jonas. Han var för fast förankrad i Indians caféverksamhet och lottoförsäljning.
Ridå.
Men värst - och pinsammast - av dem alla är Karlstads egen hemvändande son Jörgen Jönsson. Här har vi en kille som föredrar att lägga lister i hemmets lugna vrå och storhandla på Willys än att kriga i sarghörnen med likar som Darren McCarty, Joe Thornton och Sheldon Souray.
Jörgen åkte över hösten 1999 för att sälla sig till brorsan Kennys New York Islanders och de började - som alltid för ofysiska svenskar - lite halvknackigt. MEN. Sen började det hända saker. Jönsson blev veckans spelare och började få mer istid. Tog han vara på chansen? Ville han visa att han var där för att stanna? Inte direkt. Jörgen saknande sitt Värmeland du sköna, vilket syntes på spelet, och blev hastigt - men föga lustigt - tradad till västkusten och Anaheim.
Fråga; Vem vill INTE spela hockey under palmerna i Kalifornien?
Jörgen Jönsson.
Efter elva (börjar ni se någonting?) matcher i solbältet tackade han för sig och åkte hem till fru och barn för att, citat; "åka him och snickra på villan".
Vad är det här för någonting?
Hur kan man hylla dessa töntar i media när det uppenbart inte förtjänar ens ett gnutta respekt som hockeyspelare?
Här har vi tre killar - och de finns en uppsjö fler - som inte ville ta i, som inte villa bita ihop när det blåste dem lite i ansiktet. De ville aldrig känna den där enorma NHL-stämningen, den där känslan av att vara på isen med de bästa i världen, eller att se sitt nummer åka upp i arenans tak till fansens jubel. De ville aldrig spotta blod på bänken under en Stanley Cup-final, eller trycka in en puck på övertid med en 110-kilos bjässe på ryggen.
De ville helt sonika istället dra på sig sina seglarskor, sina chinos, sina SHFsponsrade polotröjor och grosshandlarkavajer och bege sig ut på den svenska landsbygden på jakt efter tryggheten.
De vill hellre mysa till "Fångarna på fortet" på fredagskvällen, lira på hästarna på lördagen och göra ett gott defensivt jobb på söndagen.
Låt vara så killar.
MEN.
Kom inte och säg att ni ville vinna.
För det ville ni absolut inte.
